Två sidor av kontrollsamhället

Burma/Slemprojektet: Två av de sidoprojekt som jag ofta diskuterar har en gemensam nämnare – kontrollsamhället. Gubbslemsprojektet och det jag skriver om Burma sammanfaller ibland, fast från två olika håll.

Karin som just nu befinner sig i på plats i Burma skriver om den extremt totalitära användning av teknik som manifesteras både genom att man fotograferas på internetcaféer och att Blogspot verkar vara blockerad i firewallen. Alla ni som vill ha frihet på internet, läs hennes blogg! Den visar ur ett förstahandsperspektiv hur den auktoritära stater skapar en totalt paralyserande situation genom att skrämma till tystnad.

Uppdatering: Karin bloggar denna vecka på DN.se.

Som jag ofta påpekar är begreppet universell modulering viktig i detta fall, eftersom det är den process med vilken världen görs sökbar, indexerbar och att möjligheten till kontroll ökar drastiskt. Frågan blir då hur man kan göra motstånd mot den, hur man kan kritisera den och hur man kan demokratisera den?

Karls idoga mappningar av gubbslemmet är ett steg i rätt riktning. Det handlar om mer än bara att kunna se hur sociala nätverk uppstår och hela tiden byggs starka, utan denna metodologi är även densamma som rullas ut i diktaturer, demokratier och företag för att kunna mutera övervakningen till att bli pre-emptiv. Tidigare försök till att på förhand kunna stoppa brott har varit primitiva. Man har försökt hitta samband mellan vissa gener och brottslighet, försökt beräkna vilka socialgrupper som blir terrorister, osv. Detta baserar sig på en gammal modernistisk vetenskap om randomisering och probabilitet som inte har funkat. Mappning däremot är effektiv, och en version av detta användes då man i London felaktigt skjöt ihjäl Charles de Menezes. Men även denna händelse litade inte stora beräkningar, utan i stor utsträckning på polisers (felande) omdömeskraft.

Men hela tanken om pre-emptiv brottsbekämpning, som finns inom flyktingpolitiken (”vi ska stoppa dem innan gränsen”), barnpornografidebatten (”vi ska hindra dem innan”) och ”kriget mot terrorismen” (vi måste stoppa bomben), får inte lämnas i skymundan utan demokratisk insyn. Det är därför vi måste jobba med att lära oss hur dessa metoder funkar för att kunna kritisera dem när de används på fel sätt. Data-mining kan användas av företag för att förutsäga konsumtion,
såväl som i underrättelsetjänst, och på samma sätt som reportrar utan gränser lär ut hur man går förbi firewalls i diktaturer, kommer det i framtiden bli viktigt att det finns kompetenser att kringgå pre-emptiva åtgärder i länder som har tveksamma användningsområden. Tänk om man i Jerusalems alla kameror installerar mappningsteknologier (kanske har man redan gjort det), som utifrån människors rörelsemönster och kamerautrustning skickar signaler till militären så att de vet precis var alla journalister finns i rummet. Då kan man enkelt ingripa innan något av intresse för världsopinionen inträffar, och vi har en absolut censur – makt som fungerar friktionsfritt.

De gamla Durkheimianska metodreglerna passade väl in i de traditionellt moderna samhällena. Man ville beräkna behovet av bostäder och sjukvård för att välfärdsstaten skulle kunna skapa en sund men disciplinerad befolkning. Då var det viktigt, och är fortfarande, att veta hur sambandet mellan alkoholism och brott såg ut, hur urbanisering påverkade värderingar osv. Men i de framväxande kontrollsamhällena, vars teknologier kan användas nästan varsomhelst (varken Google eller Microsoft bryr sig om vem kunden är) så överlagras detta med en helt ny typ av kvantifiering. Vi som jobbar med bland annat Actor network theory börjar med tiden inse att även denna nya ontologi inom samhällsvetenskaperna, en utgångspunkt som har relationer, nätverk och pre-diskursiva meshworks som utgångspunkt, och som inte gör någon skillnad mellan människor och icke-människor, också är det sätt som kontrollsamhället bygger på (med). Den Durkheimianska sociologin byggde på människors sociala föreställningar om världen, medan underrättelsetjänsterna inte bryr sig särskilt mycket om fundamentalistiska tolkningar av islam, utan intresserar sig för bomber, rörelser i stadsrummet, DNA-koder och bits and bytes på internet. Det är inte produktivt att tänka den sociala kroppen längre, vi måste tänka vad som ”ersätter den individuella eller numeriska kroppen med en ”dividuell” materias kontrollerbara kod”.

Den traditionella partipolitiken har avskrivit sitt ansvar från dessa frågor, åtminstone på en global nivå. Well, teknik och politik är två parallella processer… get your computers running!

1 reaktion till “Två sidor av kontrollsamhället”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.