Transaktioner om civilsociologin III – Tardeintermezzo; hur vi kan undvika tokmarxism och individualism samtidigt

Min korta bloggserie om Gabriel Tarde (1, 2, 3), som ingår i min transaktion om civilsociologin, har väckt en rad intressanta kommentarer. Det är precis detta jag gillar med bloggar – man kan skriva hur teoretiskt som helst! Därför öser jag på lite till.

Tardes fokus på mikropolitik gör givetvis att man ställer frågan: Hur uppstår då makrostrukturer som till exempel samhällsklasser, genusordningar och etniskt skillnadstänkande? Tarde svarar att det bara handlar om att kopieringar och imitationer sprids på stor skala. Det håller kanske teoretiskt, men ibland vill man ju börja från andra hållet, kanske för att beskriva de totalmaktgenomsyrade händelser som vi ser både i samtiden och i historien. Jag har ännu bara skummat på den Tardeanska ytan, men jag tror att det kan vara intressant att se vilka som har byggt vidare på hans utgångspunkter. Här finns bland annat den symboliska interaktionismen i USA, Deleuze & Guattari, Bruno Latour och säkerligen många fler. Vi börjar med Deleuze & Guattari, eftersom det ligger närmast till hand för mig. Vi tar en närmare blick, kanske ett återvändande för vissa, till kapitlet Micropolitics and Segmentarity

Det är tydligt att D&G öser in en hel del Marx över Tarde, men det är en Marx som har korsbefruktats (bastardiserats) med Nietzsche, Spinoza, Hjelmslev, med flera, och har därmed befriats från sin trötthet, historiserats som en produkt av det moderna epistemet (Se Foucault) och utökats med både feministiska och postkoloniala perspektiv (det andra sättet att jobba Marx är att underställa både genus och eurocentrism den magiska formeln för värdeläran, det är en historisk parentes.). Till texten:

The human being is a segmentary animal. Segmentarity is inherent to all the strata composing us. Dwelling, getting around, working, playing: life is spatially and socially segmented.

Okej, människan lever alltså i segmenterade strata som möjliggör hennes vara. Arbetsplatser, arkitektur, kommunikationer – allt har en befintlig struktur. Vidare:

We are segmented in a binary fashion, following the great major dualist oppositions: social classes, but also men-women, adults-children and so on. We are segmented in a circular fashion, in even larger circles /../: my affairs, my neighbourhood’s affairs, my city’s, my country’s, the world’s… We are segmented in a linear fashion, along a straight line or a number of straight lines, of which each segment represents an episode or ”proceeding”: as soon as we finish one proceeding we begin with another, forever proceduring or procedured, in the family, in school, in the army, on the job.

Oj! Binär, cirkulär och linjär segmentering. Vilken soppa! Vore det inte enklare om det bara var klass mot klass, kön mot kön, civiliserad mot vilde? Nej, här måste vi abstrahera mera. Reduktionism tar oss ingenstans, även om man måste fokusera in på ett visst segment ibland. De tre segmenteringsformerna resonerar även med varandra. Den binära uppdelningen mellan man-kvinna har en olika svängningar i olika cirkulära konstellationer, från det lokala till det globala, men har givetvis en linjär modulering (exempelvis har ju arméer och vissa arbetsplatser varit ganska hårt genuskodade, nationsberoende och klassindelade).

Detta låter du dock som en utvidgad och irreduktionistisk Marx. Men det finns något som modellen inte kan förklara: hur den uppstår och får sin energi, sin intensitet:

Every society, and every individual, are thus plied* by both segmentarities simultaneously: one molar, the other molecular. If they are distinct, it is because they do not have the same terms or the same relations or the same nature or even the same type of multiplicity. If they are inseparable it is because they coexist and cross over into each other /…/. In short, everything is political, but every politics is simultaneously a macropolitics and a micropolitics.

Det finns alltså en första ordningens segmentaritet som är molekylär och som samverkar med de molära segmenten som vi började med. Dessa är av en helt annan natur. Mikropolitik och makropolitik händer alltså samtidigt. 

Även i de mest auktoritära samhällena kommer energin från molekylära processer. På den molekylära nivån ligger affekter, percepter, begär, och deras korresponderande sociala formationer; gänget, rövarbandet, sekter, familjer, kvarter. 

Vehicle fascisms spare no none. Only microfascisms provides an answer to the global question; Why does desire desire its own repression, how can it desire its own repression? The masses certainly do not passively submit to power; nor do they ”want” to be repressed, in a masochist hysteria; nor are they tricked by an ideological lure.

Hur kommer det sig att vi gillar vanstyre? Varför protesterar vi inte vitt och brett mot Reinfeldt när han ger oss FRA-lagen? Varför röstades Hitler fram? Varför tycker vissa att Palin har bra åsikter? Hur kommer det sig att massorna står och hejar på? Är de lurade av en kapitalistisk överideologi? Vältrar sig proletariatet i sin egen förnedring utan att veta om det? (som Adorno skulle sagt). Nej, nej. Mikrofascism är en mera komplex fråga och går inte förklara med att folk är dumma i huvet. 

The organisation of great molar security has its correlate in a whole micromanagement of petty fears, a permanent molecular insecurity, to the point that the motto of domestic policymakers might be: a macropolitics of society by and for a micropolitics of insecurity.

Varför är det bra om hela västvärlden jagar terrorister och avskaffar våra civil liberties? Jo, för att den organiserar vår rädsla för att bussen utanför lägenheten ska explodera. Varför är vi skraja för de fattiga och utstötta till den grad att vi spärrar in dem och fraktar dem bort från stadskärnorna? Jo, för att de som avviker från normaliteten kan vara lite farliga. Varför var vi rädda för kommunisterna? (jag vet inte, men de där som byggde skyddsrum i trädgården i USA var verkligen mikropolitiskt skraja). Denna rädsla som gör att vi släpper igenom de värsta antiterrorlagarna just nu är inte falskt medvetande, att den genomsnittliga människan inte vet bättre. Det är istället en mikropolitisk och ”organiserad” verksamhet, på samma sätt som nationalsocialisterna organsierade judehat och bögskräck. 

It is wrongly said (in Marxism in particular) that society is defined by its contraditions. That is true only on the larger scale of things. From the viewpoint of micropolitics, a society is defined by its lines of flight, which are molecular. There is always something that flows or flees, that escapes the binary organizations, the resonance apparatus, and the overcoding machine: things that are attributed to a ”change in values”, the youth, women, the mad, etc. 

På en molär nivå, och endast där, ser vi de motsättningar som vi har tenderat att alltid tänka genom. Manligt mot kvinnligt, civiliserat mot barbariskt… etc. Men dessa förklarar ju inget, alltså varför något förändras eller uppstår. Denna intensitet finns bara på den molekylära nivån och innebär en flyktlinje från den binära uppdelningen. När de koloniserade protesterade mot att kallas barbarer, när kvinnor tröttnade på att definieras utifrån deras ”roll som hemmafruar” och när arbetarna i fabrikerna organiserade sig lokalt, innebar detta en resonans, en överkodningsmaskin som bryter ned de segment som har spärrat dem inne. Det är en enkel manöver:

As Gabriel Tarde said, what one needs to know is which peasants, in which areas of the south of France, stopped greeting the local landowners. A very old, outdated landowner can in this case judge things better than a modernist.

Molekylärt motstånd är alltså en uppbrott, något som får de molära segmenten att överkodas, om än bara för en stund. Dessa potentialiteter finns i alla strukturer:

In every case, it is evident that the segmented line (macropolitics) is immersed in and prolonged by quantum flows (micropolitics) that continually reshuffle and stir up its segments.

Varje linje; kvarteret, arbetsplatsen, genusrollen, subjektspositionen, whatever – är alltså fylld av dessa svarta hål av ren och skär motståndsenergi. Dock är denna energi inte alls nödvändigtvis positiv eftersom den kan vara destruktiv. Inte heller de molära maktstrukturerna behöver nödvändigtvis vara negativa:

We cannot say that any of theses three lines is bad and another good, by nature and necessarily. The study of the dangers of each line is the object of pragmatics or schizoanalysis, to the extent that it undertakes not to represent, interpret or symbolize, but only to make maps and draw lines, marking their mixtures as well as their distinctions.

Kraft är ju i sig inget dåligt, det är ju det som får jorden att snurra (Nietzsche). Men makt/kraftkonstellationer kan får jobbiga konsekvenser, exempelvis könsdiskriminering, global fattigdom, eurocentrism, ojämlikhet, osv. Det finns alltså en fara i både mikro- och makropolitiken. Men den största faran är när dessa konvergerar och sammanfaller. De molekylära flödenas intensiteter som kanaliseras och resonerar i makropolitikens fetsegment. 

Fascism, on the other hand, involves a war machine. When fascism builds itself a totalitarian State, it is not in the sense of a State army taking power, but of a war-machine taking over the State /…/ and the people cheered, not because they did not understand, but because they wanted that death through the death of others. 

Den där mikrofascismen inom oss, som inte vill ha utlänningar som grannar, minareter i kvarteret, ordning i skolan, etik och moral på fikarasten så att man inte säger något farligt (vulgär politisk korrekthet), rena kläder och kortklippt hår… osv. Denna mikrofascism är jobbig men ganska ofarlig på en lokal och avgränsad nivå. Men när den stoppas in i en monstruös statsapparat får man istället ”hetsjakt på muslimer av vår local polis”, ”låt oss överge käll- och medellarskydd för att skydda oss mot terrorister. Ge oss FRA!”, ”låt oss skymfa Muhammed om vi vill, det här är vårt land!”, ”Bort med uteliggarna från staden, ta gärna till lite brutalitet!”. Denna typ av perversioner har vi sett alltför många gånger i historien. Det må vara jobbigt med konserverande och genombyråkratiserade hierarkisamhällen, men släpper man loss mikrofascismer i FRA:s superdator, polisernas batonger så förvandlar man snart fängelserna till koncentrationsläger (Guantanamo). Den dagen är det bara död som gäller. Självmord genom andras död. 

 

Relaterade saker jag har skrivit: 

Fascism

Kalifatskräck

Deleuze & Guattari

Nationalism

FRA-skräcken (Aftonbladet)

 

* Vikt, veckad. 

3 svar på “Transaktioner om civilsociologin III – Tardeintermezzo; hur vi kan undvika tokmarxism och individualism samtidigt”

  1. Grymt intressant! Intressanta förslag kring ett av mina favorit-ämnen: mikro-makro!

    Min egen teoretisering av mikro-makro har gått i en liten annorlunda bana. Jag vänder på mikro-makro. Makro är en underavdelning av mikro. Makro är en sammanfattning av en rad upprepningar (vilken görs i mikro). Ungefär som: Oj, har ni sett! De gör så här där och där också, i hela världen verkar det som. Det är inte bara vi!

    Ok, exempel: Om man tar den mest globala av alla sociala strukturer: Hälsandet mellan människor. Då kan någon säga att vi har en gigantiskt hälsnings-struktur. Eller det något mindre utbredda: sammanboendet av vuxna för att ta hand om barn: Vilket stort familjesystem, det finns över hela världen.

    Uppdelningen mellan vuxna och barn, och uppdelningen mellan män och kvinnor är också globalt utbredda strukturer. Precis som med hälsningscermonier kopplas de till makt och stratifiering.

    Att producera för profit är en ganska liten struktur i jämförelse. Att gå på marknad och klämma och köpa är också jämförelsvis mycket mindre än hälsandet.

    Det märkliga är då när vi får en virtuell effekt och vissa strukturer uppfattas som överordnade helheter snarare än långa imitations-kedjor.

    För mig är det oerhört intressant att man uppfattar upprepningen av kapitalism-strukturer som makro men strukturer för hälsningar mellan nya och gamla bekantskaper som mikro. Hälsnings-cermonier och hälsningsstrukturer är ju mycket mer kontrollerande och strukturerande i våra liv än producerandet för vinst/lönearbete.

    Det är också intressant att uppdelningen mellan män och kvinnor på ganska kort tid går över till att uppfattas som överordnad helhet: genus-system eller genus-struktur.

    Jag tror att makro-begreppet är fast i ett helhetstänkande där förklaringen blir logiken eller principen för helheten. I de flesta fall blir helhetstänkandet missvisande.

    Teoretiskt tror jag därför man ska överge makro-begreppet och ersätta det med ex utbredning (imitationskedjor) av specifika maktordningar. Ordning av ordningar är ett annat förslag.

    Även molär är en bra ersättning för makrobegreppet. Molär kan om det inte blir ett helhetsbegrepp visa på mycket mer intressanta kopplingar och möjligheter än makro-begreppet.

    Molär blir mycket mer kopplat till strukturerande och ordning än makro-begreppet. Makrobegreppet gör ordning svårbegripligt eftersom ordningen reduceras till/orsakas av överordnad princip.

    Molär kan ge oss en mer molekylär syn på ex stat, genus-ordning, kapitalism än makro och andra helhetsbegrepp. Molär har – om jag förstått det rätt – anti-helhets betydelse när det gäller tänder som verkar intressant. Om någon tandläkare skulle kunna utveckla det!?

    Ok, jag börjar bli lite trött så tankarna börjar gå i kors så det är dags att avsluta för nu …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.