Varför lade man ned låginkomstutredningen

Jag undrar varför man lade ned låginkomstutredningen 1971. Mitt intresse väcktes av en fotnot i Sten Johanssons artikel ”The Level of Living Survey” i Acta Sociologica. Här skrev han:

The political turmoil that followed the dissolution of the Low Income Committee in 1971 has forced some thinking on this problem and on the role of the expert.
Men varför upplöstes den av socialdemokraterna? En tes är att den visade på en utbredd fattigdom som gick emot den socialdemokratiska självbilden av att ha skapat ett jämlikt samhälle.
Journalisten Peter Antman skriver:

I mitten av 1960-talet hade också den så kallade låginkomstutredning startats under ledning av LO-ekonomen Per Holmberg. I slutet av 1960-talet började den publicera sina förfärande resultat, som pekade på en verklighet som sällan varit synlig – kanske var tredje löntagare hade mycket låga inkomster.

Alla i partiledningen uppskattade inte utredningens resultat. I slutet av 1960-talet hade Gunnar Sträng börjat tala om att välfärdsbygget var färdigt, att det bara återstod några smärre finjusteringar. Låginkomstutredningen innebar ett grundskott mot Strängs slutsatser. Han blev så förfärad att han i ett bekant uttalande undrade hur man är ”funtad å kroppens och huvudets vägnar” om man har så låga inkomster som låginkomstutredningen redovisat. Utan att tala med Palme lade han och inrikesminister Eric Holmqvist ner utredningen.

Det paradoxala är att utredningen till och med gillades av högern. Olof Johansson (Centerpartiet) motionerade 1972 att Låginkomstutredningen skulle göras permanent. Till och med de borgerliga ville ha kvar den utredning som visade att klassamhället var större än vad man tidigare trott.

Men, var det verkligen så här det gick till? Jag hittar inget bra som är skrivet om detta och letar därför litteraturtips.

Uppdatering:

Jag hittade en lite mera ingående förklaring i Robert Eriksons text ”Svensk välfärdsforskning”. Återigen citat ur en fotnot:

En redogörelse för arbetet i utredningen och en sammanfattning av resultaten från de undersökningar som den initierade finns i den i samband med utredningens nedläggning bildade Arbetsgruppens för låginkomstfrågor Kompendium om Låginkomstutredningen, DS IN 1971:16. Det formella skälet till att utredningen lades ner var att Rudolf Meidner lämnade uppdraget som utredningsman. Att någon ny utredningsman inte utsågs torde dock ha sammanhängt med att delar av regeringen, och då särskilt finansminister Gunnar Sträng, inte kunde fördra Per Holmbergs agerande som huvudsekreterare (ett misshag som nog delades av arbetsmarknadens parter) utan föredrog att det fortsatta arbetet skedde i en interdepartemental arbetsgrupp inom  regeringskansliet. Samtliga som skrev  underlagsrapporter till utredningen fick dock möjlighet att fullfölja detta arbete och Per Holmberg gavs  utrymme att skriva ett betänkande om hur  låginkomstutredningens arbete skulle fortsättas.
Uppdatering 2: Hittade följande mycket intressanta passage i Jenny Anderssons ”Between growth and security : Swedish social democracy from a strong society to a third way ” (2006).

During a historic radio debate, the Minister of Finance Gunnar Sträng greeted Per Holmberg with this question: “What person, sound of body and mind, would work for less than five kronor an hour)” The Implication was clear: en a social democratic society of full employment and solitary wage bargaining, only thoese in some way handicapped could possibly remain poor. In 1971, the Committee on Low Income was disbanded by the prime Minister and party leader Olof Palme. Palme’s act was widely perceived as a way of quick silencing criticism that had become increasingly difficult to refute and that pointed to the failure of the SAP to create security for all. Later, in a 1977 book on current affairs, Olof Palme commented on the termination with the argument that the Committee had produced enough statistics.

“[Palme] I wish to categorically deny that the Committee on Lown Income was, in this case, cut off. This is the way it was portrayed, but we were able to verify that all the fundamental empirical evidence we needed had already been produced and published. At that level, there were no more reports to be written. Now it was time to take action. “ (p. 54)

Uppdatering: Jag hittade ytterligare en förklaring av Carsten von Otter i Acta Sociologica, Vol. 16, No. 3 (1973), pp. 229-239 .

Truth is valuable – be chary with it

Studies of social indicators present the politicians with a dilemma. The yare aware of the need for normative empirical research, but at the same time they are afraid of the consequences when the public is presented with more facts. The history of the Swedish Low Income Committee, of which the Level of Living study formed a part, is illustrative It was setup in 1965 In 1967 a special survey, the Level of Living study, was ordered from Sten Johansson at the Dept. of Sociology, Uppsala University. In August 1970 reports began to be published. Its head secretary, Per Holmberg, took an active part in the public debate in these issues. By summer 1971 the Committee was told to terminate its work within a few months, much earlier than previously planned. This was the first time in some thirty years that a government appointed committee had been discontinued prematurely. A new committee was then formed under the chairmanship of the right-hand man of the prime minister, with Johansson as its secretary. Its purpose was to evaluate the material of the low-income committee and come forward with concrete political proposals. As a rating of its political relevance this is of course a high mark for the committee. Sweden, like most countries, lacks proper social statistics related to different social groups and classes. When all this information became available to the public, it was just a little too much, for some members of the cabinet, to stand. Continued enquiry was asked for but under better political control.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.