Transaktioner om formatnihilismen

Rasmus kommenterar mitt förra inlägg om IPRED-debatten och tar upp begreppet formatnihilism som jag skrev om i Sydsvenskan. Då det är en neologism som jag enligt metoden att ”googla på” inte verkar ha nämnts i Internets anarkiv tidigare, är det kanske bäst att jag försöker definiera ungefär vad som menas. Ursprungligen skriver jag: 

Att ge dessa aktörer [”upphovsrättslobbyn”] större befogenheter och bättre tillgång till internetoperatörernas kundregister är en kulturpolitisk kapitulation. Den vittnar inte bara om en oförmåga att skapa progressiva lösningar på fildelningens möjligheter, utan också om ett slags formatnihilism där digital musik och video reduceras till en immateriell rättighet som ska skyddas i termer av monetära vinster, snarare än utforskas eller experimenteras med.

IPRED, alltså direktivet, är formatnihilistiskt i sig. Varför? Well, låt oss betrakta följande formulering ur det korrigendum som är av mest recent date: 

The protection of intellectual property should allow the inventor or creator to derive a legitimate profit from his/her invention or creation. It should also allow the widest possible dissemination of works, ideas and new knowhow. At the same time, it should not hamper freedom of expression, the free movement of information, or the protection of personal data, including on the Internet. (sid. 1, punkt 2). 

Det finns i direktivet en rad problematiska, ja formatnihilistiska, fixpunkter. Uppfinnare/kreatör – legitim profit – innovation/skapelse – spridande av verk/idéer/knowhow – yttrandefrihet och informationsspridning – including on the Internet. Alltså de som uppfinner eller skapar något ska kunna göra legitim profit på sina verk/produkter/idéer utan att yttrandefriheten inskränks, även på Internet. Detta gör att man förutsätter att alla variabler kan hållas konstanta och att man sedan harmoniserar effektuerandet av lagen så att även Internet ‘hänger med’. 

Om det är något som har en ”revolutionär potential” med Internet så är det just att det är ett format som omkodar alla dessa variabler. Låt mig förklara dem i detalj: 

  • Uppfinnare/Kreatör – Öppen källkod är ett fantastiskt kollaborativt projekt som det är mycket problematiskt att utnämna en kreatör till. Visst, man kan bakvägen utnämna Torvalds, Stallman eller Shuttleworth till entreprenörer inom en större trend. Men Internet har totalt sett skapat en ny förutsättning för hur man löser problem och skapar mjukvara, wikipedia, men även traditionell nyhetsjournalistik. Inom musik osv. har detta återaktualiserats genom att ritorneller, samplingar, index/metadata med mera har gjorts möjliga inom ett panspekriskt fylum och det får konsekvenser ända ned på estetiska uttryck genom användargenererad postproduktion och hacktivism.  
  • Legitim profit – Här behöver man inte säga så mycket, men diskussionen är ju minst sagt komplicerad. Det verkar vara okej för Youtube att göra stålar på upphovsrättsskyddat material, för Google att ta betalt för pekningar och lagring av dito, men inte för The Pirate Bay. Detta har nog ett och annat att göra med den första punkten. 
  • Innovation/Skapelse – De konventionella mjukvarutillverkarna (ex. Apple, Microsoft) jobbar här med en ganska gammal modell. Man ansöker om patent osv. för att skydda sina innovationer. Men detta har dock varit mycket omdebatterat, exempelvis om ett operativsystem får integrera mp3-codec eller inte. Samtidigt har det de senaste tjugo åren pågått en debatt om vad som kan räknas som en innovation och därmed kan patenteras (exempelvis ett gränssnitt, eller ett sätt att bläddra i menyer, även dubbelklicket ville ju någon patentera).
  • Spridande av verk/idéer/knowhow – Spridandet via olika former av nät (p2p, sneakernets, mejl… osv) har en rad olika effekter (och affekter på en smittontologisk nivå), inte bara i kvantitativa termer. Om någon kommer hem till dig och du kopierar från hans eller hennes bärbara hårddisk innebär det något annat för din musiksamling, din smak, den kommande festen, osv. än om du suger ned något från ett publikt centraliserat index, som ex. The Pirate Bay. Dessutom finns det invited-onlynätverk, filer som är svåra att hitta, och saker som är lite krångliga (men ganska enkla ändå) att spara på sin hårddisk (Youtube, Spotify). Beteckningen ”spridande” är dessutom lite väl 1900-tal (det ekar ”broadcast” i mina öron). För ”know-how” ser jag en fantastisk explosion och möjlighet att navigera genom nätets alla forum, FAQ’s och tutorials. Att lära sig baka en limpa, kompilera om en Linuxkärna eller få en snabb överblick över hur man tillverkar free beer är gjort i en handvändning. 
  • Freedom of expression / Free movement of information: Tja, före Internet fanns inte panspektriska övervakningsmöjligheter som kunde positionera nästan hela befolkningen i rummet genom mobiltelefoner, skapa sociogram, osv. Den potentiellt fria rörelsen av information kan idag loggas genom metadata. Tänk loggningslagen+FRA+X+Y+Z. 
Formatnihilism är således ett tillstånd när man endast tänker på hur åttiotalsmusik på vinyl ska kunna vara samma musik år 2008. Det är inte samma låtar längre! Sorry Nicklas Strömstedt och Eva Dahlgren. Det finns tyvärr inga fixa ”produkter”. Tack vare ett formatbyte har era låtar funnit nya lyssnare, även om ni inte fick betalt för varenda en. Tretusensexhundra personer har sett Allsång på Skansen på Youtube, och därmed kopierat låten till sina datorer och det verkar som att Eva Dahlgrens youtubesida har skapat en ny typ av kontakt med fansen.
 Konklusion: När man packar upp IPREDs pandoraask finner man att det ryms ofantligt mycket mer än bara artister-ska-få-betalt (jag har bara nämnt några ovan). Vad  IPRED innebär, ur ett flödesontologiskt perspektiv, är följande tre saker:
  1. Förhårdnad och förtätning av oändliga repetitioner (ett studieområde för smittontologin). Detta kallar vi lite slarvigt för verk/idéer/knowhow, men även upphovsman/artist/kreatör. Redan Gabriel Tarde varnade oss för att inte lägga samma analytiska register på Telegrafen, eftersom den skakade om dessa begrepp redan för hundrafemtio år sedan. 
  2. Primitiv ackumulation av ”immateriella rättigheter” – detta kallar vi för ”legitim profit”, även om det är långt mera problematiskt. Studieobjekt för den diagrammatiska forskningen. 
  3. Framflyttningen för övervakning och hyrsnutar (panspektrocism och korporativism). Ett studieområde för fylogenetiken samt överflödsekonomin. 
Ungefär dessa tankar fick mig att i affekt skriva formatnihilism. Använd begreppet fritt och brett om ni tycker att det är användbart. Annars, förpassa det till anarkiven!

5 reaktioner till “Transaktioner om formatnihilismen”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.