Transaktioner om civilsociologin: Durkheim och Sociologins metodregler, del 4.

Snabblänkar del 3|2|1

Här kommer fortsättningen på kapitel 2 i Sociologins Metodregler, ett kapitel som kräver mer analys än jag först trodde.

Durkheim fortsätter med att ge sig in i en demarkationsdebatt mellan konst och vetenskap. I skottgluggen ligger Johan Stuart Mill’s teori om ekonomin, men implicit kan man även skymta en armbåge i sidan av Marx (vilken verkar sammanfalla med Poppers kritik av ”marxismen”).

Ekonomin och ”moralläran” har hittills dominerats av att vara konst och inte vetenskap av två andledningar; de är överdeterminerade, alltså det teoretiska registret är på förhand givet snarare än givna av induktiva fakta, samt de är normativa, alltså de föreskriver hur ekonomin och moralen bör vara istället för att beskriva hur de egentligen är.

Ta t e x den välkända lagen om tillgång och efterfrågan. Den har aldrig grundats på induktion, som uttryck för den ekonomiska verkligheten. Inga erfarenheter, inga metodiska jämförelser, har någonsin gjorts för att fastställa att de ekonomiska relationerna faktiskt följer denna lag. Allt man har kunnat föra, och allt man gjort , är att dialektiskt bevisa att indivierna bör gå gå till väga på det viset, om de förstår att ta vara på sina egna intressen; varje annat tillvägagångssätt skulle nämligen vara till men för dem och innebära att de verkligen tänker fel.(36)

Detta låter ju inte så dumt. Jag har länge varit av åsikten att ekonomiska teorier, marxistiska- eller nyliberala sådana, lider av en dialektisk kontaminering där man försöker förklara allt med en singulär logik, och alla anomalier ignoreras. Både intressebegreppet och tanken om den rationella ekonomiska människan kräver en mängd hjälpteorier. Här är jag vänligt inställd till Popper, som ju hävdar att dessa teorier inte kan falsifieras, och därmed är ovetenskapliga. Men jag landar inte på samma ställe eftersom jag är mindre intresserad att ta fram falsifieringsrakkniven, utan istället ser vad som händer sen. När man väl har börjat analysera exempelvis ekonomin på ett visst sätt och integrerar analysen i praktiker och åtgärder blir den ju sann på en pragmatisk nivå. Och när den sen ligger till grund för hur vi skapar våra samhällen blir den till en rationalitet och praktik som vi måste ständigt kunna återöppna, hacka och styra om. Att styra om kan inte bara vara ett kritiskt projekt… eftersom människor och praktiker är alldeles för bångstyriga för att ändra på sig. Vi har ju kritiserat kapitalägarna i över hundra år och detta till trots hävdar många att ”kapitalismen” är värre än någonsin. Som komplement bör vi även ha en positiv och pragmatisk uppgift, som består i att skapa andra verkligheter, och se till att de smittar.

Men jag skulle vilja hävda att även Durkheim lider av en slags faktapositivistisk överdeterminering som ägnar alldeles för mycket respekt åt data, som tilldelas en neutral position i förhållande till teorier och metafysiska resonemang (jag tycker ju att båda dessa är enormt viktiga):

De sociala fenomenen är emellertid tid ting och bör behandlas som sådana. För att bevisa detta påstående är det inte nödvändigt att filosofera över deras natur, eller att diskutera vilka likheter de har med fenomen inom tillvarons lägre skikt Det räcker med att konstatera att de utgör de enda data som står till buds för sociologen. Ting är i själva verket allt som är givna fakta, allt som går att eller snarare måste observeras. Att behandla fenomen som ting är att behandla dem i egenskap av data, vilka bildar utgångspunkt för vetenskapen[sic]. (37)

Som en kritik mot idealism kan jag hålla med Durkheim här, och även uppmaningen att inte studera idéer frikopplade från de människor och sociala praktiker som bär upp dem. På så sätt gör Durkheim en första icke-formatnihilistisk vändning; Idéer finns inte där uppe i himmelen – de bärs upp av människor (jag skulle givetvis lägga till artefakter här). Men därefter begås det bedrägliga felslutet att betrakta data som neutrala. Formatnihilism par excellence! Som jag tidigare har påpekat skapas fakta in action. De kan endast bli till genom att perceptibilitetsregimer skapas och därmed gör dem synliga för oss. Durkheim går så långt att han jobbar:

”Vi måste således betrakta de sociala fenomenen i sig själva, oberoende av de medvetna subjekt som föreställer sig dem; vi måste studera dem utifrån som yttre ting; det är nämligen som sådana de uppenbarar sig för oss.” (37)

Det är nu man känner för att ställa den naiva frågan ”var är de sociala fakta, jag ser dem inte?”. Durkheim hade nog svarat mig, där jag sitter på ett café, att de är givna bara jag ser mig om. Att exempelvis nästan bara män röker vattenpipa beror på sociala fakta som överstiger individerna själva, att servitrisen tar sju pund betalt av mig är ett annat exempel, att det innebär motstånd när jag försöker förklara saker på engelska och att om jag, gud förbjude, skulle raljera över president Mubarak, skulle vissa sociala sanktioner inträffa (kanske utkastad).

Men då svarar Intensifier: för att få det sociala att framträda måste jag göra saker, även om detta bara skulle innebära att jag glodde åt sidan. För att ens kunna se att det bara är män som röker vattenpipa måste jag ha begreppsliga system för att kunna klassificera även dessa enkla definitioner (som ju egentligen är problematiska). Men framför allt, för att kunna förklara varför det sociala landet ligger som det gör, måste jag har en teoretisk teckenregim som sätter in beteende på caféer i ett sammanhang. Till sist, om jag nu vill göra vetenskapliga anspråk, måste jag enligt Durkheim föra statistik över hur ofta och med vilken sannolikhet nästa vattenpipa kommer att rökas av en man, och detta kräver både statistik och materialiteter, ex. En dator eller ett anteckningsblock.

Varje steg i denna epistemiska process är för mig socio-materiell, och kan ej tas för given. Den är i sanning ontopolitisk, eftersom vi nu befinner oss tillbaka i ontologin. Hur vi mäter och studierar verkligheten för att ni sann kunskap om den (epistemologi) påverkar i högsta grad hur vi sedan förstår och materiellt kodar denna samma verklighet. Samma kritik kan riktas mot Popper, men det spar jag eftersom jag inte har några källtexter med mig på resande fot.

Denna bloggpost är två sidor lång i ordbehandlare. Den handlar om två sidor i Sociologins metodregler. Med samma fart kommer jag skriva ytterligare sjuttio bloggposter. Antingen börjar jag gå upp i abstraktion och syntes, eller så har jag skrivit en bok om en bok. Visst är det underbart med publicistiskt superöverflöd!

2 svar på “Transaktioner om civilsociologin: Durkheim och Sociologins metodregler, del 4.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.