Transaktioner om nätpolitiken, del x/y.

Idag skriver Isobel Hadley-Kamptz en artikel i Expressen som inte bara är en mycket viktig ledare, utan som även utgör slags deklaration om internetpolitiken! Låt oss gå igenom argumentent och spegla dem mot John Perry Barlows A Declaration of the Independence of Cyberspace från 1996. Då, som nu, är det repressiva lagar som hotar internet, som är anledningen till dessa båda deklarationer – Telecommunications Act 1996 och FRA 2009. På tretton år har det dock hänt en hel del…

Det finns två likheter och minst en skilland mellan Hadley-Kamptzs text och Perry Barlows. Likheterna ligger i att de båda är smittontologer och posthumanister, genom att det mänskliga medvetandet, tänkandet och interagerandet obönhörligen omformas genom en ny teknologisk eras kommunikationsmöjligheter:

Jag överdriver inte när jag säger att jag på internet knappt vet var min egen hjärna slutar och andras börjar. Det är såklart ett banalt fenomen också utanför nätet, vi påverkas oupphörligen så av omvärlden att man inte kan tala om strikt åtskilda individer, men på nätet är det som om hjärnans själva synapser flyttat utanför huvudet. Mina tankar blir dina som blir någon annans.
Man brukar tala om datavirus som något dåligt, men även de spännande idéerna fungerar som smittor som sprids mellan människor och muteras till något helt nytt.

Och därefter Perry Barlow:

Our identities have no bodies, so, unlike you, we cannot obtain order by physical coercion. We believe that from ethics, enlightened self-interest, and the commonweal, our governance will emerge . Our identities may be distributed across many of your jurisdictions. /…/

In China, Germany, France, Russia, Singapore, Italy and the United States, you are trying to ward off the virus of liberty by erecting guard posts at the frontiers of Cyberspace. These may keep out the contagion for a small time, but they will not work in a world that will soon be blanketed in bit-bearing media.

Som ni kanske märker gör Hadley-Kamptz ingen essentiell skillnad mellan det digitala och analoga, utan betonar istället vad man kan kalla för ”nätets performativitet”. Perry Barlow, däremot, är fortfarande fast i tanken om cyberspace som en ”annan” värld, utan kroppar, fysiskt tvång, med andra former av politiska kontrakt än de som råder afk.

Detta kan man relatera till en ännu tidigare text från 1992 av Bruno Latour – Where are the Missing Masses; the Sociology of a Few Mundane Artefacts. Denna text är för oss civilsociologer lika viktig som Perry Barlows text må vara för nätaktivister. Ett berömt citat ur texten:

According to some physicists, there is not enough mass in the universe to balance the accounts that cosmologists make of it. They are looking everywhere for the ‘‘missing mass’’ that could add up to the nice expected total. It is the same with sociologists. They are constantly looking, somewhat desperately, for social links sturdy enough to tie all of us together or for moral laws that would be inflexible enough to make us behave properly. When adding up social ties, all does not balance. Soft humans and weak moralities are all sociologists can get. The society they try to recompose with bodies and norms constantly crumbles. Something is missing, something
that should be strongly social and highly moral. Where can they find it? Everywhere, but they too often refuse to see it in spite of much new work in the sociology of artifacts.

Denna civilsociologiska deklaration underkänner i princip all sociologi efter Durkheim och uppmanar oss att överge distinktionen mellan mänskliga och icke-mänskliga aktörer när vi vill förklara social ordning eller samhälleliga konflikter. För att förtydliga finner man i samma text följande bild:

Latours poäng är här att det sker en progressiv ”semiotisk utskiftning” mellan en vägbula, via en stoppskylt, en polisman av kartong och en mänsklig polisman. De har alla samma sociala funktion, alltså att bromsa och begränsa trafik, men de har olika grader av verkan, som måste förstås i kvalitativa termer, men utan att essentialisera betong från kött.

Det är detta som gör att Hadley-Kamptz har rätt. Meningen ”Jag överdriver inte när jag säger att jag på internet knappt vet var min egen hjärna slutar och andras börjar” skall alltså inte förstås metaforiskt eller poetiskt, utan performativt. Alltså – det finns ingen anledning att tro att det är någon performativ skillnad mellan hjärnans synapser och de distribuerade hjärnornas fiberkablar. Således, – ingen skulle väl acceptera att FRA klistrade fast kablar på våra skallar eller pluggade in fiber i vår hjärnbark. Däremot accepterar regeringen att samma myndighet kopplar in sig på samverkanspunkter på internets. Problemet är att det utgör ett lika stort intrång i våra medvetanden när man pluggar in kabeln i en underjordisk källare, som när man stoppar den i nacken på oss. Eftersom allt tänkande sker i interaktion med andra människor och teknologiska proteser (ex. jag tänker sjukt mycket i interaktion med Wikipedia, vilket är lika mycket en interaktion med servrar, protokoll som med människor som skriver artiklarna), är det enda som kan övervakas just de kommunikativa aspekterna av tänkandet.

Vad som står på spel är alltså inte cyberspace, inte heller den mänskliga hjärnan. Det är vårt kollektiva tänkande, tinkande, byggande och pysslande. Piratpartiet har fattat det, vilket är oerhört viktigt när det gäller att politiskt motverka den formatnihilism som råder bland etablerade politiker och företagsamma moderater.

Dock är FRA bara en av tusen andra som har lust att plugga in sig i vårt kollektiva tänkande. Pelle Snickars skriver i senaste numret av Ord&Bild om Google i texten I de mörkaste av datahallar. I jämförelse med Googles typ en miljon sammankopplade datorer, förvandlas FRAs kluster till en miniräknare. Google jobbar ju med att samla in så mycket data som det bara är möjligt, varpå olika algoritmer optimerar sökningarna så att vi kan hitta rätt på webben. Riktigt bra sök får man dock endast om man får användarna att generera urvalen tillsammans med maskinerna. Web 3.0 och 4.0 har, precis som 2.0, just ett vidareutvecklande av dessa kopplingar som högsta prioritet.

Vad som gör internet så fantastiskt är att man inte längre behöver tänka i den tjocka skallen, utan kan skapa och bygga i den långa svansen istället. De som aldrig har besökt bloggar, smygit in i IRC-kanaler eller skrivit i en wiki, tror lätt att dessa saker kan väljas bort. Dessa tror att ”ungdomar” inte längre är politiskt intresserade. Det tror jag visst de är. Jag tror bara att de inte har lusta att sitta bland tjocka skallar och vänta på att ett styrelsemöte ska vara över, varefter det instrueras i hur man tänker ”rätt” politik. Jag tror hellre att sugen ligger i att faktiskt deltaga, långt ute i den svansande fiberdjungeln men med en aktivitet där man inte behöver be om ordet i ett sunkigt partihögkvarter.

13 reaktioner till “Transaktioner om nätpolitiken, del x/y.”

  1. Hej Christopher,

    Tack för tanken! Beskrivningen stämmer absolut. I liknelse med den fysiska ekonomin är det tanke-”hitsen” som finns i det fysiska lagret i min hjärna, och idéerna som hjärnan sällan efterfrågar i den långa internet-svansen med oändligt lagringsutrymme. Fanastiskt!

  2. enondengod: ja… den distribuerade hjärnan är bäst på långtidsminne, men vi får ej glömma mikromediernas snabbhet! Samt att man lätt kan drabbas av guldfiskminne när man datar 🙂

    Kalle: Lite så vi jobbar med this thing called internets.

  3. Tjocka skallar? Är inte det ett uttryck som blockerar istället för att öppna upp? I diskussionen med upphovsrättslobbyns mest rabiata producenter har jag funnit några intressanta frågor hos Kahlil Gibran i hans Profeten, utgiven 1923:
    – Hur förhåller sig det med dem för vilka livet är en klippa och lagen en mejsel med vilken de vill forma klippan till sin avbild? – Vad skall vi säga om oxen som älskar sitt ok och anser skogens älgar och hjortar vara lösdrivare och landstrykare?
    Jag har svårt att bara avfärda dem som ”tjockskallar”.

  4. Per: med internet kan finns det hur många hörn som helst!

    farmorgun: jag menade inte något nedvärderande med ‘tjocka skallar’. Det är helt enkelt en annan organisations- och produktionsform, som ofta är långsammare och mindre flexibel, men ofta skapar mera genomtänkta och långsiktiga lösningar med bred förankring.

    Angående referensen: jag tycker tvärtom, det är människor som ska forma lagen (demokrati), inte lagen som ska forma oss. Oxen ska inte heller ha fördomar om de djur som lever på ett annat sätt.

  5. Christopher: ”jag tycker tvärtom, det är människor som ska forma lagen (demokrati), inte lagen som ska forma oss.”

    Med Nietzsche (och Deleuzes läsning av denne), borde man väl säga att det är var och en av oss som stiftar lag. Det kan möjligtvis finnas skillnader i hur vi bygger lag. En del bygger vidare på varandras lagstiftande(repetera) andra försöker lägga sig väldigt när axiomatiska texter (kopiera lagboken). Men det sker alltid ett byggande. Det går inte att helt kopiera en order eller en lagtext – inte ens för en lagfundamentalist.

    Skulle tjänstemän och medborgare bli totalt lydiga skulle våra statliga institutioner och föreningen Sverige kollapsa inom några timmar. Svält inom några dygn …

    Men i allt det här lagbyggandet måste man väl också se att lagen är med och bygger oss? Lagstiftandet är skapande av värde (snarare än värderande). Lagboken och riksdagens beslut om lagar är bara specialfall av allt lagstiftande.

  6. Ni fattar inte hur mallig jag blir över ert beröm. Det roliga (eller möjligen besvärande för mig då) är ju att alltihop för mig är så utpräglat instinktivt. Okej, jag koketterar lite, men jag har aldrig läst Tarde, aldrig riktigt begripit Deleuze osv. För mig är det mönster som jag ser snarare än tankar som jag förstår.

  7. Per: Internet skulle inte finnas som det ser ut idag utan fildelning av upphovsrättsskyddat material. Det kräver, för att funka, konstanta lagöverträdelser. Eller som du säger, att vi skapar vår egen lag när vi ansluter oss till en torrentsvärm.

    Föreningen Sveriges stadgar är undantag. Det är fullt lagligt att fildela, förutom i Rosenbad och i Tingsrätten.

    Isobel: Internets bryr sig inte så mycket om den filosofiska reflektionen. Snarare är det instinkten, görandet och byggandet som är viktigt. De mönster du ser är på så sätt mera sanna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.