Transaktioner om posthumanismen, del I – Robot Wars

Transaktioner om posthumanismen är en mini-bloggserie tillägnad Tes Antites Protes. Jag vet inte hur många delar det blir, men tanken är att det så småningom ska bli en artikel. Jag gillar att lägga ut mina halvfärdiga artiklar här på Intensifier. Bloggar är humanioras nya forskningsfront. Lämpligt soundtrack till läsningen finner ni här. Here we go!

Del 1 – Robotar och krig

För inte så länge sedan hade jag nöjet att träffa Noel Sharkey professor i artificiell intelligens och robotteknik vid Sheffield University. Vi var båda inbjudna till en konferens i Tyskland med titeln Peace and War – Digital. Sharkey är kanske är mest känd för allmänheten som expertkommentator för det brittiska programmet Robot Wars, ett program där man tävlar i att bygga robotar som sedan får gå i duell med varandra. Men vi talade dock inte om robotar som en lekfull sammansmältning av ingenjörskap och underhållning den här gången, utan som ond, bråd död.

I dagsläget tjänstgör 4 000 semiautonoma robotar i Irakkriget. Vissa har fredliga arbetsuppgifter, såsom att desarmera minor och bomber, medan andra är beväpnade med varierande skjutvapen. Några av dem är små och rullar omkring på marken medan andra flyger högt i luften, men gemensamt för alla robotar som används i krig just nu är att de är just semiautonoma, vilket innebär att de lyder order av en människa, även om denna kan vara långt borta. Roboten MQ-1 Predator kunde under 2002 flyga i fatt en bil innehållande terrormisstänkta Al-Qaidamedlemmar och genom en knapptryckning 7000 miles längre bort, i ett kontrollrum med amerikanska piloter som själva aldrig lämnade marken, kunde en missil avlossas och spränga bilen och passagerarna i bitar (Sharkey 2007). Markbaserade väktarrobotar patrullerar redan gränserna i Israel och Sydkorea  

Nästa steg är autonoma robotar, där beslutsförmågan är helt delegerad till en maskin. Prototyperna är väl utvecklade och inom en snar framtid kommer vi se de första icke-människorna fatta beslut om vem som skall falla offer i de tragiska konflikter vi ser i samtiden, och vilka som kommer att skonas. 

Hur ska vi förstå den stundtals våldsamma relationen mellan människa och maskin? Hur ska vi ta oss an frågan om vad intelligens är? Hur ska vi komponera juridiska, filosofiska, existentiella eller analytiska register som kan hantera människan, maskinen och samhället? 

Svaret är att dessa frågor är felaktigt ställda. Människan, maskinen och samhället har aldrig varit separata entiteter, utan alltid delar av heterogena sammansättningar. Dessa sammansättningar, i sin pluralism, bildar paradoxalt nog alltid en och samma helhet, men riktingen för denna helhet är aldrig fixerad. Vi måste således rikta blickarna mot både de konkreta sammansättningarna, som i det ovan nämnda fallet består av människor-semiautonoma robotar-hellfiremissiler som riktar sin fulla kraft mot terrorister i en bil. Men lika väl mot de abstrakta processer som gör en sådan konstellation möjlig. 

För att ta dessa frågor vidare måste vi finna nya begrepp, vilket blir innehållet i nästa del i serien

10 reaktioner till “Transaktioner om posthumanismen, del I – Robot Wars”

  1. Intressant inlägg! Väntar med spänning på nästa del.

    Enligt discovery channel kommer det inom trettio år att finnas fler robotar än människor i västvärlden, och det skulle int förvåna mig. tar nog inte mycket längre tid innan vi ser människa-sammanbyggd-med-maskin-koncept. Det är en spännande tid vi lever i!

  2. ”Svaret är att dessa frågor är felaktigt ställda. Människan, maskinen och samhället har aldrig varit separata entiteter, utan alltid delar av heterogena sammansättningar.”

    Hmm, interesting… Men skulle det inte gå att säga om vad som helst? Cyklar, platt-TV-apparater och digitala musikfiler har aldrig varit separata enheter, utan alltid delar av heterogena sammansättningar (saker som är mer eller mindre svåra att göra exakta kopior av, t ex)?

  3. Rikard: Det teoretiska svaret kommer i nästa del. Men det konkreta är att cykeln hänger mer samman med armar, ben och balanssinnen än vad den gör med en platt-TV. Denna hänger i sin tur samman med fiberoptiska kablar, digitala filer och ögon. Musikfiler är _ingenting_ utan något som kan spela upp den, exempelvis en iPod som kopierar till högtalarmembranen som får örat att vibrera.

    Genom dessa utforskningar kan vi se vilka maskiner som hänger samman med varandra. Vi kan alltså rita kartor över varierande heterogena teknologier gjorda av plast, kött, eller stål.

  4. ”människor-semiautonoma robotar-hellfiremissiler som riktar sin fulla kraft mot terrorister i en bil”

    Vi talar alltså om ”posthumanism”? Om universalismens ”människa” som något allt annat än självklart? Vi är således medvetna om att talet om ”människan” alltid implicerar maktutövning och godtyckliga gränsdragningar?

    Med detta i minnet: Hur kommer det sig att den aktiva parten i det ovan beskrivna förloppet är ”människa” (bl.a.) medan den mottagande är ”terrorist” (dvs. något annat?).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.