Transaktioner om spinozismen, del III; Tid

I förra delen avhandlade vi staten och multituden. Visserligen finns det tusen saker att säga ytterligare, och den kokande diskussionen har förhoppningsvis uppviglat oss litegrann.

Men politik utan metafysik är som positivism utan logisk empirism. När Heidegger skrev Varat och Tiden kom han aldrig till tid, mer än i förbifarten (sorry för ordvitsen). Hursomhelst griper Spinoza in i oss på just detta plan. Spindler skriver:

Redan i Etikens inledande rader förskjuter han diskussionen om skillanden mellan evighet och varaktighet, eller varandet i tiden, från ett kronologiskt till ett ontologiskt plan (44).

Låt oss titta lite närmre på vilka rader detta kan tänkas handla om. Definition XIII i Etiken ger oss:

VIII. By eternity, I mean existence itself, in so far as it is conceived necessarily to follow solely from the definition of that which is eternal. Explanation-Existence of this kind is conceived as an eternal truth, like the essence of a thing, and, therefore, cannot be explained by means of continuance or time, though continuance may be conceived without a beginning or end.

Tid är alltså inte något transcendent och kronologiskt, så som vi vanligtvis tänker oss det. Det är istället avhängit existensen. (Här hade det ju varit fullkomligt naturligt att bolla över till Heidegger, men jag cirka 40 paragrafer att anhandla innan jag kommer till tidsligheten. Bummer.) Tillbaks till Spindler:

/…/ evigheten definieras nämligen utifrån existensen, inte essensen. Vidare består hela den spinozistiska problematiken i en analys av de mänskliga passionerna och affekterna, och det är denna existentiella analys, och enbart denna, som leder oss framt till vad han kallar den adekvata kunskapen där vi är aktiva till tanke och kropp, det vill säga fullödigt existerande (48).

Yes! Via passioner och affekter når vi adekvat kunskap om evigheten. Men vad vore alternativet till detta egentligen? Jo, man kan ju tänka sig en transcendental och hypotetisk evighet som grund för tidsbegreppet. Alltså ”kronologisk tid, som aldrig tar slut”. Men så är ju inte fallet. Dessutom finns ju ett kunskapsteoretist – ja, till och med etiskt – imperativ i det spinozistiska evighetsbegreppet. Vår kunskap om varje existens förhållande till evigheten leder till adekvat kunskap.

Gud som evighet

VI. By God, I mean a being absolutely infinite – that is, a substance consisting in infinite attributes, of which each expresses eternal and infinite essentiality.

Gud/Naturen/Substansen är med nödvändighet evig. Men vi får inte tänka evig som att något skulle finnas till i ”all tid”, utan snarar evig på så sätt att det utgörs av oändlighet även i en rumslig bemärkelse – alltså återigen existens. Gud är evig eftersom det inte finns någon brist alls i de möjliga attribut och modus som den kan ta sig. Det är lite som mp3-or – de är eviga i bemärkelsen att de kan kopieras hur många gånger som helst (exemplet håller nog inte om man hårddrar det). Spindler:

Substansen, som är sin egen orsak, är därmed vad som existerar av nödvändighet, och detta i evighet: eftersom vad som existerar av nödvändighet, eftersom den utgör den enda verklighet med en oändligt tillgång till varat, finns det ingenting utom den själv som skulle kunnat vare sig skapa den eller begränsa dess existens. /…/ av evigheten gör att denna måste förstås som den absoluta intensitetsgraden av vara. (49)

Vi människor är ju som individer ändliga. Vi dör förr eller senare av olika orsaker. Men även trädet, stenen och berget är ändliga, även om de ofta rör sig med mycket långsammare hastigheter. Till och med solen är ändlig, i kosmisk bemärkelse. Men Gud/Naturen/Substansen är evig eftersom den gör alla ändliga existenser möjliga. På så sätt blir även den ändliga existensen evig, eftersom den så att säga är ett resultat av substansens evighet. Vår ändlighet är bara ”den sämre sidan” av vår existen, det är de eviga aspekterna som skapar den absoluta intensitetsgraden av vara (undrar vad Heidegger säger om detta, jag återkommer när jag vet).

Jag inser nu att jag måste fortsätta kapitlet om evigheten i ytterligare en post. Det tar så att säga en oändlig plats med tecken för att skriva ned alla dessa tankar.

3 reaktioner till “Transaktioner om spinozismen, del III; Tid”

  1. ”Natura Naturans” (den skapande naturen), som Spinoza härleder ur hans immanenta och ”oändliga” monistiska guds-begrepp (natur=gud=>monism) gör ju egentligen att ”varat” borde bli obsolet? Det är lite som Deleuzes (eller rättare sagt Whiteheads) ”becoming” begrepp, Naturen blir ständigt till.

  2. Heiti: Mja… jag har inte kommit så långt än 🙂 Men det kan nog stämma. Dock tror jag hans existensbegrepp är oerhört central, och hänger samman med Deleuzes actual/virtual på ett spännande sätt. Existens är ju inget som är reserverat för människor, som det kanske blir på artonhundratalet, utan här talar vi om ett intimt förhållande med substansen i all sin oändlighet och evighet.

    Men som, sagt, det visar sig nog när vi jobbar vidare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.