Transaktioner om spinozismen, del II; Kopplingar och politik

I Götet finns det inte så många spännande saker att göra (om man nu inte gillar pariserhjul och Las-Vegas style entertainment), vilket har lett fram till ett överflöd av analoga filosofiska läsgrupper. Som internetionalist ser jag det som min uppgift att fortsätta postseminariet här på bloggen, med förhoppningen om att samtalet ska förflyttas spontant och hitta nya wordpressenablade ritorneller. Förra veckans poster om DeLandas begreppsapparat gav upphov till explosionsartade diskussioner, både med människor som går på de analoga seminarierna, men även med internauter som jag träffar sällan eller aldrig AFK. Oavsett vilket man föredrar, är de analoga seminarierna öppna som portarna till det filosofiska himmelriket: Ontology of Complexity bygger på Viktoriagatan 13 och Tracing the Orphan Line jobbar på Valand School of Fine Arts (trots de engelska namnen är de på svenska).

Nu är det dags att ge sig på det senare av de två seminarierna och därmed sparka igång min serie Transaktioner om Spinozismen. Den första delen skrevs för länge sedan och behandlar politisk ekonomi. Nu är det däremot dags för del två, som går rakt på Spinozas filosofi (även om man alltid hamnar någon annanstans än rakt fram) via Fredrika Spindlers fantastiskt välskrivna bok Spinoza – Multitud, affekt, kraft (som vi läser tillsammans på sem.).

Lets go!

För Spinoza kan individen inte förstås som en på förhand given enhet. Istället måste man undersöka den mångfald av band och affektiva förbindelser till den kollektivitet i vilken varje enskild människa alltid redan är inbegripen. (15).

Subjektet i Spinozas filosofi är alltså redan i sin utgångspunkt en social och kollektiv varelse som ständigt och outtröttligt kopplar sig till andra människor och objekt och “därför inte kan tänkas utanför sitt sammanhang, det vill säga de olika relationer och interageranden som hon ständigt deltar i tillsammans med andra människor (18)”. Detta har en rad konsekvenser för den fortsatta analysen, eftersom begreppet “individ” inte längre kan förstås i en atomistisk bemärkelse, och varje fortsatt politiskt filosoferande som har som mål att uppställa rättigheter och skyldigheter för medborgarna, måste förhålla sig till denna utgångspunkt. Enligt Spindler är:

/../ det verkligt radikala hos Spinoza är snarare det som föregår själva kontraktstänkandet, med den begreppsapparat av juridiska och politiska konstruktioner kring rättighet, skyldighet och plikt som växt fram ur den /…/ (19).

Kontraktstänkandets kanske mest berömda förespråkare är ju som bekant Thomas Hobbes, som tänker sig att det kaosartade naturtillstånd som präglar människornas existens “före” staten måste upphävas genom ett socialt kontrakt där människor underordnar sig en suverän. Så länge suveränen sköter sitt jobb och brukar makten på ett klokt sätt kan fred mellan människor utveckla sig, men om den missbrukar sin makt är uppror att vänta.

Statens ändamål definieras således som som att garantera medborgarna fred och trygghet. Detta utgör den optimala förutsättningen för att varje enskild medborgare ska kunna leva i enlighet med sitt innersta väsen, som inte är något annat än ansträngningen att upprätthålla och utveckla den egna existensen /…/ statens ändamål är medborgarna (22).

Eftersom människan, som ovan nämnt, inte kan förstås som en isolerad och atomistisk individ, är det genom staten som hennes innersta väsen är möjligt. Staten är inget “där ute” som människor förhåller sig till som rationella individer (transcendens), snarare är multituden det som konstituterar staten och dess möjliga vara (immanens). Detta sker främst genom att vi lyder staten och därmed möjliggör att vår existens kan upprätthållas och utvecklas. Det är dock inte så att Spinoza förespråkar en hjälplös underkastelse, vid maktmissbruk kommer ju upproret. Snarare ska man förstå detta ontologiskt – staten, och därmed vår fred och trygghet, konstitueras hela tiden – som ett immanent flöde, genom att vi gör den hela tiden. Detta bollar givetvis över till frågan om frihet:

/…/ den människa är fri för vilken nödvändigheten är förstådd och bejakad, och där den istället för att upplevas som tragisk utgör en källa till utveckling och kraft. /…/ Eftersom den enda tänkbara friheten i själva verket finns inom samhällets gränser, måste frågan om frihetens väsen och utsträckning härmed formuleras i termer av rättigheter (24).

Frihet är omöjlig i ett naturtillstånd. Den måste således gå genom andra människor. Eftersom vi ständigt påverkas av omvärlden uppstår en filosofisk nödvändighet i det att ett samhälle hela tiden måste finnas. Hur ett samhälle eller en stat ska utformas är dock öppet. För Spinoza är diktaturer, furstendömen, liberala demokratier, kungariken osv. alla demokratiska, i bemärkelsen att de är konstituerade av multituden. Oavsett styrelseskick riskerar alltid staten att falla om den gör orätt och försätter multituden i svängningar som närsomhelst kan slå gnistor för att tända en revolt. Detta leder till att den politiska filosofin måste koncentrera sig på rättigheter:

/…/ varje individs naturliga rätt som absolut: den naturliga rätten är inget annat än “de naturens regler för varje individ, enligt vilka vi föresäller oss att allt i naturen är bestämt att existera och verka” (25) /…/ Emellertid kommer denna naturliga rätt att konverteras till civil rätt i samma stund som någon form av samhälle uppstår (26) /…/ Spinoza uttrycker sig alltså med största möjliga tydlighet på denna punkt: om människorna ska leva kollektivt, och om denna kollektivitet ska kunna tjäna deras intressen, så är maktutövningen på alla plan ofrånkomlig, med en absolut lydnadsplikt som nödvändig följd. (29)

Men då tänker man naturligtvis – Hur kan man vara fri i ett tillstånd av absolut lydnadsplikt? Det låter ju som en total självmotsägelse! Men det hela makes sense om man utgår från att samhället, den grundläggande kollektiviteten, är nödvändig för att upphäva naturrättens regler och ge oss den frihet som ligger i nödvändigheten av att alltid vara orsakad av yttre omständigheter. Samhället ger oss skydd från krig, gör det möjligt att bo i hus, att ha en säker tillgång till mat och vatten, och bota oss när vi är sjuka. En fair stat har som ändamål att fixa detta, och misslyckas den kommer den frukta en revolt. Genom att vi lyder får vi dessa saker som gör oss fria.

Hur kan man då tillämpa detta mera konkret? Det finns ju inte bara en stat som man ingår i. Sverige är överkodat av EU, en arbetsplats som Volvo har en ledning som har inflytande över arbetsuppgifter och löner, osv. Spinoza ger dock ingen skala för hur stor eller liten staten måste vara, så troligtvis kan man använda begreppet längs flera nivåer. Dessa stater ger medborgarna en rad frihetsbefrämjande möjligheter, men de innehåller ju även en hel del orättvisor. Många är sura på integritetskränkande FRA och Ipred, människor födda utanför EU får inte gå med i våran klubb, och företags målsättningar formulerade i kvartalsrapportstabeller sammanfaller inte alltid med den frihet som är möjlig genom att vi arbetar. Saker som inte är okej riskerar att underminera staten genom att multituden sakta hamnar i svängningar som hotar dess suveräna makt.

Det blir nog inte mera konkret i denna första produkt av ett fantastiskt seminarium. Eftersom jag är total newbie på Spinoza har jag många frågor kokande i mitt huvud. Jag upptäcker att jag har använt begreppen samhälle och stat nästan synonymt, vilket jag inte brukar göra. Detta kan nog bero på att deras samtida betydelse inte riktigt funkar på sextonhundratalsfilosofi, men det får duga så länge. Kanske det går att precisera detta bättre i framtida tokbloggningar.

Over and out from internetional spinozist chris to the k!

10 reaktioner till “Transaktioner om spinozismen, del II; Kopplingar och politik”

  1. Härligt Chris! Mer mer mer Spinoza…

    Jag har faktiskt inte läst så mycket Spinoza-Spinoza, utan Deleuze som läser Spinoza… En sak som slår mig med Spindlers Spinoza är dock en viss antropocentrism:

    Det är ju du som säger ”en social och kollektiv varelse som ständigt och outtröttligt kopplar sig till andra människor och objekt”, medan Spindler-Spinoza säger ”de olika relationer och interageranden som hon ständigt deltar i tillsammans med andra människor”…

    Jag fick samma intryck från Spindlers text om multituden i Glänta häromsistens. Frågan är om detta är Spinoza – som ju är den enda substansens filosof – eller Spindler som talar? Eller bara några olyckliga formuleringar som inte gör Spindlers Spinoza rättvisa?

  2. Marcus: Spinoza kommer nog flöda här hela våren, minst.

    Frågan om antropocentrism ligger mig varm om hjärtat, så givetvis kommer denna fråga att belysas. Nu har jag bara läst kapitel 1 och 2 av Spindler-Spinoza och har ej börjat med Deleuze-Spinoza, så frågan får ligga lite på is ett tag.

    Dock är det intressant att se att jag instinktivt lade till ”objekt” som jag inte tror finns i Spindlers text (än).

  3. Ja, du är ju väldrillad i posthumanismen! 🙂

    Frågan får gärna återkomma. Den är ju relevant för oss. Ta gärna upp den på ett seminarium å mina vägnar…

  4. Naturbegrepet (Deus, Natura eller Natura Naturata) är oerhört centrala när det gäller Spinoza – och ligger till grund för hela den Spinozistiska upfattningen; Spinoza ”distillerar” ju sin etik från den immanenta Naturupfattningen – har Fredrika Spindlers berört detta i sin bok? Det borde ju vara kapitel uno 🙂

  5. Intressant att du/ni diskuterar detta nu.

    Har inte läst särskilt mycket av eller om Spinoza, men hittade för många år sedan detta lilla stycke (i ”Filosofin genom tiderna” eller vad verket heter), relevant för den aktuella diskussionen, vilket jag släpat runt på som ett favoritcitat sedan dess:

    ”Envar är till med naturens fullaste rätt och följaktligen gör envar med naturens fullaste rätt vad som med nödvändighet följer av hans natur.

    Med naturens fullaste rätt bildar sig alltså envar sitt eget omdöme om vad som är gott eller dåligt och söker på sitt sätt sin fördel, utövar sin hämnd och strävar att bevara vad han älskar och förstöra vad han hatar.

    Levde människorna nu i överensstämmelse med förnuftet, skulle envar kunna göra denna sin rätt gällande utan att skada någon annan. Men emedan de är underkastade affekterna, som är vida starkare än människors makt eller dygd, drivs de i olika riktningar och står i harnesk mot varandra, ehuru de är i behov av varandras bistånd.”

    Baruch Spinoza: Ethica (1677)

  6. Heiti: Det är inte kapitel uno, men vi har ju bara läst lite än så länge. Kommer säkert.

    Maria: Intressant! Spinoza har även ett förnuftsbegrepp som inte riktigt är detsamma som hos Descartes eller Kant. Jag är osäker på detaljer, men ska försöka återkomma till detta framöver.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.