Tillbaka till Framtiden: Analogisering och digitalisering

Det är dags att återvända till ”Framtiden”, som har sporrat dels en intressant diskussion hos Rasmus på Copyriot, samt en intressant reflektion av Anders Mildner (även om boken inte hänvisas till explicit, se nedan).

Diskussionen hos Copyriot handlar om vem som egentligen ”Framtiden” polemiserar emot. Vi tar ett citat ur boken:

Precis som 1900-talets futurister var 2000-talets nätsvärmare besatta av hastigheter, flöden, affekter, massbeteenden och ny teknik. Precis som futuristerna vägrade nätsvärmarna att se världen som oföränderlig. De var övertygade om att samtiden bara kunde förstås genom berättelsen om den konstanta utvecklingen. (56)

Problemet är att ”nätsvärmare”, ”nätaktivister”, ”pirater” osv. är beteckningar som minst sagt är svåra att definiera, lokalisera och polemisera emot. ”Framtiden” är förvisso en essä i ett romanformat, så att stoppa in en fotnot skulle göra våld på formatet, men kanske göra väl för argumentet.

Det finns nämligen god grund för att argumentera det rakt motsatta. Nätaktivister är, och har varit, några av de främsta digitaliseringskritikerna, främst på området personlig integritet/självbestämmande. Exempel: Datalagringsdirektivet innebär en digitalisering av människors rörelsemönster, kontakter och sociala liv. Denna digitalisering får, enligt många nätaktivister, inte ens äga rum från första början. Ett annat exempel är hur köttslig tillvaro på hackerkonferenser ofta innefattar ett digitaliseringsförbud (inga foton, inga videokameror).

Och ett tredje exempel är den ganska konsekventa kritiken mot panspektron, som jag diskuterar i Det Nätpolitiska Manifestet:

I vår samtid är det inte längre den optiska blicken som övervakar oss, utan istället databaser och loggfiler, datorer och mobiltelefoner. De skapar en ny form av visibilitet bortom det mänskliga ögat. Panspektron markerar således de nya frontlinjer inom vilka breda spektra av analoga signaler kan göras digitala, och därmed synliga, på ett mycket mer omfattande sätt an tidigare.

Tvärtom är det främst företag och stater som vurmat för en ”ökad” digitalisering, och kommit på förvirrande begrepp som ”digitala ekonomier”, ”Svenska ambassaden i Second Life”, ”e-legitimationer” osv.

Det stora problemet med ”Framtiden” är dess monolitiska syn på internet (med pyramiden som monolitiskt figurativ), i kombination med den fenomenologiska blick som strålar ut från en metropol i ett högindustrialiserat land i norra Europa. För att ta det enkelt: Internet är inte samma sak i SoFo som det är i Kairo eller Xinjiang. En bred civilisationskritik, kan inte ha en så smal utgångspunkt, och kan inte heller skrivas med Washington som utgångspunkt, även om det är en vanlig föreställning att politik har sitt epicentrum på sådana platser.

Anders Mildner skriver en ganska träffande reflektion över detta i SvD:

Ur medieperspektiv var så klart omsvängningen mot ökad internetskepticism väntad. I ett samhälle som är så starkt genomsyrat av medielogik som vårt, kommer det som en gång höjs till skyarna så småningom obönhörligen att plockas ned på marken igen. Där är vi i dag. Internetdiskussionen i samhället skiftar just nu fokus. Kultur-, delaktighets-, och demokratisnacket är på väg ut. Det är inte särskilt svårt att räkna ut vem som glädjs över den utvecklingen.

Denna tråd förtjänar att spinnas vidare på. Utgångspunkten ”vårt samhälle” håller inte för internet, eftersom internet aldrig har varit ett samhälle. Analogisering – Digitalisering – Analogisering är tusen olika saker: I vissa fall, ganska få rent numerärt, är det kanske en protest i Egypten (analogisering) som digitaliseras, laddas upp på Youtube, och återanalogiseras på hundratusentals skärmar. I många fall, rent kvantitativt, sker denna transformation i långt mer vardagliga sammanhang. Jag sitter och fikar, twittrar ut ett foto med GPS-metadata, och nån som följer mig på Twitter återanalogiserar informationen i ett försök att slå ihjäl lite tid på kontoret. (total nollintensitet)

De båda händelserna är teknologiskt sett mycket lika varandra, analogisering-digitalisering (plus metadata) – ackumulation av arbetskraft hos ett storföretag (Google, Twitter) – återanalogisering på en annan plats i nätverket (plus koldioxidutsläpp).

Just på grund av dessa händelsers perfekta individualitet (deras status som haecceiteter och händelser) är de långt mera autentiska, mänskliga och egentliga än en universalistisk fenomenologi av fötter i gräs eller doften av hav. Mitt vardagstwittrande och en egyptisk youtubeuppladdning kan inte tänkas genom samma register. De är förvisso tekniskt nästan identiska, men de är fundamentalt olika som existensformer.

Vardagstwittrandets tvång, oket av att kolla sin Facebookstatus, livskrisen inför informationsöverflödet, ensamheten som uppstår när man har addat ytterligare en ”friend” men ändå känner att det var mera autentiskt på åttiotalet när man satt och hade tråkigt lyssnandes på ett blandband eller tittade på Vetenskapens värld, är förvisso en intressant analys av en modern ångest som kanske drabbar och passiviserar ett och annat barn av IT-bubblans frammarsch. ”Framtiden” gör helt rätt i att kritisera detta tillstånd, och slå hål på dess frihetsmyt.

Men ett sådant scenario utspelas inte i samma pyramid som en krypterad tunnel ut ifrån Kairo, en chatt genom The Golden Shield, eller nedladdningen av konfidentiell data från det militärindustriella komplexet. I dessa fall finns inte ”digitalisering” som en övergripande samhällsförändring, utan endast som ytterst konkreta överväganden. Vad hamnar i loggfiler? Vad kan knäckas av någon som lyssnar? vem kan ta ned torrent-filen?

Internet undflyr på så sätt själva tanken om att vara något tekniskt, att ge upphov till ett Gestell, ett tillstånd som villkorar existensen. Jag har alltid brottats med att försöka förmedla denna tanke om radikal heterogenitet som den enda vägen till en trovärdig analys. Jag har använt obegripliga uttryck som ”minoritetfraktal”, ”panspektron” och ”haecceiteter”, teknologisk ”fylogenetik” och ”chiffrets fjärde parameterrymd”. Allt för att destruera de gamla registren: ”Teknik – existens – essens”, ”cyberrymd – real life”, ”demokrati, medborgarskap – transparens”. Begripligheten i dessa manövrar har på sin höjd lett till förvirring, och det är förvisso en effekt som inte ska underskattas.

Uppmaningen är dock densamma: ”Ta din dator, tunnla dig runt en diktator eller en fångstapparat, ta kontroll över tekniken och böj och bänd den tills du kan koppla om till något bättre!”.

30 reaktioner till “Tillbaka till Framtiden: Analogisering och digitalisering”

  1. Intressant det där med kopplingen mellan ”nätsvärmarna” (detta finfina ord myntat av Per Wirtén) och futurismen. Skrev lite om det i anslutning till Tate-utställningen –
    http://www.isk-gbg.org/99our68/?p=337 – och tycker ungefär samma nu som då.

    ‘Futuristerna var intresserade av hastigheter, flöden, mass-beteenden, och ny teknologi – det är nätsvärmarna med. [Men] [i]ngen nätsvärmare har hävdat att en värld av hastigheter, massor och nya teknologier är “bra”. Det går inte att romantisera Teknologin separat från “mänsklig” kultur – på samma sätt som det inte går att romantisera Naturen såsom någonting som någonting frikopplat från kulturen. … . Här är nätsvärmarna alltså främst intresserade av ontologi. De säger bara: “Kolla – såhär ser världen ut. Natur och kultur är inflikade i varandra. Teknologisk innovation och politik är samma sak. Vad gör vi nu?”’

    Idag skulle jag nog tillägga att intresset för ”hastigheter, flöden, affekter, massbeteenden och ny teknik” minst lika mycket var en del av hela den affektvändning och D&G-smitta som ju idag verkar ha klingat av.

  2. Kalle: Japp. Sant är dock att man säkerligen kan spåra ökade intressen för smittor, affekter och flöden till just teknologiska förändringar. Vi minns ju Tarde vid Telegrafen (och Bror Gadelius i Sverige). Kanske är det först när något skakas om som man ser dem, eller ställer sig frågan ”hur hänger det här ihop?”.

  3. Kultur-, delaktighets-, och demokratisnacket försvinner som en egenskap tillskriven Nätet eller digitaliseringen i sig. Däremot kan vi idag se att detta snack (eller snarare experimenterande) börjar gälla allt. Se #spanishrevlution, hackerspaces, ”the civic economy”, windowfarms och bitcoin som exempel på detta. Ironiskt nog kanske det kommer till priset av att nätet som vi än gång kände det går förlorat. Det fria nätet som något som serveras till oss via ändå centraliserad infrastruktur som kan visa sig vara en historisk tillfällighet, ett misstag, ett tillfälligt överseende. Det har ju funnits en diskrepans mellan ett mycket decentraliserat innehåll i en centraliserad form (både plattforms som infrastruktur-mässigt). Så Kultur-, delaktighets-, och demokratinätet kanske istället behöver vara något som byggs lika decentraliserat som kommunikationen det fasciliterar är. En topologisk sammanfallning av medium och meddelande.

  4. JA!

    Funderar på begreppsparet digitalisera–analogisera; själv tenderar jag snarare att uttrycka det i termer av digitalisera–materialisera. Så gjorde jag i viss mån redan i DPM (§§ 7, 8, 30, 41), ännu mer i min kommande bok Boken & biblioteket. Jag inser ju den möjliga invändningen att tal om att ”materialisera” tycks antyda att det digitala någonsin skulle ha varit helt imateriellt, fast jag känner ändå att det finns en större kraft i att tala om att materialisera än om att analogisera. Det senare låter ju som att man skapar en analog till det digitala, vilket inte heller är helt korrekt, snarare alltför begränsande om vi vill syfta även på köttiga folksamlingar. Tacksam för fler tankar kring detta!

  5. Att bero på detta med gestell… Det finns ju en knepig heideggeriansk teknikkritik här om att teknologi är ett reducerande av upplevelsevärden. Istället för ett gränslöst spektrum får vi ett antal stegvisa valmöjligheter. Det stämmer ju till exempel när det gäller ett digitalt filter på synten som bara har 127 midi-steg jämför mot den analoga potentiometerns mjuka övergångar. Det stämmer när facebook eller google+ försöker placera in komplexa sociala sammanhang i cirklar och grupper. Det stämmer när vi fyller i myndighetsblanketter, följer trafikflödet eller använder standardiserade måttenheter.
    Men här får man faktiskt ge futuristerna en eloge eftersom de såg att den moderna tekniken och hastigheten också kunde skapa nya upplevelser som inte bara är en reducerad variant av det förmoderna. datorns processorhastighet kan nu göra beräkningar, elektroniken kan skapa förändringar i hastigheter som är för snabba för att våra hjärnor ska hinna uppfatta det stegvisa och det upplevs fenomenologiskt som ett flöde. Filmen har ju hittat de där 24 frames/sekund som funkar alldeles dugligt i de flesta fall.
    Därmed faller den fenomenologiska delen av geställtanken – att en oförmedlad upplevelsevärld är rikare än en förmedlad av medier. Det gäller visserligen bara för de sinnen som medieras, så som syn och hörsel. Med en hemdator befinner sig de andra sinnena vanligtvis i dvala i en värmereglerad och steril modern lägenhet, men det förändras ju med mobil teknik.
    Dock kommer ju en helt annan kontrollmekanism när datorer kan förändra värden snabbare än vi hinner uppfatta den, istället för heideggers tröga teknologi som reducerade den. Istället för den begränsande teknologiska världen skapas av datorerna en hypervärld (oj, vågar jag använda det prefixet?) som våra sinnen får svårt att hänga med i. Det skapar bara förvirring, stress, svindel. Det är där teknologins affekt är idag – den skapar kaos, snarare än att vara en trög monolit.

  6. Magnus: Ja, futuristerna var möjligtvis de första som attackerade tangentbordets räffling av musiken i endast tolv tonsteg och standardiserade klanger.

    btw, ”hyper-” klingar lite CCRU-retro-futurism – inget att rädas!

  7. Jag har ett specifikt minne av det senare. Det var när pirate bay skulle uppgraderas till den nuvarande layouten med google-stilen och det först lanserades med ett prank där förstasidan byttes ut till en sida där det informerades att upphovsrättindustrin hade tagit ner pirate bay. Sidan byttes ut, och sen väntade vi inne på IRC. Det dröjde några minuter, sen började det komma in folk i IRC-kanalen och undra vad som pågick. Sen blev de fler och fler OCH FLER OCH FLER ändå tills texten som skrev i kanalen scrollade med en sådan hastighet att alla försök till läsning, tolkning och mening helt omöjliggjordes. Ögonen och hjärnan kunde inte arbeta så snabbt. Bara korta bilder uppfattades. Adrenalinet började pumpas ut när hjärnan gick på högvarv, men det var lönlöst för snart upplevdes inget annat än ren acceleration. Kanalen kom i total självsvängning när den vällande tsunamin av text bara ledde till att alla som var i kanalen började beskriva hur de upplevde hastigheten och därmed bidrog till att den bara ökade och ökade.
    Så snarare än att teknologin stänger in våra upplevelser i trånga, stela passager gör den att vi tappar grepp om världen, tappar fotfästet, börjar tvivla på allt, blir paranoida, slutar engagera oss i något eftersom det kommer vara borta nästa sekund. Allt utom det kaotiska flödet i sig.

  8. Rasmus: Hyper är nog på väg tillbaks. Måste reclaimas från postmodernismen. Oväntat stigande kurva på Ngram: http://ngrams.googlelabs.com/graph?content=hyper&year_start=1900&year_end=2008&corpus=0&smoothing=3

    Svårt att hitta ett bra ord för vad som sker med det digitala när det converteras till analogt/materiellt, samtidigt få det att låta bekvämt. Om syftet är att komma bort från att det är samma ting som existerar i olika tillstånd, men samtidigt vilja behålla en koppling mellan den digitala informationen och det analoga objektet, skulle man kunna se all digital information som instruktioner. Datorn skiljer ju i princip inte på information och instruktion, data och program. En mp3:a har i så fall samma koppling till datorhögtalarens ljud som notskriften har till musikern, eller ikea-ritningen till hemmapysslaren. Den är på sin höjd rådgivande, och det kan avvikas ifrån den avsevärt (detta kan kallas bugg, error och slarv om man tycker att instruktioner bör följas så mekaniskt som möjligt). Det digitala är då någon slags katalysator (det sätter igång en process men är självt inte med i omvandlingen). Detta vänder lite på kausaliteten också. Det är inte vi som analogiserar eller materialiserar det digitala utan det är det digitala som har agensen och sätter igång processer. Vi säger på sin höjd åt det digitala att sätta igång elektriska och mekaniska processer.

  9. Jag inser ju den möjliga invändningen att tal om att “materialisera” tycks antyda att det digitala någonsin skulle ha varit helt imateriellt, fast jag känner ändå att det finns en större kraft i att tala om att materialisera än om att analogisera. Det senare låter ju som att man skapar en analog till det digitala, vilket inte heller är helt korrekt, snarare alltför begränsande om vi vill syfta även på köttiga folksamlingar

    Ja, det är semantiskt olyckligt att ”analogisera” klingar som ”analogt med.. X”. Jag hörde någonstans att det fanns en liknande dispyt hos synthtillverkaren Moog. De ville först inte säga att de gjorde ”synthesizers” eftersom det lät och var släkt med ”synthetic”, när de menade syntetisering snarare. Alternativet var ”system”, men man valde ändå till slut att säga synthesizer.

    Filosofiskt, däremot, har jag större problem med materialiserar. Jag ser inte hur ettor och nollor skulle vara mindre materiella. De är bara annorlunda materiella. Skriver man ut en pdf, har den samma hårda ontologiska status sparad på en hårddisk, skickad över ett nätverk eller krypterad på ett usb-minne, som den har som utskriven bok. Dock är den modulerad, paketerad, och troligtvis betraktad på fyra olika sätt (av både människor och maskiner).

    Men jag är kanske för Latourskadad här. Jag kan inte riktigt acceptera att vissa processer leder till materialisering av andra processer. Ty, vad är egentligen immateriellt? I en platt ontologi är till och med Anden materiell, och i allra högsta grad ”digital” information (siffror skrivna på ett medium). Alltså, att materiallisera musik på ett dansgolv medelst högtalare, en bok medelst papper och lasertoner, är inte en mindre eller större materialisering än när vi skriver till disk, skickar till ett nätverksort eller skriver instruktioner till en Turingmaskin. Allt kodas. På något.

  10. Okej, jag är förstås med på allt detta filosofiska och inser nu vart jag vill komma med materialiserandet: äga rum, ta plats. Alltså i en högst bokstavlig bemärkelse. Uppta fysiskt utrymme.
    En folksamling upptar fysiskt utrymme på ett mer påtagligt sätt än ett Facebook-event; en utskrift mer än en pdf – inte sant?
    Möjligtvis kan man leta efter ett bättre verb för att greppa denna aspekt. På rak hand vet inte riktigt vilket det skulle vara, även om ”rumstera” vore en skojig kandidat. Tills vidare fortsätter jag att använda ”materialisera” och gå in för att ordet ska förstås som en materiell expansion, inte som en rörelse från en påstått immateriell domän.

  11. Japp. Svårt att säga att en bok äger rum, även om den gör det (skrivare tar plats, bokhyllor i bibliotek tar plats). En ofta anförd ”lösning” är då e-böcker som ”inte tar så mycket plats”, även om de gör det (serverhallar, datorterminaler, datornätverk, ofta källarbaserade med kodlås på dörren, men även läsplattor).

    Rumstera är fint. Som tyskans Räumlichkeit (kanske). Poängen är ju att i Euklidiska rum tar ofta analoga saker ”mer plats”, som i exemplet med Facebookdemonstrationen vs. en gatubaserad. Här kan man även tänka sig nittiotalsordet ”appropriera” eller ”territorialisera”, fast de är kanske obskyrt laddade som de är.

  12. Vet inte om detta är viktigt i sammanhanget, men det verkar som om begreppen binärt och digitalt blandas ihop. Att något är binärt innebär att det också är digitalt men det omvända behöver inte vara sant, något kan vara digitalt men inte binärt.

    En pdf (ett binärt format) som har skrivits ut på ett papper har matrealiserats men är fortfarande digitalt efter som det skrivsystem, alfabetet, vi använder är digitalt*. Att något är digitalt innebär att man använder diskreta (icke kontinuerliga) värden, en sak kan vara de ena eller det andra eller det tredje osv, men aldrig något mitt i mellan. tex ett ”a” är ett ”a” och kan aldrig vara något mellanting mellan ett ”a” och ett ”o”, om vi behöver en bokstav som har ett värde som ligger mellan ”a” och ”o” måste vi skapa en helt ny bokstav ”å” men ett eget diskret värde.

    Eller om jag skriver ut en bild som är sparad i rgb format så har varje färg ett diskret värde mellan 0 och 255, så även om jag har tagit en bild på en analog målning kommer jag att få ut en digital version.

    Insåg just att detta kanske innebär att något som en gång digitaliserats aldrig kan analogiseras igen. Jag vet inte. Hur är det med ljud? Sen kan man ju hävda att pga brister i skrivartekniken så kommer inte en utskrift av en bild inte att vara digital utan att färgerna kommer att blandas och inte ha det diskreta värdet de hade i den digitaliserade versionen av bilden, därför blir faktiskt bilden som kommer ut analog igen.

    Och nu har jag tappat tråden och vet inte vad jag ville säga, men det blir nog bra.

    *Finns det några skrivsystem som använder analoga skrivtecken, dvs tecken som kan förändras och anta mellanliggande värden?

  13. Magnus, kan man se det så att det binära är ett ”språk” för att beskriva/(av)koda det digitala? Att digitalisera det analoga är alltid att förenkla och göra våld på verklighetens komplexitet, trots upplösningen. En avvägning av ”förenkling” till förmån för mobilitet, kontroll och reproducerbarhet således.

  14. Inspirerad av min treåring tänker jag experimentera med att tänka lite tvärtom:

    Det finns inget analogt. Det finns inget kontinuum. Allt är diskret (detta är poängen med kvantfysiken, gubevars). Allt är digitalt.

    Analoga signaler och flöden är hur ett trubbigt sinne uppfattar diskreta fenomen på lägre nivåer. ”Digitalisering” handlar då om att modulera en finkornig digital signal till en signal av diskreta digits på en (större) skala. som är optimerad för de entiteter som kommunicerar och de medier som registrerar, lagrar och återger.

    Det innebär såklart en reduktion. Den finkornigare signalen kan innehålla fler nyanser, men också mer brus. Det är ju inte nödvändigtvis så att komplexitet går förlorad bara för att brus filtreras bort. Att filtrera brus är att öka informationsinnehållet, ska man komma ihåg.

    Alltså: Vi borde kanske tala om det postanaloga istället för det postdigitala.

  15. Marcus: Intressant vändning. Man kan kanske tänka ungefär så här: Eftersom objekt kan vara oerhört komplexa, från en dator till ”väder”, så måste de i någon mån alltid ha digitala kopplingar med världen. När jag fattar ett beslut om regnet utanför min lägenhet, huruvida jag ska ta spårvagnen eller promenera, så är detta ett digitalt beslut. Det kan sägas bero på en analog intensitetsgrad hos regnet, men eftersom jag i mitt vardagsliv endast har två möjligheter, spelar den mycket mjuka gränsen mellan duggregn och vanligt regn endast en roll i den mån den får mig att fatta ett eller ett annat beslut.

    Regnets fulla analogi(het), dess till synes oändliga komplexitet (det sträcker sig från Göteborg till Borås), är på så sätt mest en teoretisk fråga. För andra objekt består regnets interaktivitet av blott ett fåtal variabler.

  16. Dock att jag faktiskt menar att ingenting är analogt. Det är det analoga/kontinuerliga som är ett korrelat, inte det digitala/diskreta. Och komplexitet är inte ett annat ord för stort och materiellt omfattande, utan ett mereologiskt begrepp för när helhet inte kan reduceras till delar – och således formar en ny diskret nivå. Att vi är en sådan diskret entitet medför också att vi ständigt modulerar kvantifierade (=digitala) affekter till digital information.

  17. Rasmus: Intressant det här kring äga rum som expansion av plats-tagandet. Tror tyvärr, som chrisk, att den aspekt går lite förlorad i begreppet ‘materialisera’. Poängen måste i så fall bekräftas ganska ofta för att inte få missförstånd. Eller också måste den platta ontologin fortsätta expandera och göra den dementi onödvändig.

    Gillar ändå det grepp du önskar att hitta, dvs. materialisering som expansion. Problemet här är kanske den samma som följer uttryck som ‘utlopp’ och liknande: Det ger intryck av att någon kod bara vecklas ut, förstoras eller förflyttas till ett bredare medium. Som att sakens rumslighet endast var en fråga i skala (texten på en PDF skrivs ut och tar plats på ett papper).

    ‘Rumstera’ är inte helt dum ändå, eftersom det ger intryck av att något bryter in och intervenerar, är rörlig, gör ljud av sig, kanske även som en orolig bakgrund.

    Om man ska fortsätta på Magnus’ spår kring digitalisering som sakers blivande-diskreta, kan den motsatta process kanske vara expansionens tendens till att ‘bekläda’ eller ‘betäcka’ saker med nya egenskaper eftersom expansionen alltid ta plats i ett annat medium (som då färgar saken) för att spridda ut sig.

  18. Marcus: Jag är med på vad du lägger fram här, även om vi inte kan veta hur det egentligen ser ut där längst nere. Det analoga är ett fenomenologiskt koncept – upplevelsen av steglöshet utifrån ett visst mätinstrument, mänskligt eller maskinellt. På samma vis finns det en upplevelse av ett digitalt steg (exempelvis inom elektronik) som aldrig riktigt digitalt på den skalan man tror (hoppet mellan noll till ett går inte direkt).

  19. Magnus: Ja, när det gäller digital information så är det sant! Det handlar om tröskelnivåer som sätts av de kommunicerande entiteterna och medierna de använder.

  20. Tänker man på det analoga som kontinuerligt och på det digitala som diskontinuerligt så är det kontinuerliga en utmaning för matematikforskare. Man vet att kontinuum har oändligt många punkter men man vet inte vilken oändlighet, för det finns ju flera nuförtiden. Har man svårt för tal större än det oändliga så bör man kanske inte tro på matematisk kontinuitet.

    CS Peirce försvarade ju transfinit matematik och kopplade detta utryckligen till den kontinuitet som han anade bakom sina distinkta semiotiska tecken.

  21. Lite spridda reflektioner om objektorienterad medieteori, digitalisering/analogisering, expansion/materialisering med mera:

    Alla objekt gör rum och tid. Rum och tid är produkter av objekt, inte containrar som objekten existerar i.

    Medier är objekt, som används för att sträcka ut andra objekt.

    Lagring och överföring är 1) expansion 2) av det medierade 3) i mediets (medieobjektets) tid respektive rum.

    Kopiering är multiplicering av antalet punkter från vilka expansion kan ske. Det kan ske i samma medieobjekt (flera högtalare i ett luftrum, ”hämtning” av sidor på www) eller genom att göra nya medieobjekt (kopiera cd-R-skivor, trycka vinylskivor).

    Här finner man tre olika sätt att dela det medierade: Genom att koppla upp sig mot samma medium i rum och/eller tid, eller genom att skapa nya epicentra för expansionen/extensionen.

    Eftersom medier också är självständiga objekt innebär mediering alltid en bearbetning: Modulering sker i varje gränssnitt. När moduleringen skalar upp storleken på datakvanta kallar vi det digitalisering. När den skalar ner kallar vi det analogisering.

    Analogisering innebär alltid att mediet får större inverkan – ofta genom att addera brus, repor, störningar, men också ”atmosfär” och liknande – medan digitalisering ofta optimerar överföringen istället, utifrån aktuell mottagare och medieteknik.

  22. Både analogisering och digitalisering kräver energi, och måste därför rumstera/äga rum.

    Men, digitalisering lägger alltid till till skillnad från analogiseringsprocessen som även tar bort. En digitalkamera skapar 6 miljoner pixlar varje gång man tar ett kort, när man kollar på youtube skapas en 30 megabyte stor kopia av flashfilen i /tmp/. Till slut tar hårddiskar och flashminnen slut, om inte man rensar upp efter sig.

    De analogisernade medierna är annorlunda. En radio söker istället att reducera bruset i etern genom att bara lyssna på en frekvens, en analog synth och människans röst bygger på subtraktiv syntes. Kyrkorglar jobbar däremot med additiv syntes.

  23. Hmm… Fast då är vi på olika abstraktionsnivåer. Det finns väl i sig ingenting som säger att protoljud inte kan skapas genom dylika synteser med digital teknik?

    Jag vidhåller alltjämt att det inte finns något analogt, i betydelsen kontinuerligt. Allt är egentligen digitalt, i betydelsen bestående av diskreta databitar. Däremot kan man tala om digitalisering/analogisering som olika typer av modulering.

  24. Ja, havet är ett digitalt medium (vattenmolekyler och allehanda skräp är pixlar) som vågor fortplantar sig genom. En våglängd är också en digit. Vågen är ju i sig bara en form som hav, luft och i teorin antar jag alla medieobjekt ovan absoluta nollpunkten kan anta.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.