Vetenskap, Folkbildning och Sifokratin

Häromdagen publicerade Vetenskap och Folkbildning (VoF) en opinionsundersökning som mäter i vilken utsträckning folk tror på ”pseudovetenskaper”. Frågorna som man har ställt är ibland ganska problematiska, men själva undersökningen, som är genomförd av Demoskop, saknar även urval och bortfallsanalys, så man kan inte veta vad svarsfrekvensen varit. Men detta är ganska vanligt bland opinionsundersökningar som beställs av pollsters, något som jag skrev om i min avhandling (fast historiskt om en kontrovers på 80-talet).

Vi lever i en samtid genomsyrad av strategisk kommunikation, och VoF är ju en del av denna postmoderna trend (även om de säger sig ogilla postmodernism, vem gör inte det!). I detta tillstånd kan man inte säga att opinionen finns; den ”konstrueras”, vilket leder till att opinionsundersökingar är viktigare som ”konstruktiva instrument” än som vetenskapliga instrument.

Anledningen till att opinionsundersökningar fungerar så bra för opinionsarbete är att vetenskapsjournalister och journalister i allmänhet oftast saknar tid och ibland saknar kunskaper i att granska alla de mätningar som produceras. Att sätta sig ned och räkna felmarginaler, värdera urval och bortfall, granska frågorna som ställts blir en övermäktig uppgift. Som vetenskapsjournalist är det lättare att hylla vetenskapen till skyarna än att granska vad de säger och varför de säger vad de säger. Några tusen tecken, några tusen kronor i arvode, oftast blir det inte mer än så.

Detta tillstånd är inte optimalt ur en demokratisk synvinkel. En brännande fråga, som borde vara prioriterad bland folkbildare, är avsaknaden av kritik när det kommer till alla dessa opinionsundersökningar som cirkulerar i samhället.

Vi tar en titt på mediereceptionen. På DN-debatt presenterade VoF resultaten med fokus på huruvida folk tror på ”raser”. Här är partipolitikvinkeln central. Sverigedemokrater visar sig tro på raser i hög utsträckning, vänsterpartister i mindre. Ur en PR-synvinkel kan man här ställa priset för opinionsundersökningen mot kostnaden för en helsidesannons. Jag vet inte vad någon av de båda kostar, så jämförelsen är bara hypotetisk.

Men partipolitikspåret visade sig vara ett vinnande koncept. Vetenskapsjournalisten Karin Bojs lyckades på 2800 tecken pressa in en ambitiös sammanfattning av rapporten som till och med fick Folkpartister att se ut som Freudianer.

bojs

Per Gudmundsson skriver sedan ett rafflande referat i SvD om hur miljöpartister tror att månlandningen var en bluff och hur moderater oftare än andra tror på chemtrails. Gudmundsson skriver också, lite reflexivt att:

Någon fråga om tron på opinionsmätningar som utgår från webbpaneler och bryter ner svaren från drygt tusen respondenter, varav en stor del sannolikt inte har någon partisympati alls, på detaljnivå har dock inte ställts. Man kan utgå från att slumpen har spelat viss roll för mätningens resultat. Vilket är en smula ironiskt, när föreningen bakom annars – med den äran – bekämpar vidskepelse om slagrutor, homeopati och själavandring.

Intressant. En skepsis över en undersökning genomförd av skeptikerna själva. Även Sam Linderoth på ETC väljer en klickbetesrubrik, fast mot Sverigedemokraterna, med rubriken ”SD-väljare tror på raser och UFO-besök”.

Partifokuset verkar vara ett givande koncept. När internetreklam framstår som mindre effektiv för varje dag som går känns detta som vägen framåt när det kommer till påverkansarbete.

Men håller verkligen partikorrelationerna? Det finns 176 Sverigedemokrater i totalurvalet (n=1113). När 48% av dessa tror på raser har vi en felmarginal på 7.4 procent (95% signifikans). Det kan alltså likaväl röra sig om 41.6% eller 55.4% (vilket inte gör något om man bara är ute efter att utse det mest ”rastroende” partiet, eftersom avståndet är långt till de andra partierna). Men tar vi och kollar samtliga resultat så skulle felmarginalerna bara hålla måttet i vissa fall.

\\

Som vetenskapsteoretiker tillhör jag ju fältet ”science studies”. VoF beskriver detta fält som tillhörande traditionen ”postmodernism”:

En typiskt postmodern forskningsriktning är s.k. science studies, där man studerar forskare, forskningsinstitutioner och forskningprocesser ur socialantropologiskt perspektiv.

Detta eko till 90-talets science wars känns nästan retro. VoF borde arkivera den för framtiden! Men samtidigt låser man nog in sig i ett hörn vars bäst-före-datum har gått ut, inte för att man ska följa trender, utan för att de positioner som var möjliga i slutet av 90-talet nog är omöjliga idag. Det finns längre ingen som intar de bisarra former av postmodernistiska positioner som hade ett visst manöverutrymme på 90-talet. ”Science studies” har aldrig varit en del av denna tradition. Den har bara på ett väldigt enkelt sätt undersökt villkoren för objektivitet inom vetenskaperna. Hur objektivitet och kunskap konstrueras (för de växer inte på träd av sig själva), av människor, maskiner, planeter, atomer, begrepp, fantasier – och vilken central roll vetenskaplig kunskap har spelat i den moderniseringsfront som pressat våra samhällen till den punkt som vi står vid idag.

Högteknologiska framsteg och
en planet som håller på att kollapsa.
Till och med geologerna är
konstruktivister
.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.