Transaktioner om Gud och vetenskap

Jag blir hemskt glad av att läsa bloggen Tankspritt som har gjort en insats att bemöta de göteborgska ”neomaterialisterna”, som denna gång representeras av mig, Kalle och Jakob. Oerhört bra! Först något om varför det ser ut som om Humanisterna ”retar gallfeber” på oss. Åtminstone för min del beror detta på deras populistiska tonläge som gärna tar striden med spådamer och religiösa sekter, men undviker en seriös intellektuell debatt. Men egentligen spelar detta mindre roll, jag bryr mig inte så mycket om föreningar och klubbar. Däremot är det kul med bloggar som vill diskutera!

Till argumenten. Tankspritt skriver:

Att lita till vetenskapen är alltså inte någon tro, det är en tillit till mänskligt förnuft, och till erfarenheten att man gör bäst i att grunda sina förutsägelser på sådant som är beprövat.

Den vetenskapliga metoden är en medfödd egenskap hos människan, den religiösa tron är resultat av indoktrinering.

och…

För mig synes emellertid sådana terapier [de religiöst grundade] som bräckliga, då de ändå bygger på uppenbart fabricerade världsbilder. Dessutom leder de i extrema fall till allvarliga följder, såsom Knutbyhändelserna, krigsmotiv och gruppsjälvmord. Själv har jag inga psykologiska problem med att inte begripa världen och behöver inga låtsassanningar.

I grund och botten är min lösning är mycket enklare, även om jag ofta uttrycker mig dunkelt. Jag ser inget behov av att skilja mellan ”tro” och ”tillit”, mellan ”fabricerad” och ”sann”. Dessa är ju mänskliga fakulteter och förmågor, och det vore synd att begränsa diskussionen om vetenskaperna till dessa varelser. Jag bygger istället med en radikal empirism, som ibland kallas neomaterialism, som tänker sig att tänkandets sanningssystem alltid är sekundärt till vad man praktiskt gör. Vi måste vara ödmjuka och inse att det mänskliga tänkandet tyvärr inte sitter på en gyllene stol och blickar ned över världen, utan snarare formeras i vårt görande och byggande med den.

Ta ett laboratorium som exempel. För att upptäcka dubbelhelixstrukturen hos DNA behöver vi fixa or ordna en massa saker. Exempelvis behöver vi låna röntgenmikroskop från fysiken, VAX-datorer från datavetarna och sen måste vi övertyga Rockefeller Foundation att pumpa in massor av pengar i projektet. ”Den vetenskapliga metoden” behövs inte… snarare är den nog mest i vägen. Varför? Tja, detta är bland annat Poppersk och positivistisk korrespondensteoris stora dilemma. Som Tankspritt skriver ”är kriteriet för acceptans är det enklast möjliga: att förutsägelser skall överensstämma med observationer”. Detta är ett alldeles för svagt kriterium enligt mig. Låt mig ge ett ännu bättre exempel på varför en sådan korrespondensteori förminskar vetenskapernas världsförändrande potential:

Bilden visar resultaten av Eddingtons första experiment som skulle bevisa Einsteins relativitetsteori. Problemet är att resultaten, med strikta kriterier för statistiska samband, inte håller. De korresponderar ej mot fakta, och vore vi falsifikationister skulle vi avfärda teorin. Ändå fortsatte man experimenten, och senare visade det sig att Einstein hade rätt. Vad som fick det globala samfundet av fysiker och forskare att ändå tro på Einstein och Eddington beror på en socio-materiell överdeterminering. Världen hade en förhoppning om att fysikens vågade framsteg inte bara skulle leda till en rad innovationer och förbättringar, utan till och med ena ett splittrat och krigshärjat Europa*. Några decennier senare hade vi atombomber och GPS-satelliter (som har blackboxat Einstein), och oavsett vad vi håller för sant så är Einstein-maskinen verksam vare sig vi vill eller inte.

Vad har detta med tro och vetande att göra? Tja, min poäng är att vi inte behöver göra en demarkation dem emellan, eftersom ljuspartiklarna från solen som kröker sig av månens gravitation är ganska ointresserade om vi kallar dem Gud eller Natur. Vad som dock är helt avgörande är dels att vi lyckas fotografera dem, och dels att vi inte har ett på förhand givet kriterium för sann kunskap. Vi måste fånga dem på fotografilplåtarna och ständigt förhandla med dem, månen och jordens rotation. Att bedriva vetenskap är en byggande praktik, snarare än ett tänkande. Och om vi ska ha ett demarkationskriterium bör vi låta detta vila på detta görande, snarare än vad som händer i våra huvuden.

Gällande knutbysekter, kreationister, religöst motiverade krig och förbud mot stamcellsforskning så har dessa endast en sekundär relation till laboratoriernas praktiker. Men givetvis har de en inverkan på forskningen på en policy-nivå, då de kan bestämma inriktningen och undervisningen av vetenskaperna.

Att ideologisera vetenskaperna och göra förnuftet till en hel livsestetik och ett förhållningssätt som ska genomsyra alla aspekter av samhället ser jag ingen större mening med. Visst, det kanske vore bra att finna en begreppslig domän som kan fungera som ett tankens metaspråk och som kan ge oss fasta kriterier för våra föreställningar. Men är det inte just det som religiösa dogmer gör lika bra?

Jag tror att det bästa sättet att få saker gjorda är att smutsa ned händerna och ge sig an världen. Om man sen kallar det för observationer, hacking eller friläggande av Guds existens och eviga ordning… well… det är ändå resultatet som räknas. Pragmatisk empirism kanske man skulle kunna kalla det.

För den som är intresserad håller jag en föreläsning om detta för naturvetare på måndag kl 13, lilla hörsalen, humanistiska fakulteten (huvudbyggnaden bakom Götaplatsen). Det är ganska många studenter på denna kurs och det tenderar att bli lite enkelriktat, men som tur är finns ju kommentarsfält på bloggar!

Superintressant av Tankspritt att väcka denna intressanta diskussion!

* Hela historien kan man läsa i Collins & Pinchs bok Golem i kapitlet ”Two experiments that proved the theory of relativity”.

7 reaktioner till “Transaktioner om Gud och vetenskap”

  1. ”Smutsa ner händerna och ge sig an världen.” Lysande! Så tänker jag också Christopher, och det är en tanke som måste spridas. Mtt bidrag publiceras inom kort, i alkoholboken. Jag tänker så här (i en passage från boken, om dess syn på kunskap och experter), vilket kanske kan sägas knyta till ovanstående tankar.

    Det finns ett utbrett behov i dagens Sverige att lägga stora delar av livet i experters händer. På något annat sätt kan jag inte förstå, till exempel det som händer i TVs nyhetssändningar när nyhetsankaret intervjuar en kollega om ekonomin, vilket får honom eller henne att framstå som något annat än en kollega till nyhetspresentatören. Det skulle också kunna fungera som förklaring till populariteten hos program där inredningsexperter hjälper vanliga människor att renovera eller ett sådant fenomen som Doktor Phil och alla självhjälpsböcker som finns. Andra uttryck för samma sak är den ökande förekomsten av konsulter av olika slag; mäklare, personliga tränare, stajlister och så vidare. Vad dessa experter gör är att hjälpa människor med sådant man faktiskt behärskar, även om man kanske känner sig osäker. En olycklig konsekvens av efterfrågan på experter är att den kan leda till ökad osäkerhet, vilket i förlängningen kan ge upphov till behov av fler experter. Här finns en förrädisk fälla gillrad för alla som sysslar med vetenskap. Att tilldelas uppmärksamhet i media i egenskap av expert som får svara på frågor är onekligen smickrande, det upptäckte jag i samband med publiceringen av min avhandling (Nehls 2003). Problemet var bara att jag i och av själva intervjusituationen påfallande ofta kände mig tvingad att ge utfrågaren utförliga svar baserade på vad jag trodde, på frågor som helst hade besvarats med: ”det kan inte jag svara på”, eller ”det har jag inte undersökt.” Faran om forskare, i egenskap av just forskare, svarar vad de tror på frågor rörande ämnen som inte undersökts, är att det kan underblåsa tendensen till och tron på att samhället byggs av experter och att det behövs fler sådana, vilket denna bok på olika sätt argumenterar för inte är fallet. Tvärt om behövs dels fler framstående människor och experter som öppet och ärligt talar om vad de inte kan, eller som i alla fall är tydliga med att kommunicera vad som inte går att svara på, dels (och kanske framförallt) behövs en bred och kunnig allmänhet som förhåller sig kritisk till allt som hävdas med bestämdhet. Bara så kan ett balanserat och långsiktigt hållbart samhällsklimat skapas, och det är vidare en förutsättning för att substanser som alkohol och droger ska kunna hanteras utan allt för stora problem.

    Läkare kan aldrig lämna några garantier för att patienterna blir lyckliga, de kan i bästa fall hjälpa människor att bli friska (förutsatt givetvis att sjukdomen hamnar inom deras kompetensområde), vilket är gott nog. Betänk även att hur mycket fosterdiagnostik man än utsätter ett embryo för så går det bara att skydda barnet från en bråkdel av livets faror. Och hur mycket säkerhetskontroller flygresenärer än tvingas genomgå, om de så äntrar planet nakna, utan bagage, är det ingen garanti för att planet inte kommer att störta. Tryggheten som sådana och liknande åtgärder invaggar människor i är därför skenbar. Alla vet egentligen att ingen någonsin kan veta säkert vad som kommer att hända honom eller henne i framtiden. Filosofen Mats Rosengren har också, i boken För en dödlig som ni vet är största faran säkerhet, visat att det inte ens är självklart att man verkligen vill ha säkerhet och överblickbarhet. Han menar att om en sådan utopi uppnåddes skulle livet som vi känner det förändras i grunden. Verkligheten är per definition osäker och oöverblickbar, något annat vore konstigt eftersom den befinner sig i ständig tillblivelse. Det är ett axiom man måste acceptera och lära sig hantera. Om det någon gång blir som experterna säger kan det faktiskt lika gärna vara ett uttryck för självuppfyllande profetior, det vill säga att många agerat i enlighet med experternas råd. Efterfrågan på experter gör med andra ord något med mänskligheten. När majoriteten förlitar sig på några få individers (oavsett hur kompetenta och kloka de är) välvilja spelas ett högt spel och samhällets långsiktiga överlevnad riskeras. För kunskap som samlas på hög och som koncentreras till några få innebär att beroendekedjor skapas. Därmed utarmas det viktiga skyddet mot tillvarons oöverskådliga spektrum av oundvikliga risker. Kunskap får helt enkelt inte knytas till enskilda individer eller isolerade forskargrupper, den måste kommuniceras och ständigt utsättas för kritisk granskning, inte bara av experter utan framförallt av en bred och intresserad allmänhet. Det är särskilt pregnant rörande ämnet alkohol och droger, men också när det gäller kunskapsteoretiska frågor om verkligheten, sanningen och om makt.

    Det är dessutom ett faktum att experterna står sig slätt utan kollektivt erkännande. Historiens ”stora män” och dagens ”genier” har i själva verket blivit snillena de erkänns som genom att kollektivt upphöjas till just genier, och inte primärt för deras exceptionella kvaliteter (därmed inte sagt att de skulle sakna sådana). Det kommer att diskuteras ingående längre fram, men redan här kan konstateras att uppburna positioner i samhället är resultatet av en lång rad aktörers interaktion (mänskliga såväl som icke-mänskliga). Genialitet, förstådd på detta sätt, blir det samlade resultatet av en kollektiv process där mängden, det vill säga det stora flertalet, är en minst lika betydelsefull komponent som experterna, vilket inte får tolkas som ett uttryck för ringaktning av deras arbete. Snarare är det en strävan efter att balansera förhållandet i kunskapsprocessen, mellan enskilda individer och den kontext där dessa verkar. Kritiken mot experterna handlar därför inte om individerna eller deras rön, de är i de flesta fall kloka och levererar bra och användbara tankar, utan om att uppmärksamma det faktum att ingen forskare och ingen annan aktör heller, någonsin är ensam och isolerad. Kunskap skapas med andra ord genom kollektiva förhandlingar i mycket högre grad än upptäcks av solitära genier.

    Världen är omöjlig att överblicka, på grund av att den befinner sig i ständig tillblivelse, och därför behövs, istället för några få, många olika lösningar för att samhället snabbt och effektivt ska kunna anpassa sig efter rådande förutsättningar. Och i den processen behöver fler bli delaktiga. För utan en bred kunskapsrelaterad, kritisk kommunikation kring förutsättningarna för och innehållet i sammanhanget som alla lever med och i försvåras möjligheterna att bryta tillvarons rutiner, vilka hindrar förändring om de inte uppmärksammas som vanor. Inte minst ifråga om bruket av och synen på alkohol och droger blir detta tydligt. Påpekandet ska läsas som en öppning för dialog och som en påminnelse om hur viktigt det är att många människor tillägnar sig insikt om och förmåga till kritiskt tänkande. Analyser av kultur och således även denna innehåller oundvikligen, hur mycket möda som än läggs ner på att undvika detta, blinda fläckar och oproblematiserade försanthållanden. Men ju fler läsare som förhåller sig kritiska till innehållet desto fler sådana problem kan elimineras, till allas fromma. Och genom att fler människor vågar och även orkar stå på sig och träget utforskar förutsättningarna för vetandet öppnas möjligheter till en annan värld, som mycket väl skulle kunna rymma andra förhållningssätt till alkohol och droger än dagens.

  2. Eddy: Mycket intressant! Ser fram emot att läsa hela din bok! Angående expertis och dess roller i olika samhällsprocesser håller jag med dig.

    Jag tror nämligen att människor och institutioner med stora kunskaper inte behöver någon vetenskapsideologi att falla tillbaka på. Snarare kan vi göra mycket bättre saker med dessa kunskaper om de delas fritt, organiseras plattare, och dessutom inte faller tillbaka på kvasi-transcendentalerna ”rationalitet” eller ”förnuft”. Istället för att slå fast något som absolut bör man fråga sig ”vad kan vi göra med denna kunskapen”.

  3. Christopher: Kul att du uppskattar mitt inlägg. Jag tror på att man bäst reder ut motsättningar genom att konfrontera dem och ditt svar är efterlängtat.

    Du säger: ”I grund och botten är min lösning är mycket enklare, även om jag ofta uttrycker mig dunkelt. Jag ser inget behov av att skilja mellan “tro” och “tillit”, mellan “fabricerad” och “sann”. … Jag bygger istället med en radikal empirism, som ibland kallas neomaterialism, som tänker sig att tänkandets sanningssystem alltid är sekundärt till vad man praktiskt gör. Vi måste vara ödmjuka och inse att det mänskliga tänkandet tyvärr inte sitter på en gyllene stol och blickar ned över världen, utan snarare formeras i vårt görande och byggande med den.”

    Med fabricerad världsbild menar jag just en som är skapad av det tänkandets sanningssystem som du menar alltid är sekundärt. Vårt görande och byggande med världen är istället ett sökande efter sanning och även om vi aldrig kan finna den är dess existens det incitament vi behöver för att göra och bygga. Den radikala empirism som du förespråkar är väldigt lik den kritiska rationalism som Popper förespråkar och som jag tagit till mig. Och den håller sanningen högre än fabricerade fakta.
    Skillnaden mellan oss tycks vara att du är omedveten om att ditt görande och byggande har en vetenskaplig grund; att det faktiskt drivs av hypoteser som skapats genom ackumulerad vetenskaplig kunskap. Jag håller alltså med dig i din ödmjukhet, men ser inte någon motsättning mot min vetenskapliga attityd.

    Du skriver vidare: ”Ta ett laboratorium som exempel. För att upptäcka dubbelhelixstrukturen hos DNA behöver vi fixa or ordna en massa saker. Exempelvis behöver vi låna röntgenmikroskop från fysiken, VAX-datorer från datavetarna och sen måste vi övertyga Rockefeller Foundation att pumpa in massor av pengar i projektet. “Den vetenskapliga metoden” behövs inte… snarare är den nog mest i vägen . Varför? Tja, detta är bland annat Poppersk och positivistisk korrespondensteoris stora dilemma.”

    Den vetenskapliga metoden är väl här i högsta grad närvarande. Utan den och dess ackumulerade resultat hade biologen aldrig kunnat komma på tanken att leta efter DNA eller intressera sig för dess struktur. Röntgenmikroskopet och VAX-datorerna är uppenbara produkter av den vetenskapliga utvecklingen och Rockefeller Foundation vet av erfarenhet att den vetenskapliga metoden ofta bär frukt. Vad är dilemmat? Jag förstår inte.

    Vidare i ditt svar: ”Som Tankspritt skriver “är kriteriet för acceptans är det enklast möjliga: att förutsägelser skall överensstämma med observationer”. Detta är ett alldeles för svagt kriterium enligt mig.”

    Svagt kriterium? Hur ser då ditt ut?

    Så till ditt exempel: ”Låt mig ge ett ännu bättre exempel på varför en sådan korrespondensteori förminskar vetenskapernas världsförändrande potential….Bilden visar resultaten av Eddingtons första experiment som skulle bevisa Einsteins relativitetsteori. Problemet är att resultaten, med strikta kriterier för statistiska samband, inte håller. ”

    Jag förstår egentligen inte vad tabellen visar eller vilken hypotes man har testat så mitt följande argument kanske helt missar målet, men jag anar att du helt har missuppfattat det du kallar ”strikta kriterier för statistiska samband”. Om den statistiska analysen misslyckas med att hitta ett s.k. signifikant samband så betyder det nämligen inte att motsatsen är sann, det betyder bara att det uppnådda resultatet mycket väl kunde ha erhållits av andra orsaker. Hypotesen har inte falsifierats. Om man har förtroende för en teori, en forskare, eller är angelägen att visa sambandet så gör man förstås klokt i att göra ett nytt experiment som är mer renodlat, mer robust mot störningar. En självklar vetenskaplig metod.

    Vidare tycks du missuppfattat min (dvs. Poppers) vetenskapsteori: ”Och om vi ska ha ett demarkationskriterium bör vi låta detta vila på detta görande, snarare än vad som händer i våra huvuden.”

    Poppers demarkationskriterium vilar ju just på görande och inte alls på vad som händer i våra huvuden. Han spänner inte upp någon demarkationslinje mellan tro och sann kunskap. Han söker bara skilja mellan vad som är vetenskapligt, dvs. falsifierbart och vad som är metafysiskt. Jag tycker du slår in öppna dörrar i ditt resonemang.

    Ytterligare missuppfattningar: ”Att ideologisera vetenskaperna och göra förnuftet till en hel livsestetik och ett förhållningssätt som ska genomsyra alla aspekter av samhället ser jag ingen större mening med.”

    Vem argumenterar du nu emot? Den vetenskapliga metoden som jag argumenterar för avsvär sig varje ideologi och utvecklar bara den självklara pröva-misslyckas-taktiken som är den enda som ger oss kunskap. Jag hävdar inte att förnuftet skall göras till en hel livsestetik, jag hävdar bara att det är den bästa vägen till kunskap. Livet är mycket mer än kunskap.

    Slutligen till det jag skulle vilja kalla för din omskrivning av den Popperska metoden: ”Jag tror att det bästa sättet att få saker gjorda är att smutsa ned händerna och ge sig an världen. Om man sen kallar det för observationer, hacking eller friläggande av Guds existens och eviga ordning… well… det är ändå resultatet som räknas. Pragmatisk empirism kanske man skulle kunna kalla det.”

    Pragmatisk empirism är nämligen precis vad jag förordar, men varför och hur skulle den kunna frilägga Guds existens? Vari ligger det pragmatiska att söka frilägga Guds existens? Att detta inte kan göras empiriskt är vi väl dessutom överens om?

  4. Thomas: Tack för den långa och utförliga kommentaren. Jag tror att vi kommer allt närmre de kritiska frågorna! Jag svarar inte här i kommentarerna, utan planerar istället en ny bloggpost, så att jag kan bringa in lite referenser.

    Då tänker jag besvara/diskutera de frågor som du lyfter upp. De är ungefär:

    – vetenskapernas kumulativitet (vilken roll ackumulerad kunskap spelar, om sådan överhuvudtaget finns.)
    – en vetenskaplig attityd, vad består den av?
    – finns det ett demarkationskriterium för var vetenskaperna börjar och slutar?
    – kan man empiriskt frilägga guds existens?

    Ser fram emot att tokblogga loss om detta 🙂

  5. Jag har tänkt mig att likheten mellan humanisterna och religiösa fundamentalister är att de ser Rödluvan, Gamla Testamentet och andra myter som vetenskapliga rapporter.

    Men när jag läste nu hittade jag ytterligare en möjlig likhet. Fundamentalister och Humanister söker efter en grund under kunskapen och under vår levda värld. De blir därmed båda paranoida världsbilder: Sanningen finns bortom vårt handlande och levande.

    ”Grund” (för kunskapen) ska här förstås som variant av ”bortom”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.