Transaktioner om begrepp, Del II: Latour & Callon vs. DeLanda.

Det verkar som om förra delen i denna lite smått tokiga serie mynnar ut i en diskussion om DeLandas emergens- och kausalitetsbegrepp [uppdat: som Blay affektivt kopplar in sig i]. Låt mig därför ge ett alternativ, som DeLanda inte skulle gilla. Det är dags att ta fram ett stycke classic actor-network theory och läsa Bruno Latour och Michel Callons Unscrewing the big Leviathan: how actors macro-structure reality and how sociologists help them to do so. (Mina excerpts finns här).

Latour och Callon börjar med att argumentera mot Hobbes kontraktsteori om samhället. Det är inte så att makroaktörer, alltså den suveräne, får makt över en stats befolkning genom ett kontrakt, och därmed tillåts att agera som en makroaktör. Istället anser de att ‘större’ aktörer endast är möjliga genom översättningar (av intressen):

By translation we understand all the negotiations, intrigues, calculations. acts of persuasion and violence. thanks to which an actor or force takes, or causes to be conferred on itself, authority to speak or act on behalf of another actor or force. (279)

Men vi ska inte luras av att tro att organisationer, stater och företag är större eller mindre än familjer, grupper eller gäng:

There are of course macro-actors and micro-actors, but the difference between them is brought about by power relations and the constructions of networks that will elude analysis if we presume a priori that macro-actors are bigger than or superior to micro-actors. (280)

Kanske är det så att den Nietzsche som har fallit bort i DeLanda har stannat i Frankrike, men vi måste vara vaksamma på att för Latour och Callon är översättning en makt/kraft som är den enda anledningen till att makro-aktörer är möjliga. Men mikro/makro är endast produkten av översättningar, i ontologisk bemärkelse finns inte denna distinktion. Problemet är att sociologer skiftar register när de analyserar olika abstraktionsnivåer. När vi talar om stater lyder andra logiker än när vi talar om individer, när vi analyserar grupper använder vi andra begrepp än när vi analyserar hela kulturer osv. Detta leder helt fel anser L&C.  Istället måste vi gå till pudelns kärna, och göra en detour via babianerna.

Baboons are social like all social animals in the sense that they follow each other, enrol each other, form alliances, share certain links and territories. But they are social, too, in that they can maintain and fortify their alliances, links and partitions only with the tools and procedures that ethnomethodologists grant us to repair indexicality. They are constantly stabilizing the links between bodies by acting on other bodies. (283)

Kroppar på kroppar. Makt på makt. Det ligger en spinozist begraven här någonstans! Babianernas makroaktörer, flockens ledare, uppnår sin position genom denna brutala översättningskedja. Men bara för det finns det ingen anledning att skifta register mellan undersåte och härskare. Helheten ligger inte i att makroaktören och mikroaktörerna agerar olika, utan helheten är monistisk (i kosmisk bemärkelse). Den beror lika mycket på partitioneringen och länkarna mellan makroaktören och mikroaktören. L&C har dock ett annat begrepp än emergenta helheter för att förklara stabilitet, nämligen svarta lådor:

An actor grows with the number of relationships he or she can put, as we say, in black boxes. A black box contains that which no longer needs to be reconsidered, those things whose contents have become a matter of indifference. The more elements one can place in black boxes – modes of thoughts, habits, forces and objects – the broader the construction one can raise. Of course, black boxes never remain fully closed or  properly fastened – as it is particularly the case among the baboons – but macro-actors can do as if they were closed and dark. (285)

Detta är, såvitt jag förstår, en stor skillnad mot DeLanda. L&C accepterar inga essentiella skillnader, det enda som finns är performativitet, görande, kraft och motstånd. Detta diskuterade jag för inte så länge sedan i anslutning till den Hadley-Kamptzska nätanalysen, varifrån vi kan återvända till följande bild:

Skillnade mellan den mänskliga polismannen (babianen, människan) och vägbulan i cement är endast en svartlådad semiotisk utskiftning. Vi kan alltså bygga makt genom att stoppa saker i dessa svarta lådor. ”Samhällen” är en mycket komplex stapel av svarta lådor som verkar som krafter på oss (dvs. inte kausalt utan relationellt). Det vore således fel att reducera vägbulan till att den utövar en kausal kraft genom gravitation, friktion eller Newtonkraft. Den producerar ju även en social kraft genom att den styr om och saktar ned ett socialt flöde av trafikanter, och därmed upprättar social ordning. För att kunna tala om kausalitet här finns bara en utväg (som jag ser det) – den Spinozistiska kausaliteten.

Intensifier ger sig ut på hal och vågad is och citerar tre axiom ur Spinozas Etiken (OMG!, forgive me):

III.  From a given definite cause an effect necessarily follows; and, on the other hand, if no definite cause be granted, it is impossible that an effect can follow.

IV.  The knowledge of an effect depends on and involves the knowledge of a cause.

V.  Things which have nothing in common cannot be understood, the one by means of the other; the conception of one does not involve the conception of the other.

Vi har inget val. En orsak har med nödvändighet en verkan, och om ingen verkan finns, finns heller ingen orsak. Kunskapen om en effekt (bilen saktar ned) involverar, med nödvändighet, en kunskap om orsaken (vägbulan, den svarta lådan). Saker som inte har något gemensamt kan inte förstås, alltså finns det inget vettigt att säga om månen och vägbulan, men det finns mycket att säga om bilen och vägbulan eftersom de har orsak och verkan gemensamt, eftersom dessa med nödvändighet sker samtidigt. Att veta något om månen ger oss ingen kunskap om vägbulan, men att veta något om bilens inbromsande innebär med nödvändighet att vi vet något om vägbulan (annars vore det dålig kunskap).

Detta kallar Latour och Callon för riktig relativism, alltså inte sån där pomo-hermeneutik som blev outdated 1995, utan en relationsbaserad analys som inte tar svarta lådor för givna. Detta får konsekvenser för valet mellan Hobbes och Spinoza (som jag ser fram emot att återkomma till i framtiden). Sociologerna har alltså en annan uppgift:

The sociologists – teratologists – are in the warm, light places, the places where black boxes open up, where the irreversible is reversed and techniques return to life; the places that give birth to uncertainty as to what is large and what is small, what is social and what technical. They inhabit the blessed place where the betrayed and translated voices of authors – Matter of the social body – become the voice of the sovereign actor described by Hobbes – the Form of the social body.  (301)

Det är när vi öppnar upp det där jobbiga DRM-skyddet som gör att vi inte kan spela en CD-skiva i en viss spelare som vi ser de sociala relationerna (oavsett om de är mellan människor eller maskiner) . På så sätt kastar vi ljus över den till synes ‘livlösa’ teknologin och ser hur den sprudlar av en hel ekologi av företag, människor, lagar, chip, krypton; vars relationer alla manifesteras och realiseras i denna black box som initialt orsakade att vi inte kunde göra som vi ville. Vägbulan och DRM-skyddet är alltså öppna entiteter, befolkade av hela samhällen av människor och icke-människor.

Kanske är detta en möjlig infallsvinkel i en uppdaterad definition av multituden.

7 reaktioner till “Transaktioner om begrepp, Del II: Latour & Callon vs. DeLanda.”

  1. Suveränt Christopher! (Jag menar inte att du är suverän i makrobetydelsen, suveränt ska läsas som strikt vardagligt talspråk.)

    Christopher: ”för Latour … är översättning en makt/kraft som är den enda anledningen till att makro-aktörer är möjliga.”

    Detta liknar lite min gamla syn på makro som en ”sammanfattning av något”. ”Sammanfattning av något” är alltid hegemoniskt, ett försök av delen att representera helhet. Hegemoni är därmed inte kopplat till dominans utan alla delars försök att representera helhet.

    Nästa steg blir ju att översättningar och sammanfattningar förstås som en del av mikro agerande. Därmed blir makro ”mikro av mikro”, alltså en del av en mikrosituation.

    Världens största biologiska organism är ett rhizome. Jag har för mig det är någon svampart som kan bli någon kilometer stor. Även imitationskedjor (mikrorepetitioner) kan bli extremt stora.

    Världens mest utbredda sociala system är väl ”hälsningscermonier” och ”familjer”. Men trots att dessa är mycket större (mer utbredda) än kapitalism eller nationalstater så kallar ingen hälsningscermonier för makro. Ingen kallar heller familj för makrosystem. Intressant!!

    Tänk om kapitalism och nationalstater egentligen är samma typ av mikroupprepningar som familjer och hälsningar …

  2. Per: Jag tror att det är just det som är Latour och Callons poäng. Att det inte finns någon skillnad i storlek och att vi inte ska skifta register baserat på makro-mikro.

    Det finns alltså ingen på förhand given position som en stat kan ”inta”. Varje sådan konstruktion är bara resultatet av översättiningar från ett mikroplan, och det finns ingen given stabilitet. Staten måste ”göras” varje dag.

  3. Så låt oss överge mikro-makro?!!!
    Jag gillar orden storlek, utbredning, antal, svarta lådor, översättning. Latour punkterar snyggt mikro-makro föreställningen. Varför behåller han begreppen???

  4. Per: Tror att Latour skulle hålla med om ”sammanfattning av något”. Han skriver någonstans att han håller med om föreställningen att det finns mer i en enda ritual än en hel religion. Minns nu inte på rak arm vem som sa så.

    Påven är ju så mycket mindre än den minsta vardagliga utövning av katolicismen, men lyckas ändå få makt att bli sammanfattningen av katolicism

  5. Monki: ”Påven … lyckas ändå få makt att bli sammanfattningen av katolicism”

    Exakt! Jag tror dessutom att ta nattvard, eller att bikta sig, är ännu mer sammanfattning av katolicism än påven/vatikanen för både katoliker och oss andra hedningar.

    Här hittade jag ett Latourcitat som ligger nära mitt tänk om att makro är mikro av mikro, att makro är mikrohandlingen att sammanfatta imitationer och upprepningar:

    ”Vad vi menar med ”makro” är helt enkelt en ”mikro”-interaktion som är förenad, genom förmedling av många delar av vetenskap och artefakter, med ett flertal andra miljöer. Alla organisationer är ”platta””

    Bruno Latour, Artefaktens återkomst, Stockholm: Nerenius & Santérus förlag, 1998, s 280.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.