Transaktioner om posthumanismen, del II: Begrepp

Introduktion

I Sverige är vi oförmögna att lämna myten om den moderna konstitutionen bakom oss, vilket gör att vi fortsätter att diskutera begrepp som naturkulturidealism/realismmänniska, och så vidare. Det finns dock alternativ, men dessa kräver att man anstränger sig lite. Värdet med att byta ut begreppsligt register ligger precis här; det gäller att tänka förbi och bortom. Låt mig bjucka på lite flödesontologi istället! Jag tror nämligen inte att det är möjligt att rekonstruera natur-, kultur- eller människobegreppen… de är överdeterminerade och improduktiva samtidigt som de är institutionellt hårdkodade i våra kunskapsproducerande institutioner. Jag säger som Deleuze: We don’t revise a theory, but construct new ones; we have no choice but to make others. Det jag skriver är dock inte alls nytt, utan har pågått och kulminerat internationellt inom antropologi, science and technology studies, filosofi osv. i årtionden. 

***

Del I – Robot Wars

Del II – Analytiska register

Everywhere it is machines – Real ones, not figurative ones: machines driving other machines, machines being driven by other machines, with all their necessary couplings and connections. An organ-machine is plugged into an energy-source-machine: the one produces a flow that the other interrupts (Deleuze & Guattari 2004: 1***).

Deleuze & Guattaris projekt i boken Anti-Oedipus innebär att frilägga begärsproduktionen från teaterns metaforik och istället få den att resonera med de sociala flöden som utgör världen (mekanosfären). I det moderna samhället, där motorn är den dominerande abstrakta maskin som organiserar huvuddelen av våra aktiviteter, måste även de ”mänskliga” begären fungera maskiniskt, och således påverka vår sociala organisering. I industrikapitalismens tidsålder är vi sysselsatta med att arbeta (våra kroppar kopplade till tekniska maskiner), konsumera (våra kroppar kopplade till monetära flöden) och reproducera oss (våra kroppar kopplade till andra kroppar). Vad som länkar samman arbete, konsumtion och reproduktion kallade Deleuze och Guattari för ett diagram (Deleuze 2006: 34**). (National)stater såg till att reglera arbete, konsumtion och reproduktion genom lagar, skatter och uppbyggnaden av biopolitiska institutioner för att upprätthålla denna ordning som produktiv (sjukhus, skolor, fängelser… etc.).

Denna moderna förhårdnad, där både det undermedvetna och det samhälleliga följer samma maskinella logiker, där vi resonerar längs de flöden som våra begärsmaskiner kopplar till och bryter av, skapar inte med nödvändighet inte en harmonisk ”megamaskin”. Varje flöde (av pengar, materia, energi, idéer) kan alltid potentiellt styras om, fungera fel, eller ge upphov till nya heterogena konstellationer som är mer eller mindre avsiktliga. 

Så hur ska vi då tänka den förra postningens ”robot wars”?    

För att både undvika ludditiska resonemang om att ”tekniken är farlig i sig” och samtidigt förflytta den naiva föreställningen om att ”teknik är neutral, det är människor som gör onda saker med den”, måste vi byta ut de begrepp som gör dessa misstag möjliga i sitt grundutförande. Vi måste sluta tala om människor och maskiner på det traditionella sättet, (vilket i förlängningen leder till att begreppet posthumanism blir omöjligt, mer om detta senare). Donna Haraway är kanske den teoretiker som har drivit detta resonemang längst i sin strävan att hitta ett analytiskt register som får dessa föreställningar att kollapsa en gång för alla:

Textual rereading is never enough, even if one defines the text as the world. Reading, no matter how active, is not a powerful enough trope; we do not swerve decisively enough. The trick is to make metaphor and materiality implode in the culturally specific apparatuses of bodily production. What constitutes an apparatus of bodily production cannot be known in advance of engaging in the always messy projects of description, narration, intervention, inhabiting, conversing, exchanging, and building. (Haraway 1994, s. 62)*

Det viktiga är Haraways betoning på aktiviteter. Att ”läsa” världen är en otillräcklig strategi, vi måste intervenera, engagera, bygga och ockupera den. Vad som räknas är alltså vad vi gör, snarare än hur vi förstår mekanosfärens sammansättningar. På så sätt finns det bara en väg att gå, att bryta ned disciplingränserna en gång för alla. Detta leder till att vi även måste anamma en performativ processontologi. Tillbaks till våra maskiner, vapen och robotar:     

The tool presupposes work. It must be added that weapons, also, obviously imply a renewal of the cause, an expending or even disappearance in the effect, the encountering of external resistances, a displacement of force, etc. It would be futile to credit weapons with a magical power in contrast to the constraints of tools: weapons and tools are subject to the same laws, which define, precisely, their common sphere. But the principle behind all technology is to demonstrate that a technical element remains abstract, entirely undetermined, as long as one does not relate it to an assemblage it presupposes. It is the machine that is primary in relation to the technical element: not the technical machine, itself a collection of elements, but the social or collective machine, the machinic assemblage that determines what is a technical element at a given moment, what is its usage, extension, comprehension, etc. (Deleuze & Guattari 2004: 397-398).

Det är sammansättningarna (assemblages) av de proteser vi ständigt är kopplade som bestämmer deras karaktär, antingen som verktyg eller vapen (eller underhållning, kommunikation etc.). Optiska proteser kan sättas samman som glasögon, mikroskop eller kikare som verktyg som förstärker vår syn när de kombineras med böcker, bakteriesamlingar eller fåglar i träd. Men under andra förhållanden kan de även sättas samman med gevär (kikarsikten), soldater och arméer och formera vapen. Att begränsa oss till tekniska maskiner ger oss alltså inte så mycket att jobba med, utan vi måste alltid se hur vissa maskiner kopplar till andra maskiner och formerar sammansättningar. Olika sammansättningar skapar olika subjektiviteter. ”Fågelskådaren” och ”soldaten” skapas som expressiva komponenter genom en dubbel artikulering:

We distinguish machinic enslavement and social subjection as two separate concepts. There is enslavement when human beings themselves are constituent pieces of a machine that they compose among themselves and with other things (animals, tools), under the control and direction of a higher unity. But there is subjection when the higher unity constitutes the human being as a subject linked to a now exterior object, which can be an animal, a tool, or even a machine. The human being is no longer a component of the machine but a worker, a user. He or she is subjected to the machine and no longer enslaved by the machine. This is not to say that the second regime is more human. Deleuze & Guattari 2004: 456-457

När blick-kikare-fågel sätts samman, skapas fågel(-)skådaren. Det maskiniska förslavandet (termen slav är olycklig här eftersom fågelskådare inte är direkt tvingade, men vi får ha översyn med Marxinfluenserna tills vidare), gör att människan blir en konstitutiv del av sammansättningen med djur och verktyg. Men samtidigt som denna maskiniska konstitution äger rum, sker en externalisering och fågelskådaren kan göra fågeln till ett externt objekt och skapa sig själv som skådare. Samma process gäller sammansättningen blick-kikarsikte-gevär-fiende. Soldaten blir till genom att å ena sidan vara förslavad av de proteser som skapar kraften i en militär anfallslinje, samtidigt som det är genom sammansättningen som fienden kan konstituteras som ett externt objekt för terminering. 

Således. Sammansättningar är aktiviteter, de är verb, kompositioner som kanaliserar flöden av materie-energi (kulor med hastighet, Volvo-bilar, fågelobservationer, etc.). 

Semi-autonoma robotar är oproblematiskt integrerbara i detta register eftersom de endast är variationer av samma tema. De sker dock vissa kvalitativa förändringar när någon kan sitta och trycka på knappen på andra sidan jordklotet för att avfyra missiler, men det är fortfarande enkelt att kartlägga dess sammasättningar. 

Men efter andra världskriget händer något. Ett nytt hot dyker upp över horisonten! Cybernetiken! Nästa inlägg kommer att behandla detta, och vi förskjuts därmed till vår samtid – Kontrollsamhället!

 

* Haraway, Donna 1994 ”A Game of Cat’s Cradle: Science Studies, Feminist Theory, Cultural Studies”, inConfigurations, 2:1.
** Deleuze, Gilles 2006(1986). Foucault. London: Continuum.
*** Deleuze, Gilles & Guattari, Felix 2004 (1972) Anti-Oedipus – Capitalism and Schizophrenia. London: Continuum.

7 reaktioner till “Transaktioner om posthumanismen, del II: Begrepp”

  1. Jag såg att Brutus Östlings bokf Symposion har publicerat Donna Haraway’s ”Apor, cyborger och kvinnor – att återuppfinna naturen”. Du råkar inte ha läst några andra böcker som ”When Species Meet” eller ”Crystals, Fabrics And Fields”? Det var förövrigt en väldigt läsvärd post.

  2. Spectraz: Tack! Jag har läst delar av Haraways bok för ett tag sedan, fast då på engelska. Ska återvända till den snart igen nu när den finns i översättning.

    Har ej läst de andra titlarna, men lägger dem på minnet! Cheers!

  3. Jag halkade in på den här bloggen av en slump och har läst en del inlägg nu. Allt är väldigt intressant, men jag har nog lite för få akademiska poäng/eller vad det nu är som krävs för att förstå vad som egentligen sägs. Fastnade redan på första raden: vad menas med att vi är ”oförmögna att lämna myten om den moderna konstitutionen bakom oss”? Vad ska man läsa för böcker/tidningar/bloggar för att begripa vad det handlar om (detta och resten)? Är totalt obildad men tycker ändå att det verkar hända spännande saker här.

  4. Eldgaffeln: Hej, kul att du gillar min blogg! Jag slänger mig en massa sjuka begrepp hela tiden, som ofta är onödiga. Men denna blogg innehåller liksom de tankar jag har snabbt i huvet, och förläst som man är så tänker man som de franska filosoferna man läser.

    Den moderna konstitutionen är ett sådant begrepp. Det kommer från den franske filosofen Bruno Latour i boken We have never been modern. Det innebär att i vår världsbild så tänker vi oss att natur, kultur, språk och värld är skilda åt. De befinner sig i olika ”register” av verkligheten. Detta säger Latour är helt fel. När vi till exempel undersöker naturen, kanske i ett labb, så måste vi involvera flera samhälleliga saker i processen. I praktiken är alltså samhälle och natur alltid sammanblandade med varandra. Samma sak gäller språket och världen. För att våra ord ska betyda något måste de skapas genom att vi använder världen och tingen, och på så sätt skapar vi referens.

    Ungefär så. Du är inte obildad, du är bara inte så nerdig som jag. De enda som är obildade är våra antiintellektuella politiker!

    Nästa gång jag skriver obegripligt med en massa intern jargong så är det bara att kommentera så lovar jag att förklara.

    Tack för kommentaren!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.