Traktat om fylogenetik; Strata och teknologier.

We may speak of a machinic phylum, or technological lineage, wherever we find a constellation of singularities, prolongable by certain operations, which converge, and make the operations converge, upon one or several assignable traits of expression.” (ATP:406)

London är en av världens största städer, vars flöden resonerar och oscillerar med enorma intensiteter. Kapital, människor, information, vatten, elektroner… kort sagt: emergi.

Hur kommer det sig? Well, det bästa sättet är att ta reda på detta är att använda sig av den arkeologiska metoden, vars epistemologi letar efter mönster i historiska epoker. Foucault använde denna metod för att studera vetenskapernas utveckling i boken Order of things (läs gärna min sammanfattning), men man kan, med viss modifikation tillämpa en liknande approach till teknologiernas funktioner och roller i civilisationeras kataklysmer, uppbrott och förhårdningar.

Låt oss ta Deleuze & Guattaris ord bokstavligen och leta efter konstellationer av singulariteter, konvergerande operationer och assignable traits of expression. Och låt oss vara pragmatiska positivister och inte tillskriva vad vi finner någon a priori tillblivelselogik. Vi frågar efter teknologiers ekologier. Die einzige Frage muss eine empirische Frage sein!

Vårt material består av vapen och verktyg från stenåldern, bronsåldern, det romerska riket och tiden kring the Great Fire, år 1666. Tack vare Museum of London har vi dessa materiella artefakter ready at hand och snyggt sorterade.

Vi börjar på stenåldern. På bilden ovan ser vi flintspetsar. Varje enskild individ är en singuaritet, men då den delar samma linje av operationer som spetsarna runt omkring, är den släkt med dessa. Hur kommer det sig att stenåldersmänniskan slog fingrarna blåa för att tillverka denna teknologiska artefakt? Vi kan inte förklara detta ur synpunkten av en ren materialitet, alltså egenskaper hos stelnad sten, gravitation, människans muskler, eller människans mentala fakulteter. Fylum gör ingen skillnad mellan substanser. En hummer och en geting är båda arthropods eftersom de delar konvergerande operationer, exempelvis ledade ben som gör att de kan (makt, pouvoir) kravla sig fram. I getingens fall kan denna flyga tack vare denna mycket basala förmåga att lederna är ledade (jointed), medan hummern däremot kan simma tack vare detta (men även på grund av sina segmenterade kroppsdelar).

Vad gör då flintaspetsen? Vad är dess makt? Givetvis får den endast detta i ett assemblage, och därför är dess makt flerdelad. På nästa bild ser vi ur den har kombinerats med ett skaft, och i assemblaget spets-skaft-människa är dess förmåga att hugga, och därmed koncentrera kraft (puissance) till en vass spets som kan tränga genom både trä och skallar. Vi ser redan hur detta möjliggör olika mekanosfäriska ekologier: Hus och krig. Protoformen för en sedentär kultur är född – Fortifikationer, båtar och blodspillan längs Themsens stränder.

Spetsen gör därmed även möjligt för olika teckenregimer. Givetvis inte som isolerad individ, utan alltid i assemblages, annars har den ingen fylogenetisk agencement! Men man kan föreställa sig hur stelåldersmänniskan berättade historier om ”den gubben där, som hade dödat en mammut med sitt flintaspetsspjut”. Spjutet är ett annat fylum än yxan eftersom det inte får sin kraft genom huggande utan genom stickande och kastande. Med spänning hoppar vi några tusen år av ickelinjär historia framåt till bronsåldern.

Vad skådar mitt empiriska öga? En sköld i brons? Hur hava den blivit till? Genom den uråldriga ingenjörens förnuft och förmåga att nå den platonska idévärldens essentiella former, så som den geometriska cirkeln och dess ideala, men aldrigt fullt realiserbara, perfektion?

Nej, nej. Skölden kommer att utgöra ett starkt kitt i de sedentära kulturernas arméer i årtusenden framöver, eftersom den är direkt relaterad till lansen, spjutet och yxan. Alla dessa tre vapen har ganska långsamma hastigheter i jämförelse med skjutvapnen som inte ligger så långt fram i tiden. Men just denna sköld har makten (pouvoir) att bromsa projektiler, hugg och spjut. Den är i assemblaget människa-yxa-sköld (content) i stånd att göra en dubbelartikulering som snart gör begreppet ”soldat” moget att träda in över historiens horisont. Som vi vet krävs det ju en statsapparat för att göra arméer. Maskiniska fylum befinner sig i mellanrummet mellan exempelvis statsapparater och krigsmaskiner. Hoplit-skölden däremot är en sedentär uppfinning eftersom den förutsätter falangen, eller rättare sagt, den gör falangen möjlig.

Skiftet mellan bronsålder och stenålder medför inte nödvändigtvis ett fylogenetiskt brott, inte ens en evolution. Spetsar och yxor skiljer sig bara i intensiteter, men tillhör samma fylum in både sten- och bronsåldern. De gör samma saker, med bronset tillåter dock en högre slitstyrka, bätte formbarhet och längre hållbarhet. Däremot ger detta nya flöde av smält metall att svärdet kan tillverkas.

Vi börjar närma oss bronsålderns mekanosfär, där allt mera avancerade redskap och vapen ser gryningen. Någonsans på ytan i denna samlade ekologi börjar nu diskurser formas om ”den modige krigaren” och ”de Andra bortom bergen” . Men låt oss lämna dessa för en senare Hjelmsleviansk analys av dubbelartikuleringar.

Ännu känner vi inte Themsens stränder vid det vackert klingande namnet Londinium. Än så länge har bronsålderns by inte den ansiktigheten. Men Londinium-ansiktigheten har inte sin orsak i att Ceasar eller Brutus gav stränderna namnet genom ett påläggande av ett immateriellt begrepp som representerar världen. Vem som talar, vem som namnger världen och ger ordning till tingen är mindre intressant. Istället återgår vi till vår materiella semiotik, och dyker in i dess innehåll (content) – en heterogenitet av fyla som skänka Imperium Romanus kraften av en överkodande, reterritorialiserande och Stats-apparatstratifierande megastratum!

Blivande arthropod, som getingen och hummern hela tiden gör om genom biosfärens evolution är den romerska soldatens lycka. Nu har metallurgin utvecklats avsevärt och ett hårt exoskelett med segmenterade kroppsdelar kan tillverkas. Det krävs ledade ben för att röra sig över stäppen och lägga gigantiska territorier under sig. Den bilaterala symmetrin; armar, ben, ögon, sköld och svärd blänker över Englands slätter, och Londinium är ett faktum. Precis som vargar är fotsoldaten kapabel både till att ingå i en krigsmaskin och därmed arbeta med flockens logik. Men genom den romerska statsapparat av metrisk, hierarkisk och de-skilling logik tillåter flera emergenta beteenden. Falangen, skuren av pilar, penetrationen av flanker. Med andra ord kan massiva mängder av energi koncentreras och punktualiseras vid vissa noder i krigets händelsmönster.

Men det räcker inte med krig för att skapa Londinium. Här krävs en ‘civilisation’, och därmed en byråkratisk administration, juridiska fakulteter och system för upprätthållandet av social ordning. Hur ska annars Pax Romana kunna uppfyllas genom Lagen? En regim av tecken behöver alltid sitt innehåll (content) av actions and passions.

På bilden ser vi en rekonstruktion av the Civic Centre of Londinium. Det är här som herre-slav, medborgare-vilde, laglig-olaglig, sant-falskt görs möjliga. Themsens stränder ser vishetens gudar proklamera krigets ära, vishetens sanning och rättvisans blindhet. Men för att göra en sådan regim möjlig behövs flöden av energi som räfflas längs med ett stratum av statsapparatur. Den Romerska epoken behöver energi! Som tur är har vi fylogenesis maximus bara några meter från civic centre.

De agrara verktygen arbetar med skärfylogenetiska drag som har haft en a-parallell evolution med grässtråets blivande-vete (korsbefruktning). Assemblaget oxe-plog-människa räfflar landsbygden och ger den en ansiktighet. Yxan hugger ned probeheadlandskapet och ger den proper names. ”Den åkern där, kejsaren och imperiets beskattade och beskyddade fyrkant.”

Den sedentära bonden är lika viktig som den skinande fasaden på civic centre, och lika viktig som kejsarens domare och uttolkare av Lagen. Londinium reser sig mot himmelen.

Vår fylogenetiska studie börjar nu bli svår. Denna multiplicitet av linjer och släktskap i teknologier ökar i komplexitet. Som empirisk filosof går jag längs muséets montrar med en blandad känsla av begär till viljan att veta och en lätt ångest över att jag snart kommer att tappa kontrollen över dessa iakttagelser och min förmåga att samla tankarna i skrift. Mekanosfären kräver energi för att nås, på samma sätt som atmosfären kräver sina jet-motorer för att vi ska kunna andas in dess tunna luft.

En rad fylogenetiska flöden måste bifurkera, sättas samman och omkodas. Hjulet måste haka i oxen för att vi ska få en kärra, och vattnets turbulenser måste kontrolleras för att vi ska kunna skeppen ska kunna lyfta upp på vinden och vågornas konsistensplan. En rad flöden av matter-energy måste ligga över fylumens evolutionära historia innan vi kan vika upp på konsistens- och immanensplan och få nya teknologier.

Vi börjar närma oss den moderna mekanosfärens ekologi. 1666 brann halva London ned i The Great Fire. Eld och förödelse hämtade sin energi från trätaken och folk dog som flugor. Det finns ingen anledning att göra en uppdelning mellan natur och kultur för att förklara en händelse. Branden är lika mycket en symbios av gaser och temperaturer som det är en aspekt av mekanosfären och ett samhälles organisation (pouvoir).

Denna brandspruta uppfanns några år för sent, 1687 för att vara exakt. Troligen intensifierades forskningen om hydraulik, temperaturer och eldens hastigheter efter den stora branden. Teknologier uppstår inte på grund av förutbestämda logiker, utan är kontingenta händelser som ibland rycker fram genom singulära händelser. Men dessa är inte slumpmässiga. Brandsprutan måste förstås mot bakgrund av sextonhundratalets tröskel. Den brittiska empirismen har börjat härja, Royal Society har startat tidskriften Philosophical Transactions. Den biopolitiska staten väntar på andra sidan Kant (om man nu tillåts skriva med slogans).

Brandsprutan har mera gemensamt med en elefants snabel än den har med en brandbil, om vi ska hålla oss till en strikt fylogenetisk taxonomi. Den opererar med hydrauliska krafter, och dess stråle längs vattnets kvävande och kylande egenskaper. Det krävs tre människor för att använda den, men brandmännen är beredda.

Min vän James re-enactar på nästa bild hur sextonhundratalets brandmän var utrustade. Istället för den romerska soldatens hårda och segmenterade exoskelett jobbar vi här med mammutens läderhud. Tyngden av en rustning vore mycket ostrategisk, och metallers värmeledande förmågor är förödande när man ska ge sig in i ett brinnande inferno.

Givetvis kräver den biopolitiska ordningen även den sin regim av tecken. ”Släck ljusen!” vore ett meningslöst påstående om det inte vore för den protomoderna stadens lättantändlighet. Mycket vikt har fästs vid läkarens och polisens roll i de disciplinära samhällena. Härmed lägger jag brandmannen till listan av centrala organisationer som gör makten möjlig.

Men vad nu! Utställningen tar slut vid sextonhundratalet! Themsens stränder har blivit Londinium och därefter London. Men moderniteten! Var kan jag finna ett arkiv för ytterligare metafysisk forskning?

Jag jobbar ned till Themsen och går över till Tate Modern. Beskåda denna byggnad; industrikapitalismens kyrka står framför mig! Kan jag här finna de energibaserade maskinernas fylum?

Nej, jag hade i min naiva och obildade tro glömt bort att denna era var slut. De disciplinära samhällena står ej att finna på Themsens stränder längre.

Jag går ändå in och till min besvikelse finner jag till en början bara expressionism och annan modern exegetik och retardation till platonska idealformer. Estetik. Objekt som är hängda på väggarna för passiv beskådan vars enda produktivitet ligger i att jag kan smeta ned väggarna med postmodern retorik och ”textanalys” för att kanske kunna impa på någon som tror att jag är smart. Som tur är besitter jag inte den bildningen. Men min forskning är ej för gäves. Jag tar upp min iPhone för att ta några bilder och genast kommer en vakt och säger åt mig att jag inte får fotografera. Vad är detta! Ett skattefinansierat (correct me if I’m wrong here) museum där jag inte får fota objekten för att fortsätta att göra något kreativt av dem. Min upplevelse är begränsad till att stå och producera hermeneutiska tolkningar och intertextuella referenser! En medeltida refeodalisering som inte är mer värd en en munks exeges i ett kloster. I kontrollsamhällena är intellektuell egendom den grundräffling som konsten verkar kunna koncentrera sin exklusivitet längs, och den ger vi inget för. Italien jobbar stenhårt så. De jävlarna ska de-territorialiseras! Copyleft, open-source och hacking är mina vänner, och Guggenheims abstrakta maskin kan hälsa hem när Internets har skalat av dess cutting edges så att den imploderar… (nu tappade jag förnuftets fakultet, sorry).

Men en sak verkar det ha greppat på Tate: Panspektronfylat som de nya vapnen. På bilden ser vi en man med en videokamera i handen. Den jobbar med universell modulering vilket innebär att den förvandlar det analoga ljuset till digital information. Denna kan sedan styckas upp, indexeras och tillföras meta-data. Om någon frågar dig varför FRA finns, så kan detta inte förklaras av att vi lever i en ideologi av nyliberalism, kristna värderingar och alienerade massor. Nej, varje socialt kontingent förklaring måste relateras till det fylogenetiska innehåll som möjliggör nya immanenta plan av maktkoncerntrationer (pouvoir) och flyklinjer (puissance).

Panspektron måste undersökas existentialanalytiskt. När Heidegger undersökte de moderna samhällenas energibaserade maskiner i uppsatsen ”Teknikens väsen” var han på väg åt rätt håll när han menade att teknologier inte kan förstås som enskilda entiteter, som ”objekt”, utan behövde relateras till ett samhälleligt diagram. Tyvärr var Heidegger begränsad av den hermeneutiska metoden dränkt i Romantiklitterära referenser och fritt flytande signifiers. Som Björk säger, så jobbar vi inte så med text.

Men Heidegger greppade ändå teknologiers förmåga att koncentrera makt. När han skriver om att kraftverket beställer (be-stellen) vatten från Rhenfloden och därefter pumpar ut elektricitet i städerna fångar han assemblagens kraftmakt.

Men vad gör panspektronfylat med oss. Kalle ställde denna fråga för ett tag sedan och den har loopat i min hjärna sedan dess. Låt oss se min hemresa från London till Göteborg som en antropologisk studie, men reservation för dess begränsade observationspotential.

Flygplatser är ställen där de energibaserade maskinerna och de panspektriska möter varandra i extrema hastigheter, intensiteter och flöden. Varje flygplats är en singulär händelse, men det råder en extrem homogenitet i många procedurer.

På den diskursiva ytan av expressions ser vi olika figurer; passagerare, flygplan, terrorist, pilot, flygvärdinna och poliser. Men Latour påminner oss i boken Pandoras Hope (1998); det är inte flygplan som flyger, utan airlines! Alltså träder vi in i en multiplicitet av komplexa assemblages, sammansatta längs energiabaserade såväl som panspektriska fylum av potentialiter. De är så många att man måste börja generalisera: Jetmotorerna som spyr ut avgaser och får planen att flyga i tusen kilometer i timmen är högenergimaskiner som förvandlar distans till handling i Virilios mening. Även om vi är stygga mot miljön så gör detta fylum det möjligt (puissance) att resa runt Europa på några timmar.

Men hur skiljs passagerare från terrorister? Panspektron måste vara igång. Passen är utrustade med RFID som garanterar deras äkthet och överför meta-data till de dator som innehåller register. En person som hotar säkerheten måste kunna stoppas föregripande innan hon/han spränger planet i bitar. Biometri medierar mellan mitt ansikte av kött och blod och datornas register och övervakningskamerornas lokalisering av mig i rummet.

Det är verkligen en multiplicitet av panspektrisk data som jag både avger frivilligt och genereras genom repression och kontroll av rummet. Min Macbook kopplar upp sig och en server loggar vad jag gör. Eftersom det inte finns några trådlösa nätverk som är öppna så verifieras min identitet genom kreditkortet. När jag laddar upp bilder med min iPhone är de geolokaliserade genom GPS-chippet, och när jag handlar i tax-free så lämnar jag glatt över mitt boarding card som kan samköras med kvittot. Universell modulering. Varhelst, och vid vilken punkt som helst, kan jag stoppas och kontrolleras. En flygplats är ett kompakt rum av plöstliga gränskontroller. Detta märker man inte så mycket av med ett fint Schengenpass, men glöm inte att varje flygplats har ett häkte, och befogenheter att genomsöka dig ned till bara huden.

Eftersom jag bekänner mig till det Björksa paradigmet av textanalys kan jag reflektera över ur denna svällande bloggpost blev till under förutsättning av vissa materiella omständigheter. Bloggens hastighet och oberoende av rummet gör att jag inte behöver förlita mig på långsamma tryckpressar. När jag mellan starter och landningar har knappat ned denna förskräckliga svengelska är det bara att trycka på publish i WordPress. Då frågar genast den traditionella litteraturvetaren: ”Men diskursen då?”. Tja, även den har ju sin materialitet som kodas och intensifieras via Internets. Jag pratar just nu med och i det mellanrum mellan kolleger som står i direktkontakt med varandra genom ettor och nollor, tack vara det panspektriska fylumets puissance! Visst, lite franska och tyska filosofer har dragits in, men egentligen talar jag till folk i det slem jag ingår i. För panspektron är inte nödvändigtvis totaliserade eller repressivt, även om det har en gigantisk förmåga till även detta.

Vad är den fylogenetiska analysens fördelar? Det går nämligen en hårfin linje mellan metafysisk empirisk filosofi och exegetiskt struntprat. Begreppen måste kunna hitta ut och vandra in i nästa domän. De måste kunna multipliceras som handling.

Det vore egocentriskt för mig att avgöra detta själv. Det ligger inte inom förnuftets syntetiserande fakultet att bestämma, som Kant skulle ha sagt.

Ett försök som jag har planerat med några sympatiska pirater är det mänskliga internet (det är inte min förtjänst dock, utan beror på andra människors handlingar). Här bör man kunna använda begreppet fylum för att transponera logiker mellan olika konkreta assemblage. FRA har provocerat fram denna vilja att veta och göra. Kan de fylogenetiska egenskaperna som panspektron erbjuder realiseras även i decentraliserade mänskliga assemblages och händelser. Kan man paketswitcha mellan människor. I teorin bör detta gå, men om det funkar i praktiken… das ist eine empirische Frage. Experiment skapar fakta!

Fylogenetiken går längs den positiva erfarenhetens pragmatiska linjer. ”Det fylat där, den datan där, den individen där… vi testar om detta funkar.” Detta är den provisoriska metoden. Den är starkt begränsad som vetenskaplig metod, men eftersom tiden är virtuell finns det nog tid att utveckla detta paradigm vidare….

2860 universellt modulerade ord @ Copenhagen Airport

16 reaktion på “Traktat om fylogenetik; Strata och teknologier.”

  1. I en inte helt relaterat nyhet läser jag om förbud för forskare att forska kring terrorismen (om materialet är av visst slag) här (www.timeshighereducation.co.uk).

    Hade du läst den?

    Tror att den kan väcka en del tankar (om de nu ligger och sover vill säga).

    Några citat:

    ”Academics have no ”right” to research terrorist materials and they risk being prosecuted for doing so, the vice-chancellor of the University of Nottingham has told his staff.”

    ”There is no ‘right’ to ‘possess’ terrorist materials and, while a genuine researcher would be able to establish a defence, the evidential burden is on the researcher to do so.”

    Låter som end of the road för viss forskning :(

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


4 × = tolv

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>