Transaktioner om civilsociologin: Durkheim och Sociologins metodregler, del 3.

Kapitel 2 – Regler för observation av sociala fakta (29- 50)

Snabblänkar till del 1 och 2

”Den första och mest grundläggande regeln är att betrakta sociala fakta som ting” (29)

Dessa ord lägger sig som en våt filt över den sociologiska blicken och förskjuter forskningshorisonten mot en mur i vetandets historia, en mur som inte bör överskridas. Men vi har modet att fortsätta, bortom sociologin, mot civilsociologin, där nya spelregler gäller!

Många har frågat sig vad Durkheim egentligen menade med dessa ord. Observera kursiveringen (i original) – de sociala fakta skall betraktas som ting. De är kanske inte ting, men vår blick skall och måste förtingliga dem. Låt oss se vad detta innebär och vilka konsekvenser det får. Min utsiktspunkt är inte ett Parisiskt kafé utan följande:

Durkheim menar att det vetenskapliga förhållningssättet är givet oss människor. ”Det beror på att förmågan att tänka i själva verket funnits före vetenskapen, som bara använder sig av de på ett mera metodiskt sätt” (29). Vi har alltså en förmåga att tillverka föreställningar om världen. Ibland ger de upphov till myter och religioner, men då de systematiseras och används metodiskt kan de bli vetenskapliga. Metodologiskt demarkationskriterium: check.

Att införa någon form av systematik är alltså den kritiska punkten för Durkheim. I den vardagliga förnimmelsen av världen jobbar vi med en slags naiv induktivism. Vi ser och hör saker, och vi använder dessa observationer till att styrka de idéer vi har i huvet. Vi är natural born empiricists, men problemet är att den oordnade verifikationen mellan idéer och verklighet är en bedräglig form av konstanta felslut. Vi väljer omedvetet att bara observera de saker som styrker våra idéer och föreställningar, och därför duger inte vardagserfarenheten för en vetenskaplig sociologi. Jag tror att Tankspritt-Thomas skulle hålla med om detta, åtminstone till en början!

Dock händer det snart grejer som får Intensifiers deterritorialiseringskrigsmaskin att gå igång:

”De [sociala fakta] är tvärtom som en slöja, som lägger sig mellan tingen och oss själva, och som döljer dem för oss ju genomskinligare vi tror den är.” (30)

Mellan vårt förnuft och tingen i världen finns alltså ett glapp. Subjekt och objekt skiljs åt med en slöja, som vetenskapen måste av-slöja. Paris ekar helt plötsligt av Königsberg!

Men var finns då dessa ting? Well, de finns ju inuti oss människor, och vi realiserar dem genom våra praktiker. Äktenskapet, självmordet och lagen finns inom oss alla, i varje liten detalj, och sociologens uppgift är att dra ur dem ur oss och lägga upp dem på vetenskapens bord för genomlysning och beskådan. Men:

”De finns inte bara inom oss; eftersom de är en produkt av upprepade erfarenheter, får de dessutom en sorts inflytande och auktoritet genom upprepningen och genom den vana, som följer av upprepningen. Vi märker hur de gör motstånd mot oss, när vi försöker befria oss från dem. Det som gör motstånd mot oss, måste vi ju betrakta som verkligt. Allt bidrar således till att vi finner den sanna sociala verkligheten här.” (31-32).

Det är nu den civilsociologiska blicken måste skärpas vassare än ett samurajsvärd. Repetitioner! Detta tycks till en början ligga nära Gabriel de T-to-the-a-to-the-r-d-e, men observera att de sociala tingen tycks finns som enheter som därefter repeteras. Tarde skulle nog säga att repetitionen alltid kommer först, och att ting överhuvudtaget inte existerar annat än som just repetitioner.

Därefter motstånd! Var Durkheim en medlem av resistance studies kanske? Varför inte.  Den sociala verkligheten består av tvingande sociala fakta som gör sig synliga framförallt när vi bryter mot vanor, konventioner och regler. Men hur funkar då det? För Durkheim konstitueras  den sociala verkligheten av det motstånd som den pressar sig på oss individer. Bruno Latour, som vanligtvis är en het Durkheim-kritiker, säger till och med ”Reality is what resists” (har ingen referens p.g.a brist av bibliotek, men det står i Science in Action).

Resistance, resistance… Oedipus goes by way of resistance! För Durkheim är alltså makt repressiv. Sociala fakta är överindividuella och skapar sanktioner i våra liv. Denna syn på social ordning kan ju funka för att beskriva det statiska, men för att kunna förklara social förändring måste man ha ett register som kan hantera de produktiva, byggande och superöverflödiga formerna för anything social. Exempelvis så förklarar ju Foucault den moderna sexualitetens uppkomst som just en produktiv kraft som vildvuxet slingrar sig ur de disciplinära samhällenas institutioner. Dessa ter sig till en början som enbart repressiva, men när man skrapar på ytan ser man att det är just ur de olika

Tvång? Vad händer med det produktiva i makten , ex att jag skriver tusen gånger fortare på ett flyg, den mest kontrollerade miljön i världen.

3 reaktioner till “Transaktioner om civilsociologin: Durkheim och Sociologins metodregler, del 3.”

  1. Alla smeder vet att motstånd och tvång är del av kreativiteten. Det går inte att smida det som inte gör motstånd, eller som sitter löst (tvång).

    (Jag tillhör ju en smides-rörelse)

  2. Christopher: Efter att ha läst dina tre första avsnitt i denna serie saknar jag fortfarande kritiken av mitt inlägg om tro och vetande, men jag har ändå några kommentarer:

    Poppers demarkationskriterium är för svagt, säger du. Du har rätt i avseendet att det inte klarar av att bida någon demarkationslinje inom sociologin, då den helt enkelt blir dömd som ovetenskaplig med Poppers kriterium. Det är alltså inte användbart inom sociologin, och det må väl vara hänt, men påstår Popper egentligen något sådant? Jag har fått uppfattningen att hans demarkation handlar om naturvetenskap. Sociologi tycks mig snarare vara ett filosofiskt bygge än ett vetenskapligt i Poppers mening.

    Men även om man lämnar demarkationen därhän så är fortfarande Poppers kunskapsteori i allra högsta grad relevant för sociologin, teorin att kunskap främst uppnås genom försök och misslyckande. Popper ger en intressant liknelse mellan sociologi och vetenskap i det att han låter traditionen ta de vetenskapliga modellernas plats i kunskapsprocessen. Traditionen, där Durkheims sociala fakta väl kan sägas vara en del, evolverar långsamt genom att man utsätter den för kritik, det är med hjälp av motståndet som traditionen utvecklas.

    En annan del i Poppers kunskapsteori som är relevant också för sociologin är att objektivitet uppnås genom diskussion. Inte, som Durkheim tydligen ser det, genom systematik och genom att sociologens uppgift att ”lägga upp [de sociala tingen] på vetenskapens bord för genomlysning”. En kritisk attityd och en öppen diskussion är snarare botemedlet mot den enskildes subjektiva vardagserfarenhet.

    ”My thesis is that what we call ‘science’ is diffrentiated from the older myths not by being something distinct from a myth, but for being accompanied by a second-order tradition – that of critically discussing the myth.” (”Towards a rational theory of tradition” in Karl Popper, Conjectures and Refutations)

    Du tar upp problemet med mätbarhet och Heiti förtydligade att problemet ligger i bieffekter vid tester av hypoteser. Detta är förstås alltid sant, men är det en kritik av Poppers kunskapsteori? Han ser ju tvärtom sekvensen problem-hypotes-försök-misslyckande inte bara som en metod för ökad kunskap utan också som en självklar källa till skapandet av nya problem, han betonar i sin teori att vi aldrig uppnår sanning, utan faktiskt ökar vår medvetna okunskap i prövandet av djärva hypoteser.

    Jag håller nog egentligen helt med er göteposthumanister i grunden, men jag ser er huvudlinje som en ren tillämpning av Poppers sociologiska ansatser. Det ni kallar att ”bygga” är inget annat än Poppers sociala ingenjörskonst, steg för steg. Det är den metod som måste användas i det samhälle som inte kan behärskas vetenskapligt, men som varsamt kan undersökas och förändras genom handling.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.