Transaktioner om civilsociologin: Durkheim och Sociologins metodregler, del 1.

Del 1 – Ontologi; sociala fakta.

Inledning
Den del av mitt avhandlingsprojekt som jag just nu fokuserar för mitt förnuft över handlar om separeringen av den moderna sociologin konkretiserad av konflikten mellan Emile Durkheim och Gabriel de Tarde, något den ihärdige Intensifierläsaren redan kan fått erfara i de esoteriska förundersökningar som tidigare publicerats här. Nu är det dags att dra bloggformatet till ytterligare en spets och börja tokblogga om en bok som de flesta tycker är högtravande och lite smått pärsig att jobba sig igenom när den står på litteraturlistan till nån sociologikurs. Men på ett sätt kommer frågan om vetenskaplighet belysas, och bör kunna berika den pågående diskussionen om tro och vetande. Dessa inlägg på svenska är förtrupper till den arabiska engelska artikel jag håller på att författa.

För att motivera detta har jag tänkt att genomföra en grundläggande genomgång av Durkheims banbrytande och berömda verk från 1895 – Sociologins metodregler. Vissa tror att en sådan utläggning är en upprepning som mest samlar damm i nätdjungeln, men jag kan avslöja att återvändandet till Durkheim är mycket behagligt, och att en simtur i det moderna epistemets sargassohav inte kan betraktas som något annat än en filosofisk fröjd.

I bland i vårt gemensamma vidarebyggande på några av Tardes idéer är det även klokt att med lika stor kärlek närma sig motpolen Durkheim. Som generell princip skulle man kunna säga att ett kärleksfullt närmande snarare än det skeptiska möjliggör att man vid ett senare tillfälle blir bedragen och att kritiken på så sätt blir emotionell och plågsam, snarare än kritisk på förhand. Den kritiska hållningen som Kant förordar är för svag – nu bygger vi med emotioner!  Denna post kommer att följas av en liten överraskning, nämligen fotnot 3 som direkt kommenterar Tarde, alltså en cliffhanger till nästa inlägg. Civilsociologiska intriger när de är som bäst!

Filosofins händerna måste smutsas ned. Framför oss ligger 113 sidor metodregler. Den som vill följa med bör spänna fast sig, för nu blir det dramatiskt! Alla sidhänvisningar pekar på den svenska utgåvan från 1978, Bokförlaget Korpen. Engelska och franska versioner finns här, på underbara Archive.org.

Kapitel 1 – Vad är ett socialt faktum? (21-29)

Durkheim är en mycket systematisk tänkare, något som både underlättar utläggningen, men som även kan fördunkla vissa antaganden. Dessutom smittar systematiken av sig på mig när jag skriver, därav den strikta utformningen av denna bloggpost. Det första kapitlet är ontologiskt i bemärkelsen att det definierar vad ett socialt faktum är, vilken status dessa har till andra fakta, och hur de framträder i förhållande till icke-fakta.

A. Tvånget i förhållande till den fria viljan
Den första aspekten av sociala fakta är att de är tvingande i förhållande till den fria viljan. Inneboende i sociala fakta ligger alltså ett slags motstånd som vi inte direkt erfar så länge vi underkastar oss de regler och normer som karaktäriserar det sociala livet. När vi beter oss avvikande eller klär oss konstigt kommer vi alltså att uppleva denna tvingande kraft som de sociala fakta har inneboende i sig själva. Det rör sig dock inte om ett absolut tvång enligt Durkheim snarare handlar det om att möjligheten saknas i det sociala rummet: ”Jag är inte tvungen att tala Franska med mina landsmän eller betala med användbara mynt; men jag har ingen möjlighet till annat”(22).

B. Sociala faktas exterioritet
Sociala fakta ligger inte i individen: ”de består i sådana sätt att handla, tänka och känna, som finns utanför individen och som har en tvingande makt, varigenom de utövar påtryckning på honom [sic!]” (22). Dessa fenomen bör vi uteslutande kalla sociala, och inte psykiska eller biologiska, eftersom deras grund inte är individen eller kroppen. De kommer till oss utifrån och kan inte härledas till den individen där, utan måste formas kollektivt. Detta är ju ganska enkelt att gripa när man tänker sig de mera formaliserade formerna av sociala fakta, såsom juridiken, penningsystemet eller språkliga konventioner. Men för Durkheim är det minst lika viktigt för sociologin att kunna vetenskapliggöra ”det som kallas sociala strömningar. De stora vågor av entusiasm, indignation eller medlidande som uppstår i en folksamling, kan således inte härledas till något enskilt medvetande. De kommer utifrån till var och en av oss och har förmågan att gripa tag i oss mot vår vilja” (23). Denna punkt är mycket viktig i relation till Tarde, som ju även ger sig an just sociala strömningar, men mer om detta senare.


C.Mätbarheten hos sociala fakta och möjligheten av en generell epistemologi

En tes som jag länge har drivit är att teorier och metafysiska spekulationer inte blir vetenskaper om de inte kan uppvisa mätbarhet. Denna tes är deskriptiv och inte normativ, alltså säger jag att det är en empirisk fråga om en viss kunskapsform når vetenskaplig status, och att denna process, detta blivande-vetenskap, alltid kan studeras och undersökas som en historisk och social process. Vi vet ju så här i efterhand att sociologin i västvärlden har anammat systematiska och framgångsrika sätt att förvetenskapliga samhället, men min fråga är hur detta går till som en öppen process.

Jag har tidigare kallat detta, i linje med Michelle Murphy, för införandet av en perceptibilitetsregim. Det ligger även nära Foucaults begrepp positivitet, som är ett försök från hans sida att se vad som händer med de moderna vetenskaperna i slutet av sjuttonhundratalet och vad som gör det möjligt för dem att bli just vetenskaper. Tillbaks till Durkheim:

”Vid första anblicken förefaller de oupplösligt förenade med de former som de antar i de enskilda fallen. Men statistiken ger oss möjlighet att isolera dem. De är i själva verket ganska exakt representerade i födelsetalet, äktenskapstalet, självmordstalet /…/. (25)

Här ser vi alltså en förberedelse till själva metodreglerna, men fortfarande på ett ontologisk stadium. Sociala fakta kan te sig som uppblandade och otydliga i sina framträdelser. Men detta är snarare ett praktiskt problem som går att lösa, snarare än inneboende i deras status i världen. Genom statistiken kan de alltså isoleras i sin entydighet eftersom de representeras av fundamentala fakta. Genom att exempelvis statistiskt behandla självmordstalet kan vi säga något om självmordet som ett socialt fakta. Mer om detta när vi börjar diskutera epistemologi på riktigt.

D. Det sociala i förhållande till det materiella – vara i förhållande till handla.
Durkheim är ingen god materialist, något som har retat upp oss göteborska neomaterialister. Men istället för skällsord är det viktigt att se att detta bara är sant på ett sätt. Durkheim säger att om vi vill förstå det politiska och det sociala är det ”inte med hjälp av någon materiell undersökning och geografiska observationer som vi kan uppnå detta; ty dessa företeelser [den politiska indelningen av ett samhälle] är moraliska likväl som de har en grund i den fysiska naturen” (27). Ukej. Vi har alltså att göra med en delning med den fysiska naturen, som ju givetvis inte förnekas ontologiskt, men som vi kommer se i kommande postningar är den minst sagt problematisk. Men denna problematik går djupare. ”Att befolkningen tränger ihop sig i våra städer, istället för att sprida ut sig på landsbygden, beror på att det finns en opinionsstämning, ett kollektivt tryck, som tvingar individerna att koncentrera sig på det viset.” (27). Här får både flödesontologin och civilsociologin stora problem. Den kausala och tvingande kraft som skapar städer är alltså en opinionsstämning, och förklaringsmodellen med sociala fakta lämnar sociologen med endast detta som tillåten förklaringsmodell.

Den icke-linjära och flödesontologiska civilsociologen menar ju istället att städer är resultatet av en multiplicitet av olika flöden, som i olika hastigheter skapar olika tryck, och när dessa överskrider eller faller under vissa trösklar så bildas nya emergenta fenomen. För att ett bostadsområde ska kunna uppstå krävs det att mat, byggmaterial, kunskap, människor, vatten, elektricitet osv flödar i vissa nödvändiga hastigheter utan vilka husen skulle rasa. Flödesontologens empiriska uppgift är att följa dessa flöden (inte primärt att mäta eller trejsa) och frilägga de stränder och bifurkationer som uppstår längs flödenas vägar. Detta skulle Durkheim inte kalla för sociologi. Vi kallar det ju istället för civilsociologi, så det är kanske inget problem. Men å andra sidan kommer denna Durkheimska vålnad att hemsöka alla våra försök att snacka humaniora och samhällsvetenskap. Kanske därav den lösa och pragmatiska terminologin i självdefinitionen (usch, nu får jag passa mig så att det här inte blir en bekännelse).

Viktig är dock Durkheims kollaps mellan sätt-att-vara och sätt-att-handla. ”ty dessa sätt-att-vara är ingenting annat än konsoliderade sätt-att-handla. Ett samhälles politiska struktur är inget annat än det sätt, varpå de olika segment, som det består av, har tagit för vana att leva sida vid sida.” (27). Detta är sjukt intressant, och till en början drabbas jag av glädje. Om nu detta följs till sin fulla spets innebär det att Durkheim sätter det performativa före det ostensiva, handling och blivande före vara och identitet! ”Den bostadsform vi påtvingas är inget annat än det sätt, varpå alla omkring oss – och delvis tidigare generationer – har vant sig att bygga hus. Kommunikationslederna är inget annat än fåror som urholkats genom att den regelbundna strömmen av handel och förflyttningar rört sig i samma riktningar” (28). På ett sätt är alltså flödet och handlingen de stelnade sociala faktas förstadium. Men kan vi verkligen reducera våra lägenheter och villor till det sätt som vi har ”vant” oss att bygga hus? Är det verkligen så enkelt? Om vi här tar miljonprojektet i Sverige som exempel tror jag inte att det funkar. Detta toppstyrda projekt lade ju faktiskt grunden till helt nya sätt att bygga hus på, som skiljde sig från tidigare arkitektur. Sättet att planera och systematisera de stora förorterna innebar ju ganska stora förändringar och bryter definitivt de vanor som kanske hus byggdes med tidigare. Dessutom är ju detta, vilket det flödesontologiska imperativet förbjuder att oss, en form av antropomorfism av högsta rang. En vana finns i människor huvuden, men hus blir inte byggda av idéer, utan av juxtassemblages av materialkrafter, primitivt ackumulerade tillgångar och organisationsplan.

Kapitel ett i sociologins metodregler avslutas, som ett systematiskt traktat bör sig göra, med en definition:

”Ett socialt faktum är varje handlingssätt, konsoliderat eller ej, som kan utöva ett yttre tvång på individen; eller också, som är allmänt överallt i ett givet samhälle och samtidigt har en egen existens, som är oberoende av detta faktums individuella yttringar” (28).

Den där fotnoten som jag lade ut som en cliffhanger kommer alldeles strax i posten ”Intermezzo – Polemik mot formatnihilismen med hjälp av Tarde”.

Den som kommenterar orsakar att jag blir alltmer kritisk till Durkheims tanke om socialt tvång 🙂

6 reaktioner till “Transaktioner om civilsociologin: Durkheim och Sociologins metodregler, del 1.”

  1. ”En tes som jag länge har drivit är att teorier och metafysiska spekulationer inte blir vetenskaper om de inte kan uppvisa mätbarhet”

    Är detta det demarkationskriterium som du förutspådde i svaret till mig? Jag tycker, färgad förstås av mitt invanda tankesätt, att detta leder till Poppers falsifierbarhet. För vad skall mätningarna användas till om inte till jämförelser med uppställda hypoteser? I vilket avseende är Poppers kriterium ”svagare” än ditt?

  2. Thomas: Well, mätningar är ju bra att ha när man vill jämföra och falsifiera hypoteser. Dock måste man först avgöra vad som är en bra mätning och vad som är en dålig. Man måste bygga, och den processen är jag intresserad av. Alltså innan mätningen ens är möjlig. Kuhn kallade det för ”paradigm”, jag säger perceptibilitetsregim för att vara lite mera exakt.

    Poppers kriterium är svagt av denna anledning. Det förutsätter att mätningar överhuvudtaget är möjliga. Men en mängd aspekter av vetenskapernas praktiker är inte mätbara utan har mycket kraftigare effekter, ex atomklyvning och kloning. Här använder jag begreppet ”a tactical recoding of the material syntax”. Återkommer till detta i framtida blogginlägg.

  3. Christopher:

    Jag förstår inte. Vad menas med att bygga? Normalt har man ett mål med byggandet, ett mål som bestäms av en hypotes om att åstadkomma någonting nyttigt. När bygget växer vill det till att man har något mätbart som talar om om man uppfyller sina mål. Om bygget skenar åt ett oväntat håll, som är så vanligt inom samhällsvetenskapen, så har hypotesen falsifierats och man får bygga om. Men om man inte resultaten är mätbara så är väl också bygget utan mening?

    Atomklyvning är väl i högsta grad mätbart? Vad menar du egentligen med mätbarhet?

  4. Thomas:

    Om jag får lägga mig i…jag tror att chris syftade på att själva ”Atomklyvningen” leder till så mycket mer än just själva den fysikaliska faktumet som ”Fysikern/forskaren” betrakar; processen är ju vidare – och har ju sociopolitiska, tekniska osv. osv. konsekvenser; jag tolkar kommentaren så iaf.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.