Transaktioner om begrepp, Del I; DeLanda – flödesontologi eller kritisk realism?

För länge sedan bad Mothugg-Johan mig att förklara varför jag var så besatt av begrepp. Låt mig exemplifiera detta genom att samtidigt gå igenom de två första kapitlen i Manuel DeLandas A New Philosophy of Society. Double fun!

Först om begrepp. Det finns några standardsätt att se på begrepp som är vanliga inom vetenskapsfilosofin:

  • Begrepp är förenklingar som operationaliseras för att därefter mätas. Ex. begreppet ‘klass’ kan operationaliseras till ‘medelinkomst’, ‘bostadsort’, ‘yrke’ och ‘utbildningsgrad’. Detta är den konventionella nittonhundratalsversionen som samhällsvetenskaperna har jobbat friskt med.
  • Begrepp är analytiska verktyg för att reda ut vilka satser som är möjliga att säga, vilka härledningar som är korrekta och vilka resonemang som leder in i cirklar, osv. Detta är den traditionella dialektikens metod och här främjar begrepp förnuftet.
  • Begrepp ger social status på caféer. Detta är den småborgergliga varianten. Den är intellektuellt förkastlig, men dess reala existens märks av hastiga illamåenden och bittra blickar mot månen.
  • Begrepp är verktyg som möjliggör nya kopplingar. Detta är ett sätt att se på begrepp som har vuxit fram ur det som ibland kallas för den franska poststrukturalismen, och inte minst finns det en politisk dimension av detta som bland annat framkommer i denna diskussion mellan Deleuze och Foucault, men som även har uppmärksammats av Nicholas Gane i en artikel i European Journal of Social Theory (access kan vara kastrerad om man inte befinner sig på uni… copycrap). Gane citerar Deleuze & Guattari i artikeln (som jag bör läsa noga senare) som uttrycker det hela med sedvanlig stringens:

Concepts are centres of vibrations, each in itself and every one in realation to all others.

Nu ska vi se hur vi kan jobba med DeLanda för att se vilka vibrationer och relationer vi kan bygga med hans begreppsapparat. DeLanda argumenterar mot den gängse uppfattningen att samhället kan förstås som helheter som orsakar sig själva, genom så kallade interioritetsrelationer. Till exempel kan man säga att det finns ett normsystem i samhället som får människor att lyda under vissa sanktioner, och på så sätt formas individen av samhället. Typical Durkheim. Eller att ekonomin orsakas av kapitalismens logik som skapar förhållandena mellan vara, arbete och värde. Typical Marx. Delanda argumenterar att detta interioritetstänkande leder fel och vill istället tänka:

Today, the main theoretical alternative to organic totalities is what the philosopher Gilles Deleuze calls assemblages, wholes characterized by relations of exteriority. These relations imply, first of all, that a component parto of an assemblage may be detached from it and plugged into a different assemblage in which its interactions are different. I other words, the exteriority of relations implies a certain autonomy for the terms they relate, or as Deleuze puts it, it implies that ‘a relation may change without the terms changing’. (11)

Begreppet ‘exterioritetsrelation’ och sammansättning (assemblage) syftar till att vi istället ska studera de heterogena konstellationer som flyttar sig mellan och vibrerar tvärs genom organiska totaliteter. Begreppet sammansättning är ju som bekant lånat från Deleuze & Guattari, och får en ganska ny tappning i DeLandas remix. Läs gärna några väl valda citat från A Thousand Plateaus här och jämför själva. Varför då denna konceptuella glidning? Smaka på följande begreppsdefinition:

In addition to the exteriority of relations, the concept of assemblage is defined along two dimensions. One dimension or axis defines the variable roles which an assemblage’s components may play, from a purely material role at one extreme of the axis, to a purely expressive pole at the other extreme. These roles are variable and may occur in mixtures, that is, a given component may play a mixture of material and expressive roles by excercising different sets of capacities. (12)

Vi får snart en explicit ledtråd till detta, men först Delandas förskjutning. Att säga att en sammansättning har en materiell och en expressiv sida, snarare än Deleuze & Guattaris dubbla artikulation i ‘content’ och ‘expression’ har troligtvis att göra med att DeLanda vill betona att världen inte bara består av text, utan lika mycket av materiella entiteter som utövar kapaciteter i världen. Den franska traditionen har, enligt Latour åtminstone, aldrig haft ett särskilt stort problem med realiserad cartesianism, utan relationen värld-språk har varit en jobbig grej mest för den anglo-saxiska eller analytiska filosofin. Det som Deleuze & Guattari brottas med är istället den strukturalismen, snarare än positivismen. Men detta är idéhistoria.

DeLanda vill alltså betona att varje sammasättning står i konstanta exterioritetsrelationer – en torr akademiker kan träda ur universitetssammansättningens byråkratiska system, pretentioner och byggnader för att träda in i sammansättningen kläder, vattenflöde, tvättmedel, tvättmaskin (vilket jag gjorde i morse). Dessa båda sammansättningar är mycket olika varandra, men jag som komponent kan utan större ansträngning sättas in i dem båda. Om tvättmaskinen är trasig rasar de kapaciteter som sammansättningen normalt producerar, och det krävs att en reparatör sätts in för att det ska funka igen. Båda sammansättningarna har materiella och expressiva komponenter. Ordet ‘tvättmaskin’ och ordet ‘akademiker’ är samtidigt och med nödvändighet artikulerade tillsammans med de materiella komponenter som gör det möjligt för dem att uttalas (stål, människor, strupar, vattenflöden).

Tre begrepp avverkade: Exterioritetsrelationer, sammansättningar och kapaciteter. Vi jobbar dock begreppsexcess idag och öser på…

The other dimension defines variable processes in which these components become involved and that either stabilize the identity of an assemblage, by increasing its degree of internal homogeneity of the degree of sharpness of its boundaries, or destabilize it. The former are referred to as processes of territorialization and the latter as processes of deterritorialization. (12)

Sammansättningarnas andra dimension följer Deleuze & Guattari, fast i DeLanda-mashup. Sammasättningen jag-tvättmaskin-vatten-tvättmedel territorialiserar å ena sidan tvättstugan, men sorterar även de klädesplagg som är möjliga att tvätta. Exempelvis faller sidenplagg bort, men även hemlösa som hindras av låset på dörren. Denna territorialisering definierar sammansättningens homogenitet. Men det pågår även deterritorialiseringsprocesser som introducerar destabiliserande effekter. En tvättstuga förfaller ganska snabbt när människor inte följer de kollektiva och territorialiserande städregler som är uppsatta på en provokativ skylt. Om reparatören anser sig få kasst betalt och dröjer länge med att reparera maskinerna eller slarvar med underhållet börjar the machines bete sig konstigt. Till slut kan tvättstugesammansättningen bli så instabil att jag väljer att lämna in mina smutsiga kläder någon annan stans, och på så sätt har min exterioritetsposition gjort en ny sammansättning. Alltså: ”Any process which either destabilizes spatial boundaries or increases internal heterogeneity is considered deterritorializing. (13)”

Nog om tvättstugans sociologi. Det är dags att se hur DeLanda förklarar samhället:

In other words, the interactions between members of a collectivity may lead to the formation of more or less permanent articulations between them yielding a macro-assemblage with properties and capacities of its own. (17)

Jag ångrar mig. Vi fortsätter med tvättstugor. Electrolux är en makro-sammansättning som är formerad på grund av att det finns tvättstugor. Deras fabriker är emergenta fenomen som existerar is symbios med tvättande människor. Elektrolux-sammansättningen har vissa kapaciteter som omöjligen kan reduceras till en tvättstuga. De kan genom skalfördelning tillverka tusentals maskiner, utveckla nya modeller och de kan anställa en mängd människor. Detsamma gäller för exempelvis språket. Det svenska språket är ett emergent fenomen av att det talas och genom en uppsättning disciplinerande regler (ex ordböcker) som kan realiseras i mikrotaktiska disciplinåtgärder (stavfel!, sär skriv inte!) får vi en ett hyfsat stabilt protesartat fenomen som vi kallar språket. Det är överindividuellt och kollektivt, men står i fullkomligt beroende av att det talas och används, alternativt konserveras och återuppväcks vid historiska tillfällen (ex. modern hebreiska, som dock har förändrats ganska mycket bara de senaste femtio åren). Språket emergerar ur praktiker.

Men, i språk- och världengröten kommer vi till en DeLandiansk asymmetri:

The two roles that components play in an assemblage, material and expressive, are related to these different forms of causality. While material components include the entire repertoire of causal interactions, expressive ones typically involve catalysis. (22)

Här ger sig DeLanda in i en snårig diskussion om att det materiella skulle vara kausalt medan det expressiva i huvudsak är katalytiskt. Det kan att ha att göra med att DeLanda gillar att ”kick social constructivist ass”, och därmed vill ge den materiella sidan av varje assemblage en priviligerad position.

Det är genom sammansättningarnas kausalitet som problemet med helheter löses:

As the philosopher Roy Bhaskar has argued, emergent wholes ‘are real because they are causal agents capable of acting back on the materials out of which they are formed. (34)

Okej. Den organiska essentialismens tankar om helheter fungerar inte. Det gör däremot emergenta helheter just för att dess beståndsdelar är kapabla att agera på de material som de är formade av.  En bilmotor, en familj, ett vägnät eller en nationalstat har alltså helhetsegenskaper som inte är essentiella (vilket skulle vara konsekvensen av ett fullständigt anammande av den kritiska realismen och Bhaskar). De emergerar istället ur att heterogena komponenter sätts samman på ett speciellt vis. Vi fortsätter:

Thus social assemblages larger than the individual persons have an objective existence because they can causally affect the people that are their component parts, limiting them and enabling them, and because they can causally affect other assemblages at their own scale. (38)

Den kluriga frågan, som jag inte har tänkt försöka svara på förrän jag läst hela boken, blir: Är inte detta bara vanlig hederlig sociologi. Strukturer, aktörer osv. Har vi alltså någon nytta av DeLandas begrepp. Vad säger ni?

35 svar på “Transaktioner om begrepp, Del I; DeLanda – flödesontologi eller kritisk realism?”

  1. Jo, här är han nära att riskera något. Delanda säger att assemblage har en relativ autonomi. Hans användning av kausual redundans verkar centralt här. Att ett assemblage upprätthålls på så vis att en komponent kan bytas ut mot en annan komponent av samma typ utan att helhetseffekten förändras nämnvärt. En anställd kan bytas ut i en organisation utan att det blir en annan organisation.

    Detta skulle vara en kvalitét hos kodningen av sammansättningens interna relationer, icke sant? Nog kan man tänka sig organisationer som inte blir det samma om en anställd avgår (Steve Jobs) men andra som mer baseras på en kodstruktur av relationer (Microsoft kanske, Linux even.)

    Däremot är jag mer tveksam till ”social assemblages larger than the individual persons have an objective existence because they can causally affect the people that are their component parts”.

    En sammansättning helhet kan väl inte påverka sina interna delar i termer av relations of interiority? Jag påverkas inte av Malmö som helhet när jag bor här. Jag påverkas av platthet, täthet, fastighetspriser och andra komponenter i Malmö. Samma komponenter kan uppstå på andra platser, andra komponenter i Malmö kan bytas ut utan att jag påverkas annorlunda. Frågan är om jag kan hålla med om påståendet att Malmö påverkar Öresundsregionen. Närvaron av Malmös expressiva och materiella komponenter utövar en viss attraktionskraft och här har vi en kausal redundans i bemärkelsen att den här attraktionskraften skulle bestå även om inte jag bodde kvar (så ödmjuk jag är…) och att Malmö är en komponent i sammansättningen Öresundsregionen. Det viktiga här är i så fall att inte bara se detta som en genväg – istället för att beskriva materiella skeenden tar jag genvägen och talar om Malmö som helhet – utan att skeendet har skalats upp till stadsnivån, att det är sammansättningen Malmö som agerar.

    Latour löser det hela snyggt genom att mena att skalning sker av aktörerna och inget som bestäms på förhand. Nog görs det enorma insatser för att sätta skalan på stadsnivå. Både förminskningar – staden ersätter nationalstaten som identitetsskapare – och förstoringar – företeelser karaktäriseras som malmöitiska eller göteborgska. Så om ChrisK kommer på besök här och jag säger ”Kolla, såhär gör vi i Malmö”, när jag…köper en falafel, har jag då påverkats av det emergenta assemblaget Malmö eller har jag påverkats av en expressiv och materiell sammansättning vars funktion är att skapa idén om att jag är en del i helheten Malmö.

    Kanske riktar sig Latours kritik i Re-assembling the Social just mot detta antagande att Malmö är större än personerna som utgör dess komponenter och att i sin tur Sverige är större än Malmö, men mindre än EU. I själva verket är EU rätt litet, men utöver en stark inverkar horisontellt i ett platt socialt landskap. Vad är det Per brukar säga? Sverige är en förening med huvudkontor i Stockholm. Den här föreningen Sverige kan påverka Carl Bildt, som är en av dess komponenter genom en relation of exteriority. Carl Bildt är dock inte en komponent inne i helheten Sverige utan är en komponent i föreningen Sverige samtidigt som han är större än Sverige. Relationen Carl Bildt har med föreningen Sverige är alltså inte uttömmande av hans egenskaper utan har en relation med en del av komponenten Carl Bildt.

    Misstaget Delanda gör är i så fall att han talar om att ett assemblage är större än dess komponenter. Detta är ju precis vad den vanliga sociologin med aktörer och strukturer gör. Strukturerna är större än de individuella aktörerna. Aktörerna lyder under strukturerna. Vi får under inga omständigheter se ner på det sociala uppifrån (beskriv i så fall utkiksplatsen vi befinner oss på..) och zooma in och ut.

  2. Monki: Jag uppfattar det inte som att DeLanda menar att komponenter är utbytbara, bara att de varken definieras av några essentiella egenskaper eller av interioritetsrelationer inom en helhet. Det är lite att slå in en öppen dörr naturligtvis…

    Jag tycker också att du missuppfattar emergenta helheters inverkan på komponenterna. Alla emergenta helheter (det är tveksamt om ”Malmö” kan uppfattas som en sådan, din arbetsplats är nog ett bättre exempel) återverkar på sina komponenter genom att utdela restriktioner och tilldela resurser. Detta menar jag rentav är grunden för att förstå vad ‘komplexitet’ egentligen är (jag har skrivit om det i ett annat sammanhang här), men det har dock inte med interioritetsrelationer att göra.

    Interioritetsrelationer kan inte förklara emergens eller helhetens genes öht. Det är också huvudargumentet för exterioritetsrelationer, som tillåter oss att förstå emergenta helheters genes, bottom-up. Emergens är faktiskt definitionsmässigt ett helhetsfenomen som är ”större” än sina komponenter, i den meningen att det är irreducibelt, kan inte beskrivas på något annat sätt än genom komponenterna och deras relationer på olika sammansättningsnivåer, här och nu.

    Jag stämmer dock in i mycket av Chris antydda kritik. I sin iver att göra upp med ett antal väderkvarnar (socialkonstruktivism, Marx etc) systematiserar DeLanda in sig i ett hörn. För att betona det materiella tvingas han renodla distinktionen mot det expressiva, och gör det till en fråga om olika typer av – eller roller för – komponenter.

    (Chris, förresten: En ”logik som skapar förhållandena mellan vara, arbete och värde” är ju INTE ett exempel på interioritetsrelationer. Det måste du ha fått om bakfoten… Eller?)

  3. (Usch, vad jag låter aggro märker jag nu… Jag menar detta på det mest konstruktiva sätt, men hindras av snor långt upp i bihålorna att förmedla det. 🙂 Peace!)

  4. Oj, här blev det diskussion! *glad*

    Som både Monki och Marcus påpekar tror jag att det går en skiljelinje mellan DeLandas emergensbegrepp och exempelvis Latours aktörsnätverk.

    Jag velar i denna fråga. Leder inte emergenta helheter ändå till ett helhetstänkande? Och vad är poängen med att introducera kausalitet i assemblagen? För DeLanda verkar det saknas något hos Deleuze och Guattari som han finner nödvändigt för att (de)landa i realism.

    Om vi tar som exempel Piratpartiet. Här finns tolv tusen medlemmar. Det finns ett organisationsplan som har formen av ett parti (även om det har stora skillnader gentemot ett gammelparti). Med DeLandas analys skulle vi då se hur den emergerade helheten får dess komponenter att kausalt verka i olika riktningar, ungefär som hur bensinexplosioner får kolvar och kugghjul att snurra i en motor. Nu är ju ett parti ingen motor, utan snarare kopplingar mellan människor. Frågan är: behövs kausalitet, eller räcker det med att studera relationer?

    Föreningen Sverige är ju endast ‘verksam’ när man kopplar sig mot den. Ex vid passkontrollen, folkbokföringen, sjungandet av nationalsången etc. Kan man säga att den emergenta helheten utövar en kausal verkan? Nja… snarare utgör den ett nät av koncentrationspunkter för maktutövning, där krafter står mot krafter…

    Marcus: Nej, det är ‘marknaden’ som är helhetstänkandet. My felskrivning.

    Känner att detta kanske borde följas upp med en Latourbloggpost.

  5. ”den småborgergliga varianten […] är intellektuellt förkastlig” – I beg to differ.

    Jag jobbar borgerligt – och skulle vilja hävda att vi alla jobbar rätt borgerligt. Det är ju sällan man ser dig utan slips – eller hur? (Vi var ju inne på detta häromkvällen – det där om att klä upp sig eller ner sig, remember?)

    Lovar att komma med en mer seriös kommentar på ovanstående text å det snaraste. (Skall nu ta rätta till slipsknuten och flytta mitt pick och pack upp till den ärevördiga institutionen Chalmers Tekniska Högskola.)

  6. Kalle: Slips är inte småborgerligt. Det är provokativt ju! Jag menade här småborgerligt i Bourdieus mening, alltså när pretentioner och hyperkorrektion syftar till att inta en plats i ett socialt fält.

    Jag sympatiserar med den borgerliga offentligheten, som ju hör hemma på caféer par excellence. Den småborgerliga varianten har ju dock inget innehåll, utan tappar sin nerdighet och faller in i nihilism.

  7. Chris: Fast är verkligen frågan om huruvida helheter återverkar på sina delar eller inte? Är det inte uppenbart att de gör det?

    När du och jag möts i denna diskussion, är det bara relationer (utbyten, interaktioner) mellan dig och mig som aktörer som avgör hur vi beter oss, eller beror det OCKSÅ på den sammansättning av dig och mig och bloggen (m m) som vi agerar inom?

    Problemet med interioritetsrelationer (och det som DeLanda kallar organism-tänket) är att helheten får ontologiskt företräde framför delarna. Det är naturligtvis en orimlig hållning. Problemet med en metodologisk individualism är att den inte ger relationerna en egen ontologisk status, de är bara tillfälliga. Exterioritetsrelationer å andra sidan, låter oss förstå hur helheten uppstår ur delarna, samtidigt som relationerna får en egen ontologisk status som kan förklara emergensfenomen (som att helheten återverkar på delarna).

    Problemet här är nog snarare att begreppet ‘kausalitet’ spökar… Vi som pratar icke-linjäritet, dynamik etc undviker det gärna, men för det första skapar just återverkningen från en emergent helhet icke-linjaritet och indeterminism för systemet/sammansättningen som helhet. För det andra: Hur ska man annars förstå det? Kan man verkligen förstå ”ett nät av koncentrationspunkter för maktutövning, där krafter står mot krafter” utan kausaliteter? Jag tror faktiskt inte det.

    Men det är här som Deleuzes transcendentala empirisism måste komma in, den radikala affekt-empiricism som innebär att det inte är kroppar som verkar på varandra, utan affekter mellan kropparna som försätter kropparna i ett blivande-nåntingannat. Den här dimensionen talar dock DeLanda alldeles för lite om – och det är den stora svagheten som jag ser det (har dock inte heller läst hela A New Philosophy…).

  8. Jag skulle vilja testa det här:
    Så fort två enheter interagerar formas ett assemblage vars dynamik har egenskaper som inte är reducerbara till summan av uppsättningen egenskaper hos de individuella enheterna. Dock blir de individuella enheterna inte uttömda av interaktionen med assemblaget. Det finns alltid en rest kvar som agerar i andra assemblage eller som inte är aktiverad. Därför kan man inte säga att ett assemblage är större än de enskilda enheterna som ingår i det. Det vore containertänkande.

    Vi prövar detta på något så enkelt som kommentarer på en blogg. Jag kopplar upp mig till intensifier. Via kommentaren formas ett assemblage vars dynamik inte är reducerbar till mina tankar och intensifiers tankar. I mötet uppstår nya tankar som har retroaktiva effekter på både mitt sätt att tänka och intensifiers.

    Dock är varken jag eller intensifier helt uppslukade av interaktionen utan en del av mig interagerar med en del av intensifier. Jag har så många fler relationer än min relation till intensifier och på intensifier pågår en mängd interaktioner som inte har ett dugg med mig att göra. Därför kan man inte säga att assemblaget jag/intensifier är större än sina enskilda enheter som utgör det.

    Är detta ett rimligt sätt att se på det eller bör man i så fall bryta ner det till en lägre nivå och säga att det inte är ett assemblage bestående av mig och intensifier utan av ett hjärn/finger/tangent-interface och en viss bloggpost.

    Markus: Såklart! Här måste ju affekt-begreppet in. Det är inte jag och intensifier som verkar på varandra utan de affekter som uppstår mellan oss.

    ok, detta gör att vi inte behöver säga att assemblaget monki/intensifier är större än delen monki och delen intensifier. Vi är inte inom assemblaget utan det är mellan oss.

    Vad är nyttan med detta då som frågan i inlägget är. Jag tror det är den här tillplattningen av ontologin. Att emergensen uppstår genom affekter mellan kroppar.

    Ett problem som finns då är väl i så fall att beskriva affekterna. Bara sidantalet sätter begränsningarna för hur detaljerad en beskrivning av dem kan vara. Till skillnad mot en sociologi som söker en förklaring i en struktur. Latour skriver ju i Re-assembling the Social något i stil med att en bra sociologi är en sociologi som placerar ut många aktörer istället för en stor förklaring.

  9. Shit vad det byggs! Jag har redan kastat in mer ved på elden i en del 2. 🙂

    Marcus: är inte en sammansättning just en relation? det är ju inte så bara, utan just genom relationen som kraft uppnås?

    Monki: Jag tror du har rätt. Och för att vara fair mot DeLanda så påpekar han i boken att vi inte ska förstå något som större eller mindre. men jag tror att jag besvarar detta mera utförligt i del 2, genom en vågad detour till Spinoza 🙂

  10. Monki: Jag förstår vad du menar, men det förutsätter att vi tänker oss att en sammansättning där du ingår måste inkorporera hela dig för att du ska vara en del av den. Det är, vill jag mena, just det som man undviker med exterioritetsrelationer:

    Du och dina properties (som du alltid har med dig) kopplar upp dig mot Intensifier och aktualiserar ett antal av alla dina capacities (om vi följer DeLandas terminologi – ‘egenskaper’ och ‘kapaciteter’ på svenska?) i sammansättningen Monki/Intensifier. Det hindrar inte att andra kapaciteter aktualiseras i andra sammansättningar – inte ens att andra kapaciteter aktualiseras i andra sammansättningar samtidigt!

    Du är alltså inte allt det som skulle kunna vara du, alla dina properties och capacities, utan det som är din aktualisering här och nu.

    Är det flummigt uttryckt, eller förstår ni hur jag menar?

    (Jag fortsätter också till del 2 nu!)

  11. Marcus: Jag hänger med och jag tror att vi närmar oss problemets kärna. Vad är en ”kapacitet”? Enligt DeLanda får detta ej definieras som en interioritetsrelation eller som en essens. Monki ”har” inte några kapaciteter, utan de ”blir till” när han surfar in på intensifier, alltså de definieras och uppstår i en exterioritetsrelation. Juxtassemblage!

    Kapaciteter är alltså öppna system. Monki kan ju koppla sig mot en massa andra saker, och då förändras ju även vad han gör.

    Min trut överkodas exempelvis av språket när jag talar, men ingår i en helt annan sammansättning när jag nyss åt en överkokt potatis. Affekterna är helt annorlunda, och det är först efteråt som vi kan förvandla truten till en mun.

  12. Ja, vi närmar oss något! Och vi behöver en liten dos Deleuze här också:

    Monki ”har” förvisso alla sin kapaciteter, men på ett virtuellt konsistensplan (vilket nota bene INTE gör dem mindre verkliga), aktualiseras här och nu gör dock bara några av dem. Monkis kapaciteter realiseras inte, de aktualiseras genom exterioritetsrelationer!

  13. Marcus: Helt med dig där! Jag bar inte på en potential att skriva inläggen ovan som jag realiserade här. Bara genom att affekteras av assemblaget vi skapat här aktualiserades texten ovan.

  14. Monki: Javisst! Och nog är det oändligt mycket snärtigare att uttrycka sig så, än att hävda att du var ”upphovsman”? 😉 (Ack, om ändå det komplexa tilläts vara komplext…)

  15. Fantastisk! kul! Gracias! Är det ok om några fragment av mig monteras ihop med denna blogpost-assemblage?

    Monki: ”Relationen Carl Bildt har med föreningen Sverige … har en relation med en del av komponenten Carl Bildt. Misstaget Delanda gör är i så fall att han talar om att ett assemblage är större än dess komponenter.”

    – Håller med. Dessutom måste väl Sverige vara en delkomponent av assemblaget Carl B? Delkomponenten är inte ett helt aktualiserat Sverige, utan en av många aktualiseringar av Sverige. Sverige blir då en mikrokomponent av Carl B.

    Monki: ”det inte är ett assemblage bestående av mig och intensifier utan av ett hjärn/finger/tangent-interface och en viss bloggpost.”

    – Snyggt! Och om man ska fortsätta att utveckla assemblage-tänket (befria det från DeLanda) så kan väl du, Monki, dessutom aktualiseras som mikrokomponent av ditt inlägg, ex genom signaturen på det du skriver.

    Monki: ”Vi är inte inom assemblaget utan det är mellan oss.”

    – Här håller jag med i kubik! Min största besvikelse med DeLanda boken är att han i de två första kapitlen menar att ett assemblage består av entiteter vilka han också kallar individer. Dessa individer är i sin tur assemblage av individer. Jag kan inte förstå det som något annat än att han hamnar i en teori där affekt och intensitet reduceras till effekter av individernas (entiteters) samspel och kopplande.

    – Alla assemblage, städer, länder, nationella marknader, personer, organisationer kallar DeLanda i den här boken för individer. Individ och assemblage blir därmed synonymt!

    Marcus: ”Du är alltså inte allt det som skulle kunna vara du, alla dina properties och capacities, utan det som är din aktualisering här och nu.” ”Monkis kapaciteter realiseras inte, de aktualiseras genom exterioritetsrelationer!”

    – Men, Marcus, varför behöver man se aktualiseringen av Monki som helhet?

    Marcus: ”För att betona det materiella tvingas han renodla distinktionen mot det expressiva”

    – Jag undrar om inte DeLanda i praktiken blir idealist, alltså att dualismen tvingar fram en idealism. Här tycker jag Butlers mat(t)erialism blir intressantare, där pragmatiska handlingar är en del av materialiseringen av relationer och ting .

    Även Merleau-Pontys kroppsfenomenologi, där träd, stenar, kroppar är med och tänker, läser jag som mindre idealistisk.

    Kalle: ”det där om att klä upp sig eller ner sig”
    – ”Klä ner sig” låter som ett seende ovanifrån???

    Marcus ”Kan man verkligen förstå “ett nät av koncentrationspunkter för maktutövning, där krafter står mot krafter” utan kausaliteter? Jag tror faktiskt inte det.”

    – Även om kausaliteter alltid finns med så finns det ju många andra förklaringar. DeLanda tar ex upp intentioner som icke-kausalt.

    Lite Laclau: Ifall man bevisar att ett val (välja att göra något) istället kan förklaras kausalt så har man ersatt förklaringen ”val” med ”kausalitet”.
    (Inom rättegångsjuridiken skulle man därmed bli frikänd från åtal. Man kan inte döma någon för något som är kausalt orsakat, ex genom sjukdom, snubblande eller panik.)

  16. Per: Jag säger väl inte att aktualiseringen av Monki är en helhet? Möjligtvis att han aktualiseras inom en helhet, genom de exterioritetsrealtioner med andra komponenter som bygger upp en sådan. Det vill säga, det som Monki ”är”, är vad han blir genom sina kopplingar till andra ting (samt hans egenskaper-properties). Men det är naturligtvis viktigt att inte se ‘helhet’ som en sluten container här: alla assemblage och emergenta helheter är dynamiska, öppna, vibrerande, ständigt i tillblivelse, de läcker och är inte – inte – totaliteter.

    Jag tycker sedan inte att vi behöver vara så rädda för kausalitet. På affekternas nivå, i aktualiseringen-differentieringen är allt kausaliteter, tror jag. Vad du och DeLanda menar med intention i sammanhanget vet jag inte riktigt, du får gärna utveckla, men man kan mycket väl tänka in Deleuzes virtualitet här igen:

    Jag tänker en intention som en intensiv (ren skillnadgörande) trajektion ”dit bort” på ett virtuellt konsistensplan, som när den aktualiseras – ett här-blivande-där – passerar via ett antal kausaliteter på organisationsplanet. (Kanske är detta vad DeLanda menar med sin distinktion materialiet-kausalitet / expressivitet-katalys…) Man måste hursomhelst ontologiskt komma ihåg immanensplanet här: Att det virtuella och det aktuella inte är två parallella dimensioner av verkligheten, att det virtuella skulle ligga ”bakom” det aktuella på något vis, utan att det virtuella finns i det aktuella, och att kausaliteten därmed måste vara en immanent kausalitet.

    Frågan är alltså vad vi menar med ”val”… I den här ontologin (om jag förstår den) är friheten för tillblivelsen inte datsamma som en valfrihet.

  17. Jag vill passa på att förtydliga en sak också… Jag tog på något sätt på mig rollen att försvara DeLanda här, när jag egentligen ville försvara det humeska begreppet exterioritetsrelationer. Jag är långt ifrån övertygad delandian, men jag tror att även delandianer får medge att A New Philosophy… inte är helt klockren. DeLanda slåss mot väderkvarnar och positionerar sig mot något, mer än utvecklar sin assemblageteori. Flera luckor finns i resonemanget, det har ju kommit fram här med all önskvärd tydlighet, men det kan nog till stor del ”räddas” med Deleuzes Spinoza. In short. 🙂

  18. (Dessutom tror jag att man måste gör DeLanda en tjänst och ta med sig hans utmärkta förståelse för världen som ett flöde, i ständig tillblivelse, där allt fast förflyktigas etc, från tidigare verk – tänker främst på A Thousand Years of Nonlinear History. Annars stelnar ju hela A New Philosophy… fullständigt! DeLanda är bättre än hans senaste bok, helt enkelt.)

  19. Marcus: ”Jag säger väl inte att aktualiseringen av Monki är en helhet?”

    Nej ursäkta mig, men DeLanda gör det. Och eftersom du har mer kunskaper om DeLanda än jag och försökte nyansera bilden av DeLanda så drogs du med i min lite gnälliga, polemiska kritik av DeLanda.

    Så här förstår jag DeLandas syn på Monki: Monki=Assemblage=Individ=Helhet=Entitet i större assemblage=Del. Själv har jag träffat Monki digitalt/text, och vi har druckit öl ihop. Väldigt trevlig att dricka öl med!! Nietzsche har en poäng i att var och en av oss är en republik av själar.

    Marcus: ”helheter är dynamiska, öppna, vibrerande, ständigt i tillblivelse, de läcker och är inte – inte – totaliteter.”

    Och när DeLanda säger detta andas han sedan ut. Sedan ramlar han ändå in i metodologisk individualism. Alltså delen som numerär (skriver man så?).

    Marcus: ”… gör DeLanda en tjänst och ta med sig hans utmärkta förståelse för världen som ett flöde, i ständig tillblivelse, där allt fast förflyktigas”

    Men får du inte en misstanke att DeLanda låter det ickelinjära och flödet BLI den nya mattematiken? Deleuze låter motstånd eller innovationer vara BLIVANDE singulariteter. Men hos DeLanda så BLIR det strikt mattematisk singularitet. Detta är ju behändigt för alla forskare som vill använda de nya datorprogrammen för ickelinjära presentationer (brownska rörelser och allt vad det heter). Men Deleuze värjer sig mot det numeriska. Den nya mattematiken är i blivandet hos oss, samtidigt som drömmar, visioner, vägran och val också är i blivande. Det här ska inte läsas som dualism utan som att ontologiskt olika blivanden är i farten. Jag läser kanske Deleuze anti-monistiskt!? Det blir möjligen en krock när vi sedan läser Spinoza …

    Är min läsning av DeLanda för polemisk?

  20. 1. Jag kan faktiskt gå med på att Monki som organism är en helhet – men i en icke-totalistisk mening. Det innebär alltså inte på något sätt att han slutar där, det betyder att organismen som är Monki är en tillfällig, semistabil sammankomst och organisering av ett antal energiflöden=ett assemblage, en sammansättning, en entitet, en individ etc. Jag har inget större problem med det. Organismassemblage kan sedan gå in i och ur en massa andra assemblage, där nya aktualiseringar sker.

    2. Deleuze använder sig gärna av matematiska och naturvetenskapliga begrepp, eftersom de har rätt asbtraktionsgrad för hans syften. Men istället för att projicera exempelvis singularitet som matematiskt begrepp på naturen, utgår han från att matematikens singularitet är en av flera aktualiseringar av en naturlig singularitet. Det finns absolut en fara att finfina datormodeller förväxlar sig själva med naturen, så att säga, och det finns en fara med att DeLandas konkretiseringar av Deleuze filosofi tar sig själva på samma allvar. Men det betyder ju varken att datormodeller av komplexa system (till exempel) eller DeLanda är oanvändbara.

    3. För att därmed svara på din avslutande fråga: Jo, jag tror att din läsning är alltför polemisk – därmed inte sagt att den är felaktig. Det viktigaste är som alltid att göra något användbart med begreppen, och det går att använda DeLandas assemblageteori utan att för den skull behöva göra sig av med DeLanda. In med Spinoza och flödestänket så funkar i alla fall A New Philosophy ganska bra…

    Eller är min läsning av DeLanda för välvillig? 🙂

  21. Jag kan nog gå med på dina tre punkter – förutom punkt fyra om att du skulle vara för välvillig. Jag kan ju inte gnälla på DeLanda ifall ingen sätter emot. Mothugg (och även destruktion) kan vara bra. Men sedan måste vi börja bygga igen. Bejakande och skapande går först!

    Jag gillar speciellt punkt två. Det är ungefär min läsning av Deleuze. Och det är den jag saknar hos DeLanda i denna bok. Matematiken tycks vara en stark frestelse precis som språket som system var för strukturalisterna.

  22. Marcus: hakar på din punkt ett.
    På sidorna innan citatet som chris har i slutet av inlägget utvecklar delanda betydelsen av kausal redundans. Är det så vi skiljer helheter från icke-helheter?

    Alltså att monki är samma tillfälliga, semistabila sammankomst och organisering av ett antal energiflöden trots att de enheter som utgör min kropp hela tiden förändras. Jag kan bli av med ett hårstrå utan att sluta vara samma helhet, men skulle mitt huvud avlägsnas skulle jag inte riktigt vara samma (int ekunna dricka öl med per exempelvis).

    Vidare undrar jag om relationen mellan att något materiellt har en kausal redundans, alltså att jag är samma assemblage även utan det där hårstråt, och expressiv redundans, dvs att jag skulle benämnas som samma person.

    Exempel: Ett företag är ett assemblage eftersom det har kausal redundans, dvs personer i företaget kan bytas ut utan att företaget upphör att vara företaget. Samtidigt kan man tänka sig att en långvarig medarbetare får sparken och vi kollegor ser på företaget och tänker ”det är inte samma utan medarbetare X”, även om företaget behåller samma juridiska status.

    När blir monki inte längre monki, alltså?

  23. Monki: ”Är det så vi skiljer helheter från icke-helheter? Alltså att monki är samma tillfälliga, semistabila …”

    Du har säkert förstått DeLanda här. Mitt projekt är att begripa stabilitet utan att det någonsin finns en tillfällig helhet. Alltså stabilitet utan en helhet, men med mängder av helhetsrepresentationer – där svaga och starka delar utövar olika hegemonier.

    Och att olika hegemoniska representationer av ex Volvo eller Sverige, kan stärka varandra utan att de överlappar eller liknar varandra. (De kan självklart också undergräva varandra.)

    För att hegemoni ska bli intressant måste begreppet skiljas från den traditionella föreställningen om den dominerande delen. Ifall några hegemonier dominerar så får man helt enkelt säga att dessa dominerar eller är starka. Det finns ingen inneboende tendens att en hegemoni ska dominera. En stark hegemoni behöver andra starka hegemonier för att inte stagnera och försvagas.

  24. Monki: Ja! Kausal redundans är i alla fall ett sätt att betrakta en helhet, en aspekt av ett system som viker tillbaka över sina komponenter och underhåller ett antal relationer. Men frågan om var Monki börjar och slutar är ju inte så enkel…

    Sammansättningar kan vara både uppbyggande och nedbrytande (jfr Spinozas ‘passioner’; glädje respektive sorg). Man
    ingår ofta i sammansättningar och nås av affekter som tillåter bevarandet av den egna kroppens kausala redundans (jfr Spinozas ‘conatus’), och som aktualiserar olika kapaciteter av den. I princip är dessa kapaciteter oändliga, eller i alla fall av ett obestämbart antal (det är också en spinozisk tes).

    Kontentan är väl att det inte finns någon gräns för Monki, vare sig uppåt eller neråt, eftersom du inte är en extensiv helhet utan en relationell entitet, som uppstår ur kopplingarna mellan ett antal komponenter.

    Per: ”Stabilitet utan helhet” ställs alltså mot ”helhet förstådd som (tillfällig) stabilitet”, och det blir ju inte en produktiv diskusion. 🙂 Är det själva ordet hel-het du vänder dig emot? Det skulle jag i och för sig kunna förstå, men räcker det inte med att tydliggöra hur denna helhet är skild från en totalitet, att det är fråga om en emergent helhet snarare än en essentiell eller förutfattad sådan?

  25. Marcus: ”Man ingår ofta i sammansättningar och nås av affekter som tillåter bevarandet av den egna kroppens kausala redundans (jfr Spinozas ‘conatus’), och som aktualiserar olika kapaciteter av den.”

    Jag gillar den formuleringen! Får jag låna den i något sammanhang!?

    Marcus: ”Är det själva ordet hel-het du vänder dig emot? … men räcker det inte med att tydliggöra … att det är fråga om en emergent helhet snarare än en essentiell eller förutfattad sådan?”

    Jag har väl varit sociolog alltför länge för att intressera mig för DeLandas kritik mot essentialism, hm. Det är mer vilka mekanismer som verkar, skapar makt och motstånd, jag är intresserad av.

    Jag har väl fått för mig att helheten Sverige eller Per är en generalisering, en tänkt abstraktion.

    Men att det finns ett mångfaldigande av verkande relationer, som kopplar sig till begreppen Per och Sverige.

    Och att det dessutom finns mångfaldigande med verkande materiella representationer/hävdanden av helheten Sverige, eller Per.

    Sverige blir väl då ett rhizome av Sverige aktualiseringar, som kan ha starka eller svaga kopplingar, men knappast bilda en akualiserad, verkande gemensan helhet.

    Samma sak med Per – en republik av själar (materialiseringar) men ingen möjlighet att bilda en gemensam helhet…

  26. Per: Självklart får du inte stjäla formuleringar av mig hursomhelst. De är mina och det är min rätt att ha upphävt dem och förhindra andra att upphäva dem igen. 😉

    ”Jag har väl varit sociolog alltför länge för att intressera mig för DeLandas kritik mot essentialism” – ja, det där förstår jag mycket väl! DeLanda sparkar in dörrar som inte varit stängda på årtionden eller till och med sedan Nietzsche, när han inte vevar mot väderkvarnar och skuggbilder. Han skulle ofta vinna på att utveckla sin teori snarare än bemöda sig så mycket med att hitta en motsatt vägg att spika upp den på i galleriet av gamla gubbar…

    Sedan: Jag tror egentligen att vi är överens om att helhet är ett begrepp som alltför lätt leder tanken fel, mot totaliteter, i många fall. När det gäller emergenta helheter (som en fågelflock, en organism, ett ekosystem) är dock begreppet enligt mig helt adekvat, till och med nödvändigt för att förstå mekanismerna som håller dem samman. Kan man förresten inte förstå makt som en emergent helhet som återverkar på komponenter som agerar motstånd eller (själv-)disciplin?

    ”Helhet” kan däremot inte användas hursomhelst om Sverige eller Malmö, men man kan tänka sig att ett ”Sverige” blir (verkar, agerar, gör) när vi tittar på enstaka sammansättningar som är kraftigt reglerade i lag, eller kanske om det skulle bli krig med något annat land. Och så vidare.

    Så länge det bara är fråga om en representation, en generalisering, ett epifenomen ska vi inte erkänna helheter, men när de börjar agera – det är då de blir till och får en ontologisk status.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.