Vem vill ha frihet på nätet?

Internets. Just nu sitter jag på ett café i Strasbourg och surfar. I dagsläget är det ganska oproblematiskt. Jag får ett lösenord av servitören och jag kan sedan koppla upp mig. Kanske måste jag maila iväg några viktiga dokument om missförhållanden och maktmissbruk inom EU-administrationen, kanske har jag privata samtal med mina vänner, och har jag tur så kanske jag till och med hinner hämta hem lite musik till min iPod.

Detta samhälle finns det vissa som är rädda för. Whistleblowers gillas inte av regimer, privatliv gillas inte av personer som tror att terrorister finns i varje gathörn och måste jagas, och fildelare gillas inte av de delar av skivindustrin som inte vill tänka nytt.

Det är därför som Oscar Swartz har skrivit en mycket viktig debattartikel i Expressen idag, som undertecknas av både akademiker och företagare (jag råkar vara en av dem).

I grund och botten måste vi fråga oss hur vårt framtida samhälle ska se ut. Vill vi ha samhälleliga institutioner som tål kritik och som tål att det existerar ett demokratiskt samtal på Internet? Vill vi att framtidens kultur ska vara social på en global nivå? Vill vi dra nytta av de nya sociala nätverken, exempelvis Facebook, utan att moduleras universellt? Då måste vi bromsa övervakningshetsen!

8 svar på “Vem vill ha frihet på nätet?”

  1. Hallå,

    Jag känner mig lite skeptisk till övervakningsdebatten. Inledningsvis var jag extremt influerad av ”storebror-ser-dig”-skräcken. Det var ju minst sagt förjävligt vad som höll på att hända. Sedan började jag läsa lite filosofisk litteratur angående ”privacy-begreppet”, ”rätten till privacy” o.s.v. Det visade sig att jag fick allt svårare att försvara en rätt till mitt privatliv. Vad består en sådan rätt av? Hur rättfärdigar man den? Nu är det ju förvisso ingen som förfäktar en absolut rätt till privatlivet – men vart skall gränsen gå? (och framförallt: varför?). I integritetsdebatten skriker oppositionen att vår frihet inskränks (etc) och att de politiska förslagen är undermåliga. Men sällan – eller aldrig – presenteras en godtagbar bild av vart gränsen principiellt bör dras. Det blir upp till politikerna att skapa en kompromiss i de faktiska sakfrågorna.

    Eftersom det är svårt att försvara en absolutistisk position – både vad gäller rätten till privatliv och statens plikt att upprätthålla säkerheten – så gör vi bäst i att studera de partikulära lagstiftningsförslagen. Att tala om övervakningshets på en generell nivå gör debatten dunkel och missvisande.

    En av de mest intressanta (eller snarare mest förvirrade) privacy-diskussionerna i Sverige har uppstått i kölvattnet av prop. 2006/07:63 Om en anpassad försvarsunderrättelseverksamhet (FRA-propen). Den mest dogmatiska positionen i debatten har kommit att bli kritikernas. Argumentationen är i huvudsak affektiv och felaktig. Debatten ser ut ungefär så här:

    Den informella oppositionens diskussionen:
    * Affektiv och retorisk – Storebror är på frammarsch. Friheten är hotad… I retoriken används ”slipery-slope-argument”. Om vi accepterar propositionen kommer dammluckorna att bokstavligen explodera. Vad blir nästa steg? Att operera in chip i hjärnan?

    * Felaktiga premisser i sakargument- många kritiker tycks inte ens ha läst/förstått regeringens proposition (vilket delvis var min ursprungliga position). Man vet inte hur ”övervakningssystemet” faktiskt skall utformas och fyller i luckorna med retoriska storebrorsknep.

    * Kontinentalfilosofiska argument alá Foucault. Vi blir dicsiplinerade… Men vilken vikt skall vi egentligen tillskriva panopticon och micromakt? Vi kan ju inte se den… Vi kan inte mäta den… Skall vi bygga policy på luddiga antaganden? Kan vi inte lika gärna anta att det finns en gud och bygga policy på det? Och makt är ju inte alltid fel (inte ens enl. Foucault) utan en förutsättning för sociala relationer.

    Den formella politisk oppositionen
    * Det mest anmärkningsvärda är att oppositionen i princip är överens med regeringen om behovet av signalspaning i kabel. Man tvistar endast om mindre formuleringar i propositionen (yttre hot – militära hot etc.). ((Sossarna har dock en intressant poäng, de vill att sökbegreppen skall genomgå ett tillståndsförfarande innan de får användas. Som propen är utformad är det enbart inriktningen som skall genomgå tillståndsförfarandet… Sökbegreppen omfattas enbart av efterhandskontrollen.)

    * Slippery slopeargument (främst från vänstern och mp).

    * Sakargument som härrör från t.ex. Europakonventionens 8:e och 13:e artiklar är ohållbara i förhållande till europeisk rättspraxis.

    * Sakargument som bygger på en presumtiv sammanblandning av polis och militär. Gränsdragningen framgår explicit i propositionen. Militären får enbart lämna information om misstänkta brottslingar som är av intresse för försvarsunderrättelseverksamheten (d.v.s svarar mot rekvisiten för verksamheten). Därefter tar polisen över – precis som vanligt.

    * Regeringen äger oinskränkt makt att definiera ”yttre hot mot landet”. Detta är felaktigt – i propositionen framgår tydliga begränsningar.

    * Propositionen öppnar för möjligheten att kringå reglerna i rättegångsbalken (kritik från t.ex. advokatförbundet). Detta är en ren felaktighet.

    o.s.v….o.s.v…

    Regeringens argument

    * Kan inte visa vilken effekt signalspaningen får. Detta förklaras med att det röjer FRA:s metoder. En konsekvens av det är att de man verkligen vill spana på ges möjligheter att använda motmedel. Även om jag finner detta högst tänkbart så är det en brist i regeringens argumentation.

    * Att Sverige har en allt mer offensiv roll i internationella insatser förändrar hotbilden mot våra soldater i utlandsstyrkan. Det stämmer förmodligen också – men i vilken grad förändras detta av ett datastaket vid Sveriges gräns? Misstänker man att det finns ”spioner” i sverige som sänder information till främmande makter? Detta är något oklart.

    För egen del vill jag argumentera för att vi måste ta övervakningsdebatten på allvar. Det gör vi emellertid inte genom att appellera till abstrakta värdebegrepp som frihet eller disciplinering utan genom kritisk analys av lagstiftning och argument. Det vore också trevligt med en saklig debatt om privacybegreppets natur. I svensk lagstiftning fylls begreppet med olika innebörder (som vanligt). Särskillt allvarligt är – enligt min uppfattning – att integritetsskyddskommittén abdikerar fullständigt inför uppgiften att sätta ner foten i frågan. Man studerar helt enkelt ”integritet” – som man inte har klart för sig vad det är.

    Avslutningsvis: Jag har ännu inte – på den offentliga politiska arenan – hittat ett enda övertygande förnuftsargument MOT FRA-proppen.

    Trevlig helg! :o)

  2. Lars: Tack för en väldigt utförlig och väl argumenterad kommentar! Du reser många frågor, och jag vet inte om jag kan svara på dem allihopa. Men, låt mig utropa ett försvar till de så kallade ”kontinentalfilosofiska resonemangen”.

    Panopticism och kontrollsamhälle går alldeles utmärkt att mäta, även om just mätningar sällan ger mer än en partiell bild (det är därför vi jobbar med mapping och intervention). De är fruktansvärt materiella! Panopticismen är ett socialt diagram som ordnar en massa samhälliga institutioner. Vi kan översätta detta till ”logik” eller ”samling av principer” för att förenkla. Disciplinering är ett resultat av att vi som subjekt befinner oss i miljöer och sammanhang där vårt beteende övervakas och bedöms. Vi gör oss själva på ett annat sätt om vi vet att våra mest intima handlingar kan begränsas, bestraffas, eller bara synas. Om nu FRA ska övervaka vår internettrafik så innebär detta just att vi får en annan inställing till internetmedierad kommunikation, en inställning som går emot min frihetsprincip, och i viss mån även yttrandefriheten/brevhemligheten. Att mäta ett fängelse gör man bäst i kilonewton, och att mäta ett framtida kontrollsamhälle gör man bäst i gigabit och teraflop (FRA’s superdator) och i hur många bitar vi måste kryptera för att världens femte snabbaste superdator ska överbelastas!

    En annan aspekt som du är kritisk mot är att man sammanblandar polis/militär/övervakning. Well, detta kallar vi för samproduktion. Vägtullarna i Sthlm används redan i polisutredningar, med patriot act har myndigheterna rätt att se vem som lånar vilka böcker på biblioteken… bara för att något är definierat i lag, så behöver detta inte korrespondera med praxis. Och det är på praktikernas nivå som kontrollsamhället manifesteras.

  3. Hallå igen.

    Nedan skissar jag några tankar. Har full förståelse för att du inte kan besvara alla frågor jag spottar ur mig. Se det mer som reflektioner från min sida.

    Tack för ett mycket intressant svar.J ag identifierade mig nämligen länge med det kontinentala skrået men valde till slut att kasta in handduken. Dess kritiska appell är oerhört tilltalande. Tyvärr är det – enligt min uppfattning – svårt att bygga konstruktiva teorier (är, bör och kan) utifrån t.ex. poststrukturalistiska eller postmoderna teoribyggen. Ofta präglas studierna av vad som lite raljant kan sammanfattas med: ”okej, så här och så här ser det ut. Det kunde ha sett annorlunda ut. Det är makt vilket är dåligt. Grupp x är förtryckt…”…. När man sedan frågar: ”Vad skall vi göra då?” Då faller korthuset pladask. Varje form av förändring innebär nya marginaliseringar och nya maktrelation som bör kritiseras. Det är lätt att dekonstruera och kritisera men svårt att bygga policy (d.v.s. något för verkligheten utanför akademin).

    Nu över till ditt svar.

    Mapping – vad innebär det egentligen? Är det något som har inspirerats av Robert A Dahls klassiska maktstudie? Han intervjuade en räcka människor och frågade vem som hade makt i en kommun. Utifrån svaren ritade han upp ett diagram som visade hur maktens nät spred ut sig (liknar förövrigt relationskartan om gubbslem). Det spelar naturligtvis ingen roll hur man samlar in data men jag tror du förstår principen

    Om detta är en form av mapping så skjuter den eventuellt vid sidan om målet. Jag ser inte hur det mäter något annat än maktens 1:a (A har makt över B när han kan få B att göra saker mot sin vilja) och 2:a ansikte (agendasättarmakt, A har makt om han kan kontrollera agendan. Han kan t.ex. blocker ”obekväma” frågor från att debatteras etc). Min uppfattning är emellertid att micromakt rör sig i anslutning till maktens tredje ansikte – makten över preferenserna. A har makt över B när han kan påverka B:s preferenser. B behöver inte ens märka att A påverkar honom (det kan ske genom propaganda, disciplinering(?) etc.) Det här är den stora implikationen: Hur skall vi veta om det verkligen är A som har påverkat B:s preferenser? Hur vet vi preferenserna inte är B:s egna? Det torde vara svårt för en analytiker att fastställa. Poängen är alltså att den ”Riktiga” micromakten inte låter sig mätas speciellt väl. Däremot är maktens två första ansikten av mer analytisk karaktär vilket gör dem enklare att studera. Jag förnekar alltså inte micromaktens existens utan konstaterar bara att den medför komplikationer som gör att det är svårt att bygga konstruktiv teori utifrån den.

    När det kommer till discplinering skriver du: ”Disciplinering är ett resultat av att vi som subjekt befinner oss i miljöer och sammanhang där vårt beteende övervakas och bedöms.” Det låter mycket rimligt och jag accepterar den definitionen. Den är – enligt min uppfattning – ganska intetsägande. VAD består det resultat som vi talar om av egentligen? Och hur vet vi att det verkligen är övervakningen som har gett upphov till den? Innebär det att vi blir konforma och gör som vi blir tillsagda? Hur skall vi i så fall förklara att människor påverkas olika? Motstånd finns i de flesta kontexter – oberoende av graden av övervakning.

    Vad gäller samproduktionen så ser jag faktiskt att den i vissa sammahang kan vara positiv. Jag anser t.ex. att det är bedrövligt att vi inte får samköra register för att komma åt människor som fuskar med våra trygghetssystem. Vi bygger ett samhälle på en tanke om solidaritet men vidtar inte åtgärder för att komma åt de som åderlåter systemet. För ett par månader sedan stod vänsterpartiet och förklarade att det var djupt integritetskränkade. Nåja, nu ligger jag väl långt off-side i förhållande till den ursprungliga diskussionen.

  4. Nu ska vi se om jag lyckas få med allt:

    ”svårt att bygga konstruktiva teorier (är, bör och kan)”

    -Nej, det tror jag inte. Här blandar du nog ihop textig postmodernism (jag vill inte hänga ut någon speciell teoretiker) med den nya filosofi som börjar bli etablerad inom främst Science & Technology Studies, och förespråkas av bland annat Bruno Latour, Deleuze & Guattari, m.fl. Kritik är givetvis viktigt, men lika viktigt är den positiva uppgiften. Nu faller väl just övervakning under just kategorin kritik, men Internet i allmänhet är fyllt av konstruktiva uppgifter: hur kan vi bygga nya meningsfulla sammahang kring musik, nya sociala relationer, utbyta kunskap på ett icke-hierarkiskt sätt (ex. Wikipedia, Open Acesss), skapa nya sätt att kommuniciera när Gutenberg-paradigmet börjar få konkurrens osv… Till dessa postitiva uppgifter använder vi hela begreppsapparaten: rhizome, modulering, bifurkation, de-territorialisering, krigsmaskinger, aktörsnätverk… osv.

    Det korthus som redan fallit pladask är det som innehåller begreppen: diskurs, text, dekonstruktion, falskt medvetande, alienation, brist, detournement…

    ”Mapping – vad innebär det egentligen? ”
    Att mappa innebär att man följer ett händelseförlopp och hur en struktur uppstår. Denna princip finns både hos D&G och hos Latour (follow the actors). I praktiken så innebär det att man inte erkänner att stabila kategorier finns före handlingsförlopp, utan att samhälleliga strukturer uppstår i och med att relationer byggs starkare mellan olika aktörer. Motsatsen till att ”mappa” skulle nog vara att ”mäta”, dvs att man fryrser tiden och kvantifierar för att säga hur något ”är”. Jag tror det är mera produktivt att se hur länkar görs starkare mellan aktörer än att en viss aktör ”har makt”. (ostensiv vs. performativ makt). Just i det gubbslem som Karl mappade är poängen inte att en viss person har makt över en annan, utan snarare att sociala nätverk skapar aggregat som trycker undan kvinnor (i det här fallet). Denna kraft går inte att reducera till individuella egenskaper.

    VAD består det resultat som vi talar om av egentligen?
    Människan i samhället, med sina handlingar och kopplingar.

    Och hur vet vi att det verkligen är övervakningen som har gett upphov till den?
    Övervakning går inte att isolera som en ”variabel”, utan måste förstås som ett av flera led i vilken makten är konstituerad. I ett led har vi den lagstiftande, därefter de utförande institutionerna (ex skolan, vården), men dessa är överlagrade av ex. övervakningskameror som gör att deras kraft ökar.

    Innebär det att vi blir konforma och gör som vi blir tillsagda?
    Inte nödvändigtvis. Makt och motstånd hör samman. Trots benhårda normer har folk under arton och nittonhundratalet envisats med att demonstrera, protestera och gripa till de mest osannolika handlingar för att de har upplevt tvång eller missförhållanden.

    Hur skall vi i så fall förklara att människor påverkas olika?

  5. Jag här igen … 🙂

    Bra svarat, nu är jag med på kartan igen. Jag måste nog erkänna – precis som du säger – att jag blandar ihop det postmoderna med den nya filosofi som börjar etableras. Jag har associerat disciplinering och namn som Foucault till det poststrukturalistiska projektet. I övervakningsdebatten har dessa begrepp använts flitigt. Latour och hans likar har jag inte speciellt stor erfarenhet av. Det är dock djupt tillfredställande att den positiva uppgiften börjar tas på allvar och under mer sansade former än vad historien hittills stoltserat med.

    Jag håller givetvis med om att övervakningen inte kan förstås i en enkel variabel. Det är dock ganska frustrerande att försöka bygga policy kring övervakning/privacy när det bästa vi kan göra är att hänvisa till något luddigt som är svårt att nagla fast. Även om ”bör-frågan” inte följer av hur vi tolkar verkligheten (oavsett mätning eller mapping) så torde övervakningens empiriska aspekter vara centrala element i vårt försöka att moraliskt rättfärdiga/kritisera samhällets utveckling. Det är svårt att säga något om hållbarheten i argument som bygger på t.ex. discplinering. Idén är lätt att förstå och låter rimlig, men i vilken utsträckning är det något att räkna med? (Frågan är retorisk)

    Min uppfattning är att den samhälleliga övervakningsdebatten bör vitaliseras med 1. Begrepp som preciserats till den grad att de faktiskt refererar till något konkret och 2. Ett tydligare rättfärdigande av den normativa ståndpunkt som förfäktas. Först då blir ett ”rationellt politiskt samtal” möjligt. (Med det citatet fick jag med en släng av gamle Evert Vedung – visst var det fint?;)

    Är jag ute och cyklar? 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.