Transaktioner om smittor, fyla och diagram: Infrastruktur, mekanosfär och estetik.

Både Copyriot-Rasmus och Blay-Magnus skriver intressant om smittontologi, teater, flygplatser och tågstationer – kort sagt om den smittontologiska och den fylogenetiska forskningen. Mothugg-Johan återkopplar till begreppet flygplatssamhälle. Låt mig ge några förslag på hur dessa två perspektiv kan kombineras. Det är nämligen så att det finns en koppling mellan den å ena sidan smittande virala ontologin och dennes förhållande till samhälleliga diagram. Detta genom att man låter maskiniska fyla fungera som medierande punkter mellan å ena sidan smittors okontrollerade spridning och disciplinen/kontrollen över dessa.

Först ett citat från en text som jag och Kalle snart kommer att publicera:

Utifrån ett smitt(o)ntologiskt perspektiv kan vi särskilja panopticismen från panspektrocismen. Bägge samhällsdiagram har smittan som objekt, men medan den förra syftade till att stoppa smittor har den senare som mål att förutspå och styra smittor.

Detta ligger helt i linje med Magnus tankar kring ett panoptiskt assemblage – tågstationen:

Ett utmärkt sätt att illustrera skillnaderna mellan disciplin och kontroll är att jämföra tågstationen med flygplatsen. Tågstationen är disciplinär. Den hanterar folkmassor. Får in dem i fållor, ser till att inga tumult uppstår. Detta är anledningen till att tågstationen har så svårt att hantera terrorism. Den uppstår som en enskild handling, inte ett linjärt, successivt utvecklande av en dispyt till ett tumult. Istället är det en icke-linjär, exponentiell utveckling med bara få tecken som signalerar att något håller på att hända.

Tågstationer kan endast hantera stora aggregerade flöden av människor, att få dem att gå till rätt perrong genom breda tunnlar, gångbroar och rum. De kan, som mina posthumanistiska vänner säger, endast hantera komplicerade system, ej komplexa. På tågstationen finns smittor, som i hög grad är självorganiserande, och uppstår vid vissa tryckpunkter. Tågstationen är ofta ett ställe där man köper droger, där gatumusikanter spelar, människor övernattar, och ungdomar dagdriver. De besläktade disciplinära institutionerna; skolan, fängelset, militärbaracken, osv. har alla haft dessa oönskade ”skuggverksamheter” som ett dilemma. Foucault skriver i ”Sexualitetens Historia” att när man driver disciplinen hårdare så är det inte nödvändigtvis så att dessa aktiviteter försvinner, utan snarare kan begäret kanaliseras, sammankopplas och motståndspraktiker bli resultatet.

Flygplatsen är däremot i huvudsak panspektrisk. Magnus igen:

På flygplatsen har vi inte att göra med folkmassor som på tågstationen. Istället är varje person kodad, har en specifik adress, en flight, en gate, en viss bagagevikt och till här ett visst incheckat bagage som ska matchas med passagerarens destination. Resenären registreras vid passerandet av vissa kontroller där man går igenom scanners, kollas mot spärrlistor, röntgas.

En multiplicitet av sensorer omkodar passagerarna, och endast dessas (piloter och personal undantagen), till databaser, digitalfoton och passnummer med ett seende som tar sig rakt genom resväskan, som resonerar genom datorer och du loggas från check-in, till säkerhetskontrollen, tills dess att du stiger på planet (se min antropologiska rapport från Schiphol).

Tågstationen arbetar alltså efter paret massa/individ; en mängd människor ska passera, samtidigt som denna mängds enhet är individen, som är just odelbar. Flygplatsen sprider istället ut dividuellen över banker. När du lämnar fram ditt pass körs det mot en databas, din väska mot flera sensorer för att taggas och loggas med streckkoder osv.

I de disciplinära samhällena skulle smitta förhindras. Det gick så långt att man hade en slags kvasiinstitutionaliserad skräck för okontrollerade imitationer. Från Copyriot citeras Paul-Max Simon:

It is certain that today, primarily in the cities, hysteria is the illness in vogue. It is everywhere. /…/ The instinct to imitate comes from the unconscious parts of the nervous system.

Som ni märker är smittontologin mycket mera än bara sjukdomar. De disciplinära samhällena var besatta att stoppa smittor varhelst de befann sig. Sjukhus, hygieninrättningar, ja hela socialmedicinen, uppfanns som en reaktion mot, och ett sätt att hantera smittorna som självorganiserade sig när städerna växte ohämmat under industrialiseringens framfart. Men hit bör man även räkna psykoanalysen, sociologin och den borgerliga bildningen. Att återterritorialisera det undermedvetna så att den ”galne” kunde bli ”frisk”, att harmonisera ett samhälles normsystem (Durkheim) så att friktioner och konflikter kunde undvikas, och att upprätta ideal om en värdig livshållning, var sätt som smittor kunde hållas i schack med.

Det är nu vi måste återvända till fylum. Jag och Kalle argumenterar att den disciplinära makten allt mer får träda tillbaka för den kontrollerande. Men sådana förändringar kan ej har sin orsak i att en knippe nyliberala ideologier har fallit över oss från mitten av åttiotalet, att vi har anammat nya livsstilar eller att diskurser har fått disciplinen att falla i tystnad på grund av utestängningsmekanismer. Nej, det har istället med territorialiteter, fylogenetiska kapaciteter och diagrammatiska förändringar att göra.

Tågstationen är ett bra studieobjekt för denna förändring. SJ vill inom en snar framtid införa personliga biljetter, i London ser man mer och mer hur perrongerna förvandlas till gates som på en flygplats, och jag minns att redan för 8-9 år sedan så blev mina väskor genomsökta på Haifas centralstation och på Tel Avivs busshållsplats.

Grejen är att panspektrisk övervakning utlovar en metod för att kontrollera självorganisering och smittor, vilket kan invagga oss i en åtminstone upplevd säkerhet. FRA ska skydda oss från terrorister, men legitimeringsgrunden behövs knappast längre. Det är därför som vi är sleepwalking into a surveillance society. Detta har att göra med att kameror, RFID-chip, datorer osv. är sjukt billiga på grund av det kapitalistiska axiomets totala deterritorialisering av produktionen.

Det är mot bakgrund av denna dubbelhet, detta begär som gör att vi själva utrustar oss med gadgets som närsomhelst kan konvergera i exempelvis FRAs samverkanspunkter och förvandlas till en cybernetisk våt dröm, som jag skriver så frekvent och galet om smittor och fyla. Dessa är båda bortom moraliska värden såsom integritet, yttrandefrihet, eller någon essentiell naturlig inställning. Om Foucault valde Benthams panoptikonfängelse som modell för det disciplinära samhället, så måste flygplatssamhället vara just det diagram vi ser rullas ut i shoppingcentra, tågstationer, universitetsbyggnader (detta jävla passerkort), och på internets.

Vad vi bör göra är givetvis att hela tiden öppna dessa frågor. Genom FRA, SJ och IPRED. Men det finns något vackert som föregår dessa ibland tröttsamma och eviga knäböjningar inför regeringsmakten. Deleuze och Guattari:

Every struggle is a function of all of these undecidable propositions and constructs revolutionary connections in opposition to the conjugations of the axiomatic (2005: 473).

Det är inte ett ideal, utan snarare ett faktum, att före varje stor samhällsförändring sker heterogena och potentiellt revolutionära kopplingar som står i motsats till vad som nu rullas ut i panspektrocismens axiomatik. Som FRAktivist har jag funnit att det finns flera sådana kopplingar, både i form av människor och idéer, kunskaper och teknologier, som bara väntar på att kopplas samman. De väntar på att smitta varandra. Därför bör vi ej vara dystopiska. Snarare bör vi leta upp den kärlek som finns i kopieringen och smittan:

Det finns inget mer naturligt än att de som älskar varandra skall kopiera varandra, eller, snarare, då detta fenomen alltid till en början är ensidigt, så skall älskaren kopiera den älskade. (Tarde, 1903:217)

(hint framåt: nästa transaktion om smittontologin kommer att handla om kopimismen).

7 reaktioner till “Transaktioner om smittor, fyla och diagram: Infrastruktur, mekanosfär och estetik.”

  1. Tack för spännande analys:

    Jag skrev på Blay-Magnus blogg en fundering kring tågstation och flygplats. Det är återigen ett försök av mig att se både och – istället för antingen eller (komplexitet).

    Här är i varje fall det jag skrev på Magnus blogg:

    Väldigt intressant! Jag håller med om mycket av analysen. Men jag skulle vilja ompröva åtskillnaden.

    Jag försöker hitta sätt att undvika dualismen det ena eller det andra, före och efter, gamla och nya. Så jag gör ett försök att se komplexitet och både och, och tar hjälp av din analys:

    Tågstationer innehåller inte så många panoptiska övervakningskameror men det dyker alltid upp någon biljett kontrollant som tittar ut på perrongen och ser att allt fungerar. Jag vet inte om hon fungerar panoptiskt, eftersom jag inte känner mig övervakad.

    Annars bygger tåget mycket på gamla kontroll-tekniker inte så mycket på panoptiskt seende. ”Då var det biljett-kontroll!” Och personalen kontrollerar dörrar, toaletten, räknar om det kommit nya, etc.

    Att saker kontrolleras snarare än övervakas på tåget/stationen gör att man slappnar av. Undantag är kontrollen vid gränsen då man väcks och ska stå där i kalsongerna och visa upp sin packning.

    Flyget har panspectriska datorsystem som kan följa och koppla ihop saker.

    Men för mig som reser är flyget snarare panoptiskt och disciplinerande:

    Övervakningskameror överallt. Vakter som blänger. Röntgen som stirrar på mitt handbagage. All denna panoptiska övervakning gör att jag disciplinerar mig mycket mer på flygplatsen än på en tågstation.

    Det är dock inte en produktiv disciplin som i Foucaults panoptikon. Jag är mer kreativ på tåg än på flygplatser. Jag slappnar inte riktigt av på flygplatsen förrän Fasten seatbelt (kommer inte ens ihåg om det är så det heter) slutar lysa.

  2. Per: Jag tror att de de panoptiska effekterna har olika intensiteter. På tågstationer tänker man inte så mycket på att man är övervakad, men i flygplatssamhället, som vi snart ser på tågstationer, universitet och andra semioffentliga miljöer så kan dessa stärkas.

    På så sätt håller jag med dig. Flygplatsen är serier av jobbiga kontroller och man är mycket medveten om att det inte ens går att smuggla in en nagelfil in i flygplanet.

    Det är därför flygplatsen är ett bra studieobjekt, eftersom den befinner sig vid frontlinjen för övervakning. Däremot är tågstationer och andra institutioner mindre uppenbara. Men jag har en hypotes om att dessa befinner sig i ”kölvattnet” av flygplatser, och att samma förändringar sker sakta men säkert. Men då är de inte längre lika uppenbara.

    Heiti: Tackar! Allt lärande är imitation. Dock är vissa former av lärande baserat på lydnad, man gör som läraren säger. Men andra former kan vara baserade på kärlek, experiment och innovation. Dessa senare former är alltid mera produktiva!

  3. Fantastisk observation att tågstationer samlar de disciplinära samhällets skuggsidor! Som jag skrev som svar på pers kommentar på min blay stämmer detta ännu mer om vi tänker tunnelbanestationer snarare än långfärdståg. Där är kameraövervakningen och känslan av att vara övervakad ännu större.

    Jag måste fundera mer på om jag verkligen håller med om detta citat:
    ”men medan den förra syftade till att stoppa smittor har den senare som mål att förutspå och styra smittor.”

    Kanske får sin förklaring i sammanhanget i texten, men det känns som en godtycklig uppdelning. Syftar inte panspektrisk övervakning på att stoppa smittor mycket abrupt? T.ex. slå till mot misstänkta terrorister med polisiära medel snarare än att försöka styra de här personerna till att bli vanliga medborgare. Kännetecknas inte panspektrisk övervakning just av att alla försök att disciplinera ges upp till förmån för ren polisiär verksamhet?

  4. monki: Tunnelbanestationer tycker jag är direkt osympatiska i sin konfrontativa övervakning. De hanterar precis som tågstationen molära flöden, men av någon anledning sysslar man med galler, spärrvakter och kameror.

    Panspektrisk övervakning är mångfacetterad. I terrorbekämpningen har den givetvis som syfte att blockera, till och med döda, terrorister. Men när det gäller lägre intensiteter, som till exempel Wal Mart och inom viral marketing, så villa man styra om smittorna, förutsäga deras nästa spridningsmönster och kanske till och med inducera smittor i en viss population. I artikeln som jag och Kalle skriver, argumenterar vi för att panspektrocismen ska förtstås ungefär som panopticismen, alltså där varje assemblage producerar vissa intensiteter. Fängelset och skolan delar det disciplinära diagrammet, eftersom de exempelvis båda är ”spaces of enclosure”. FRA och Wal Mart har ungefär samma diagrammatik när det gäller territoriet, alltså de opererar i ett smooth space (geopolitik respektive (anti)marknader).

    Ungefär något sådant…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.