Transaktioner om civilosociologin: Durkheim och Sociologins metodregler, del 5

Snabblänkar del |4|3|2|1

Följande del kommer var tänkt att avsluta kapitel två, Regler för observation av sociala fakta. I förra delen gjordes en hel del utsvävningar i andan av filosofins kritiska uppgift. Så kommer även här att vara fallet, men jag ska åtminstone göra ett försök att relatera den durkheimska sociologin till kringliggande vetenskaper, och se vilka likheter och skillnader som sociologin kan tänkas ha med exempelvis naturvetenskaperna eller filosofin.

Först en påminnelse om hur jag tänker. Eftersom det börjar närma sig min årliga Foucaultföreläsning, tänkte jag att det kanske vore intressant för Intensifierläsarn med en liten applikation av detta perspektiv på Durkheim. Till den trogna läsaren kan det uppstå lite repetition, men vi gillar ju repetitioner right? Kom gärna på föreläsningen förresten; sal H 423, måndag 16e (imorgon!), 10-12 på Humanisten, ladda ned sammanfattning här. (tyvärr hinner jag inte stanna och diskutera efteråt eftersom jag måste skynda till spektaklet i hufvudstaden).

Anyways. Foucaults tes i boken Order of Things är ju att det vid slutet av sjuttonhundratalet skedde ett epitistemiskt brott som skakade om hela det västerländska vetandet. När de moderna vetenskaperna föds, argumenterar Foucault, förhåller de sig inte som en naturlig fortsättning, en kumulativ faktagenerering från tidigare forskning – det rör sig inte ens om samma grundläggande erfarenhet som under det klassiska epistemet, som föregår det moderna. Över artonhundratalet utvecklar sig det som vi idag kallar för biologi, filologi och politisk ekonomi. Dessa tre vetenskaper gav upphov till breda kategorier för vad som definierade det mänskliga livet. Den politiska ekonomin utvann arbete som en primär drivkraft för marknaden, filologin skapade språket som en mänsklig och talad process, som därmed fick en slags utvecklingshistoria, och sist men inte minst, bilogin fick ett helt nytt sätt att definiera vad liv var, och nån stans här föds Cuvier och Darwin som ju som bekant tillför livet en utvecklingshistoria.

Genom dessa grundläggande domäner för vetandet kan humanvetenskaperna se över horisonten och för första gången lägga upp Människan som ett objekt för vetandet, på ett glittrande havsband där bland annat sociologin ryms bredvid antropologin och språkvetenskaperna. När Nietzsche talar om människan, är det denna människa han ser, så som den är definierad av vetenskaperna (bland annat), vilket möjliggör hela hans filosofiska reflektion. Men här ryms även de humanvetenskaper som egentligen inte är vetenskaper; psykoanalys och antropologi (etnologi), som inte bara gör en positiv kunskap om människan, utan även består av en reflektion om vad människan är och vart gränserna för hennes medvetande går.

Durkheim, som endast nämns kort i Foucaults bok, bör alltså befinna sig precis i det historiska moment när det moderna epistemet stegrar sig och når sina höjder. Vi får se om Foucault har rätt, det är ju trots allt en empirisk fråga.

Som vi har erfarit i tidigare inlägg är Durkheim inte ute efter att reflektera eller spekulera om  mänskligheten, han vill undersöka den vetenskapligt, och inget annat. Det stora problemet är dock att sociala fakta är problematiska att komma åt, eftersom deras natur ligger på ett mycket djupare plan än vad sociologens erfarenhet gör. Men de är trots detta alltid närvarande eftersom de gör motstånd på alla försök att bryta mot deras konstitution. ”Ett ting känneteckas framförallt av att det inte kan förändras genom en ren viljeakt” (38). Durkheim har dock mycket högre ambitioner än att endast teoretiskt ge sig i kast med att visa hur detta problem ska lösas. Genom en svidande kritik av Comte, Spencer, Condillac och Locke konstaterar han att alla dessa i viss mån talar om sociala fakta, men ingen av dem har systematiskt studerat dem. Att snacka är en sak för Durkheim, men att göra är sociologins främsta uppgift. Nu i efterhand vet vi att den durkheimianska traditionen levde som den lärde, och fortsätter att göra så i många avseenden. Foucaults arkeologiska nivå kan ge oss en bitvis förklaring, men vi får ej glömma statistikens roll, något jag kommer återkomma till, när det gäller Tarde, som idag har kommenterat The Pirate Bay-presskonferensen istället.

3 reaktioner till “Transaktioner om civilosociologin: Durkheim och Sociologins metodregler, del 5”

  1. Intressant som vanligt, Chris! Ett litet frågetecken bara: Hade Cuvier verkligen en utvecklingsteori? Var han inte rätt skeptiskt till arters förändring över tid?

    Som jag har för mig det hela gör Foucault Cuvier till modern biolog för att han har en teori om livet som sådant, generellt och som ett system av funktioner, snarare än naturhistorikernas fokusering på levande varelser. Lamarck – som var en klassisk naturhistoriker, enligt Foucault – hade ju en (berömd, men felaktig) utvecklingsteori, dock inget begrepp om liv. Det är en viktig distinktion, eftersom det visar att naturhistorikerna bara kunde se historien som en räcka hållpunkter på väg mot ett idealt mål, ett epifenomen, och var oförmögna att förstå tid som en existensiell faktor i sig.

    Eller är jag ute och seglar nu?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.