Vad är en citering? Några spridda anteckningar

Just nu sitter jag och skriver på en artikel som försöker spåra ”citizen science” i vetenskaplig litteratur. Men att bara söka och mäta ger inte tillfredsställande resultat. För att det ska bli meningsfullt att forska scientometriskt, måste man ha teori. Jag tänkte därför lägga ut några anteckningar om vad en citering kan tänkas vara för något.

\\

I min och Gustaf Nelhans artikel om ”lyckovändningen” använder vi oss av en utgångspunkt som formulerades av Henry Small i slutet av 70-talet, som vi försöker förena med Latours mera bekanta teorier från mitten av 80-talet. Manövern är kortfattad och koncis, som ju ofta är fallet i journalartiklar. Vi skriver:

Following Small (1978) we treat cited references as being symbolic, in the sense that they are representing ”experimental findings, methodologies, types of data, metaphysical notions, theoretical statements or equations — or, in general when dealing with citations, any statement which may be taken as characterizing or describing the cited document.” (Small 1978: 329). In other words, when an author cites an article, he or she creates its meaning — this is the symbolic dimension of the citation. But the very act of citing is also performative: statements and scientific findings acquire and change their meaning when they are in the ”hands of later users” (Latour 1987: 59).

Men att gå från Small till Latour så här snabbt är något av en ‘begreppslig krumbukt’ om man ska vara nogräknad. Detta behöver packas upp litegrann. Small rör sig nämligen med en begreppsapparat (från 1978) som lutar sig mot en ”konventionell semiotik” (som numera upplevs som aningen förlegad) och talar ofta om symboler, metaforer och metonymier. Tyvärr trasades dessa gamla fina begrepp sönder av postmodernistiska teoretiker under 80-talet, men man kan bortse från dessa snedsteg. Small menade nämligen väldigt konkreta saker.

Så jag tänkte kasta ut några spekulationer för att se om det går att hitta en syntes mellan Small’s syn på citeringar och Latour’s nutida teorier om referens [REF] och Austins performativitet. Diskussionen tar sin utgångspunkt i Nelhans avhandling Citeringens praktiker, framförallt från sidan 130 och framåt, där han presenterar sin ”performativa citeringsteori”. Men här finns också en utförlig diskussion om Latour och citeringar (s. 128ff). Läs dessa matnyttiga stycken för att få grunderna förklarade från början.

\\

Small menade att när forskare citerar andra forskare så skapas ‘symboler’. Dels på en ‘metonymisk’ nivå, alltså i formen av att vi anger författarnamn, årtal, sidor, förlag etc. (eller en hyperlänk), och dels på en ‘metaforisk’ nivå eftersom vi med en citering betecknar ett större innehåll, alltså ett forskningsresultat, en metod, data, eller teorier. Men, Small stannar inte där, utan menar att det är i denna citeringspraktik som en artikel får sin egentliga betydelse. Ett forskningsresultat blir bara meningsfullt om det används av någon annan, en teori får sin mening av att andra teoretiker diskuterar den, en metod blir fungerande bara av att den brukas av andra. För att ge ett exempel: den symboliska dimensionen av en artikel som jag och Karl Palmås skrev för några år sedan utgörs av de tio citeringar som den har fått. Den manifesta nivån (innehållet i artikeln) får sin betydelse, alltså sina kvalitéer, först när andra skapar den symboliska nivån (där citeringar är en av flera sätt att studera denna nivå). The fate of facts and machines is in later users’ hands; their qualities are thus a consequence, not a cause, of a collective action.

Small uttrycker det som:

Referencing viewed in this way is a labelling process. The language pointed to by the footnote number labels or characterizes the document cited – or, in other words, constitutes the author’s interpretation of the cited work. In citing a document an author is creating its meaning, and this, I will argue, is a process of symbol making. (328)

Citeringen är alltså i grund och botten en ”kvalitativ” händelse, som i nästa led kan ”kvantifieras”. Tyvärr har citeringsanalys kommit att associeras med ”new public management” och viljan att ”räkna” forskares citeringar för att ”mäta” ”prestationer” (ursäkta alla citattecken). Men dettta är en sentida valueringspraktik som har exkluderat ett kritiskt och tänkande perspektivsom är nödvändigt för att studera citeringsnätverk.

Men det finns även ett annat problem. Det är nämligen lätt att luras in i en ”individualistisk idealism” när man arbetar med Smalls ålderdomliga begrepp. Small försöker råda bot på detta genom att förtydliga:

I also follow Leach in regarding an ’idea’ in its written form in a scientific paper as an imperfect ‘copy of an original’ which resides in the mind of an individual. In the case of ’standard symbols’. the ’idea’ is the product of a dialogue and selection process on the part of many individuals over a period of time. It follows that any single actor’s utterance cannot be used to reconstruct the ‘standard symbol’: we can achieve this only by aggregating many utterances. One of the hypotheses to be explored in this paper is that a scientist carries with him a repertoire of such collective concepts and their corresponding document-symbols. These are his tools-of-the-trade, and provide the conceptual and methodological framework for his work. (329)

Tyvärr blir det svårt att behålla begreppen idea/symbol/mind/individual/collective utan att lockas in i en ”alltför mänsklig” dualism, som visserligen är populär bland sociologer, men som ändå alltid faller tillbaka i vanföreställningen om ”individen som tänker”.

Individer tänker inte. Bara nätverk kan tänka.

Den avgörande skillnaden mellan Small och Latour är att den senare för in ett tydligare ”social dimension” (social i den ”latourianska” betydelsen). Att citera handlader inte bara om att ge erkännande till andra forskares gärningar (så som Robert Merton tänkte sig) utan citeringspraktiken kan också, via Latour, ses som ”uttryck för att forskare gör sig inskrivningsbara i ett citeringsnätverk.” (Nelhans, 135)

Denna ”inskrivningsbarhet är central för Latour, som i Science in Action (1987) presenterar en mera nätverksorienterad citeringsteori (som jag snart ska visa är kompatibel med Small).

Nelhans skriver:

När Latour i Science in Action återvände till den vetenskapliga litteraturen som ämne var citeringens roll nedtonad till förmån för den vetenskapliga textens roll i forskarpraktiken. Den vetenskapliga litteraturen beskrevs som ett retoriskt verktyg i händerna på forskare som ville övertyga sina kollegor om sina forskningsröns trovärdighet. Samtidigt hävdade Latour att hans resonemang kunde reduceras till en mening som uttryckte ”the status of a statement depends on later statements” (Latour 1987, 27). På den vetenskapliga praktikens nivå kunde detta relationella framställningssätt uttolkas som att en text inte enbart får sin betydelse genom sitt textmässiga innehåll, utan även på det sätt den i framtiden kommer att refereras. (129)

Att analysera citeringar är alltså ett sätt att analysera mening. Men inte egentligen på en symbolisk nivå, utan strikt kollektivt. Citeringsanalys är ingen litteraturvetenskap – relationen mellan författare och text är en torftig kvarleva av romantisk genikult – utan en analys som undersöker kollektiva kunskapsprocesser och hur dessa, i nästa led, förändrar samhället. Samma metod skulle dock fungera för litteraturvetenskaperna; även fiktioner ”citeras” och skapar förutsättningarna för vilka idéer vi kan ”ladda ned” till vårt tänkande – givet att vi gjorde sådana händelser spårbara bortom hermeneutikens icke-precisa metoder.

Men så har det ju hänt saker sedan Science in Action skrevs.

Detta leder oss till Latours Modes of Existence och en av de mest centrala styckena i hela boken. Det vill säga passagen som beskriver korsningen mellan fiktioner [FIC] och referens [REF]. Ett längre citat är ett måste (ursäkta upprepningen från en tidigare post):

On one side, of course, no chain of reference can be established without a narrative populated by beings who can come only from fiction. How can we speak about remote galaxies, particles of matter, upheavals of mountains, valleys, viruses, DNA, or ribosomes without having at our disposal characters apt to undergo such adventures? They are all beings of paper and words, which have to be launched through the world like so many carrier pigeons. Every scientific article, every story of an expedition, every investigation is populated with stories experienced by these beings who always seem to have sprung from the unbridled imagination of their authors, and who go through tests alongside which so-called adventure movies seem entirely lacking in suspense. As Deleuze and Guattari saw, no science is possible, and especially no abstract science, unless the world is populated by these little beings capable of going everywhere, of seeing and submitting to the most terrible trials, in place of the researcher trapped in her body and immobilized in her laboratory. It is these delegates that we have trusted, since the seventeenth century, to go off and travel everywhere. (Latour 2013, p. 250–251)

Om vi överför detta till citeringar får vi mycket bättre begrepp än ”symboler”. Vetenskapliga artiklar hela tiden arbeta med fiktioner (oftast i formen av begrepp och teorier) för att kunna sammanväva den specifika formen av referenskedjor som är typiska för vetenskaplig kunskap. Fiktionerna måste finnas för att vi ska kunna ”resa” till främmande galaxer, till atomer som vi inte kan se eller DNA-spiraler som vi bara inderekt kan mäta (ibland kallas detta för ”abstraktioner”, men det är missvisande, det finns inget mera konkret. När någon skriver att ”detta är en abstrakt teori” är det oftast ett sätt att dölja att det inte finns någon referens, REF).

När jag citerar en artikeln ”hämtar” jag hem flera olika saker till den artikel jag skriver. Låt säga att jag är intresserad hur hajen Alopias pelagicus jagar sardiner med sina stjärtfenor utanför den fillipinska kusten (jag låtsas vara Olivier et al.). För att skriva denna artikel måste jag dels hämta hem tidigare forskning om andra hajar. Men jag måste också använda mig av begrepp som kan ”hämta” hem helt nödvändiga distinktioner: taxa, kinematik, hydrodynamik osv.

Först när jag har ”laddat ned” från tidigare forskares artiklar de nödvändiga referenskedjorna (som ju delvis består av ”fiktioner”), så kan jag hämta hem från havet och hajarna en mängd inskriptioner infoga dessa i artikeln. På så sätt har jag skapat både referenskedjor till andra forskare och till hajarna i havet.
journal.pone.0067380.g002

Men det är först när hajstudien sedan refereras till som den får sin egentliga mening. Huruvida forskningen om hajarnas fenor och jakten på sardiner är värdefull, korrekt, intressant eller felaktig avgörs av nästa ”generation” användare.

Om jag, å andra sidan, skulle vilja motbevisa Oliver et al., måste jag arbeta på två fronter. Dels måste jag gå igenom deras referenslista och hitta citeringar till forskning som är felaktig på något sätt. Men, framförallt måste jag hämta hem andra videofilmer, rita nya diagram, mäta fenornas hastigheter på nytt osv. Det är detta som gör vetenskapliga artiklar så rika. De har ”täckning” över ett gigantiskt nätverk, som består både av vetenskaplig litteratur, fiktioner och referens till hajars fenor i Stilla havet som forskarna fick jaga med båtar, dykutrustning och kameror.

4 reaktioner till “Vad är en citering? Några spridda anteckningar”

  1. Jag brukar som bekant vara kritisk till citeringsfokus och journalartiklar, men jag får här en nyanserad bild av hur det kan vara och hur det helt klart är på vissa områden i den världen. Inser att jag inte har den överblick som du har, för jag rör mig över lite för många områden och kan bara skrapa på ytan, och detta i kombination med NPM som likt en piska viner över huvudet på mig gör att jag ofta reagerar känslomässigt. När det är det ENDA som räknas blir jag desillusionerad. När det som står i en bok inte räknas, då blir jag orolig. Den dimension som du här visar på går mig helt enkelt förbi, inser jag. Använt på detta sätt ser jag också poängerna, och jag är helt med. Detta är jag på inget sätt kritisk till. Så tack Christopher, som alltid, för kloka klargöranden!

  2. Tack för kommentaren Eddy. Jag tror att det finns bra och intressanta saker man kan göra med citeringsanalys. Det är dags att återta denna metod från NPM-controllers. Nelhans avhandling visar precis på hur problematiskt det kan vara att använda ”antalet” citeringar som ett mått på kvalitét. Det går inte att förenkla på det sättet!

    Det är viktigt att publiceringsformer utanför de indexerade tidskrifterna kan värderas på sina egna meriter, och att till exempel böcker inte ska betraktas som mindre värda. För att få mera substans i ett sådant kritiskt tänkande, tror jag att man måste ge sig in och ta tillbaka kontrollen över bibliometriska och scientometriska metoder.

  3. Du anar inte hur mycket denna text och dina tankar fyller mig med hopp och framtidstro Christopher! Måste se till att få tid att läsa Nelhans oerhört viktiga avhandling. Har varit så uppgiven, ända sedan jag togs på sängen av nyordningen där bara vissa publiceringsformer räknas som vetenskap. Oron har inte blivit mindre av att man på vissa program på högskolan har infört en regel som säger att studenterna enbart får hänvisa till referee-granskade tidskrifter, vilket berövar dem förmågan att tänka kritiskt kring vilka texter och studier de hämtar stöd från. Det ser jag som en allvarlig utveckling, för det du talar om i artikeln handlar ju om grundläggande vetenskapliga kompetenser, om själva kärnan i det vetenskapliga hantverket. Så himla viktigt att lyfta detta!

  4. Tack för en väldigt intressant text!

    Istället för att förstå citeringar som belägg bör vi väl se dem som öppningar, flyktvägar ut till andra världar och sammanhang (texter, samtal). Det borde väl stämma med ditt resonemang?

    Citattecknet är en bland flera standarder för att skriva hyperlänkar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.