Transaktioner om begrepp, del III – Giftermålet mellan positivism och vetenskapssociologi

Efter att ha avhandlat de sociologiska begreppsapparaterna hos DeLanda och Latour är det dags att svalka våra flödesontologiska ryggmärgsreflexer en aning. Det är ju trots allt så att vi måste förstå den polemik som både DeLanda och Latour riktar mot ”enhetstänkandet” eller ”helheten” på flera nivåer, och gärna i kontrast mot riktigt sociologi, snarare än straw-men[sic]. Vi befinner oss i denna bloggserie på en begreppslig nivå, men vi får ej tro att denna nivå är speciellt unik eller priviligerad. Begrepp är ju trots allt bara delar i de perceptibilitetsregimer som får oss att ”se samhället” på ett speciellt sätt. Men vi får begränsa oss till begrepp för stunden eftersom en blogg inte riktigt rymmer en avhandling av vetandets samtliga sammansättningar samtidigt.

Vi förflyttar oss från Paris och New York till Uppsala. Dock är Uppsala bara en lokal härd för den sociologi som kom att dominera västvärlden under nittonhundratalet. I själva verket sträcker den sig från Wien till New York och smittade över hela Europa och USA (ett senare projekt är att studera dessa smittor Tardeanskt). Två fundamentala byggstenar i denna begreppsapparat är sammansmältningen av analytisk filosofi och vetenskapssociologi. Även om de båda har blommat ut i en anglosaxisk kontext, har de sitt ursprung i Tyskland och Österrike. Det är dags att koppla samman Carl Gustav Hempel med Theodor Geiger, för att mynna fram i Torgny T. Segerstedt.

För att samhället ska kunna kvantifieras och göras vetbart krävs begrepp som definieras mycket noga, och allra helst konserveras på ett entydigt sätt. De svenska sociologerna sökte sin filosofiska inspiration hos Hempel, och en ständigt återkommande referens är hans Fundamentals of Concept Formation in Empirical Science, (1952).

Empirical science has two major objectives: to describe particular phenomena in the world of our experience and to establish general principles by means of which they can be explained and predicted. The explanatory and predictive principles of a scientific discipline are stated in its hypothetical generalizations and its theories; they characterize general patterns or regularities to which the individual phenomena conform and by virtue of which their occurrence can be systematically anticipated. (1)

Detta sammanfattar egentligen den logiska empirismens giftermål mellan induktion och deduktion, alltså en kombination av de två första syftena med begrepp som nämndes i den första delen av denna bloggserie. Resultated blir en vetenskap som kan förutsäga vad som kommer att hända i framtiden, genom att den frilägger de lagbundenheter som verkligheten uppvisar. Den programmatiska skrift som inviger sociologins expansion i Sverige, Segerstedts The Uppsala School of Sociology följer denna uppmaning till punkt och pricka:

As far as I understand it modern empirical science does not operate with pure inductions, but – according to certain common sense observations – the formulation of hypotheses is used to hasten the development of the science (Cf. C. G. Hempel, Fundamentals of Concept Formation in Empirical Science, Chicago 1952). In order to facilitate the formulation of hypotheses, for instance on groups or societies, there must be some agreement on the usage of certain words. Therefore, it is necessary to introduce one’s linguistic usage, before one proceeds to formulate the hypotheses. For this decision on terminology we use the term theoretical definition. (87)

De rena induktionerna räcker alltså inte. De har ingen förklarande kraft eftersom de endast på ett osystematiskt sätt skulle ge erfarenheten kunskap om den sociala världen. Forskaren måste dessutom, tillsammans med sina kolleger, komma överens om teoretiska definitioner för att kunskapen ska kunna gå framåt. Begrepp måste alltså till sin natur vara sociala även de, snarare än härledda ut fenomenen själva. De måste dessutom konserveras så att det man mäter eller försöker beskriva kan förvandlas till longitudinell ackumulerad kunskap. All annan sociologi skulle genast drabbas av historielöshet och det vore omöjligt att beskriva samhällsförändringar. Segerstedt levde som han lärde – begreppsapparaten från 1956 är i princip intakt även 1980!

Hempel kompromissar inte på denna entydighet: ”We shall refer to these two presuppositions as the conditions of determinacy and of (personal and interpersonal) uniformity of usage. Clearly, neither of them is fully satisfied by any natural language.” Det naturliga språket duger inte för vetenskapliga undersökningar. De kräver en interpersonell uniformitet som endast kan uppnås av sociologernas ansträngningar. Segerstedt har samma problem:

It proves rather difficult to present a list on such generally accepted theoretical definitions i sociology. in that respect it can be said that sociology is a young science, since the sociologists show a tendency each by himself to create a system of individual theoretical definitions. (87)

Men, hur löser man denna rundgång? Den sociala verklighet som sociologin studerar kan endast studeras om man socialt konstruerar begrepp och definitioner inom akademin! Även om det vetenskapliga språket är mera exakt och fritt från vardasgsspråkets motsägelser och historielöshet, är det fortfarande en social konstruktion.

Lösningen går via vetenskapssociologin. Jag har tidigare skrivit mycket om Merton, Mannheim och Zilsel, bland annat i denna skrift. Men för att vi inte ska sväva ut i allmänna resonemang gäller det att vi hamnar nära den epistemiska praktiken i Uppsala. Låt oss därför spana in Theodor Geiger, som under kriget bodde i Uppsala och hängde med de svenska sociologerna, och därmed kan tänkas haft ett intressant inflytande på dem.

För att det ska bli politiskt korrekt att tala om den intellektuelle i den moderna välfärdsstaten, krävs dels en manöver där denna avdramatiseras från kontrarevolutionär borgerlighet, och dels att den får en bestämd funktion i välfärdssamhället. Vetenskapssociologerna hade tidigare formulerat denna i deskriptiva termer, men Geiger, som ju flydde Tyskland för att han var socialist, ger sig an en normativ reflexion om den intellektuelles roll i samhällsmaskineriet. Ni får ursäkta tyskan i Der Intellektuelle in der europäischen Gesellschaft von heute, jag ska försöka översätta:

Die Intellektuellen sind zu definieren durch ihre gesellschaftliche Funktion, wie immer man dann diese abgrenzen und beschreiben mag. Fest steht, dass diese Funktion an einen Zustand kultureller Arbeitsteilung gebunden ist, infolge deren ein so gennantes ”höheren Geistesleben” sich von dem der breiten Lainenmassen abhebt. (62)

De intellektuella kan alltså definieras genom sin funktion i samhällets ”kulturella arbetsdelning”. Genom att dessa höjer sig från massorna, eftersom de åtnjuter det högre själslivet, skapar de en funktion inom ett subsystem av samhället som helhet. Detta är den traditionella deskriptiva definitionen.

Das Wunderwerk des 19. Jahrhunderts war die allgemeine Rationalisierung des Daseins. Zum technisch-industriellen Fortschritt der Gesellschaft hatte die Wissenschaft nicht wenig beigetragen. (72)

Under artonhundratalet genomgick de europeiska samhällena en ”varats rationalisering” där de teknologiska innovationerna eldades på av vetenskapernas stora bidrag. Detta skapar en omvälvande förskjutning i de intellektuellas roll. De blir inte bara själslivets kulturarbetare – de intar en viktig position för tillvaron som sådan, eftersom de är delaktiga i dess grundläggande uppbyggnad. Detta argument ligger helt i linje med Mannheim, som ju talade om en ny roll för de intellektuella vid industrialiseringen början. Dock vänder sig Geiger polemiskt mot Mannheim:

Karl Mannheim hat dagegen behauptet, die Intellektuellen hätten an sozialem Ansehen verloren, seitdem sie sich weniger aus sich selbst und dem Grossbürgertum, und mehr aus dem Mittel- und Kleinbürgertum, ja den Angestellten ergänzte. Das Ansehen einer Schicht is seiner Meinung nach nicht durch die soziale Bewertung ihrer Funktion bedingt, sondern die Funktion werde gerade umgekehrt nach dem sozialen Ansehen bewertet, das die Funktionsträger kraft ihrer Herkunft geniessen. Darum verliere der Stand der Intellektuellen Prestige in dem Masse, wie er zunehmend mittelständisch invadiert werde. Auch das ist unrichtig, mindeste[n]s stark übertrieben. (73)

Mannheim förutspådde att denna expansion skulle leda till att den intellektuelles roll devalverades. Den skulle hamna på samma nivå som hos tjänstemän och småborgare. Geiger menar att detta är överdrivet, och han ser istället att de intellektuella får en ny och viktig roll som samhällsbyggare. Vetenskapen har en oerhört viktig roll i välfärdsstaten! Låt mig bokstavligen (försöka) översätta följande citat:

Lassen Sie uns doch die Dinge nehmen wie sie sind. Wir sind keine geistigen Fürhrer des Volkes mehr. Man braucht unser Wissen, unser Können, unsere Leistung. Durch Leistungsehrlichkeit schaffen wir uns all den nüchternen Respekt, den wir erwarten können. Als Zugabe und Privilegium haben wir immer noch jene spirituellen Freuden, von denen die Welt der Börsenkurse und Kanonen, der Lohntarife und Parteienhändel keine Ahnung hat. (74)

Låt oss ta sakerna för vad de är. Vi är inga själsliga ledare för folket längre. Man behöver vårt vetande, våra kunskaper, vår prestation. Genom uppriktiga insatser förtjänar vi all nykter respekt som vi kan förtjäna. Som uppgift och privilegium åtnjuter vi även några spirituella fröjder, vilka börskursernas och kanonernas, lönenivåernas och Parteienhändel [övers ?] värld inte har en aning om.

Således. Kallar vi detta för civilsociologi eller statssociologi? Tja, det är den stora frågan. Femtiotalet var ju på många sätt den sociala ingenjörens årtionde, men vid sextiotalets slut kom denna funktion, eller position, att ifrågasättas. Kritikens vindar svepte över världen, och sociologin skulle inte längre vara en tjänare för staten, utan skulle vara kritiker mot kapitalismen, mot auktoriteten och mot konserverandet av status quo.

1 reaktion till “Transaktioner om begrepp, del III – Giftermålet mellan positivism och vetenskapssociologi”

  1. Christopher: ”Vi befinner oss i denna bloggserie på en begreppslig nivå, men vi får ej tro att denna nivå är speciellt unik eller priviligerad. Begrepp är ju trots allt bara delar i de perceptibilitetsregimer som får oss att “se samhället” på ett speciellt sätt.”

    Kul artikel!!! Jag undrar dock om citatet ovan inte ramlar in i en paranoid dualism mellan begrepp och samhälle?? Att prata, skita, köra bil, bada, vara förkyld, är ju inte sätt att SE något samhälle någonstans. De är agerande samhällen (relationer mellan natur, kroppslighet, rörelse, tal, skrift, tänkande).

    Det blir annars kanske lite som DeLandas paranoida uppdelning mellan expression och materialitet. Expression är om jag begriper Deleuzes Expressionism en form av materialisering. Här blir Deleuze mer lik Butlers mat(t)erialism! När hon bygger sin teori som ska bryta uppdelningen mellan pragmatisk språkhandlingar och materia.

    (ps Jag tränar mig på att använda samhällen istället för samhället, ifall någon undrar.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.