Tiden och den fria viljan, 4 – Muskelansträngningen

Sidorna 23-27 behandlar ”muskelansträngningen” som symtom på känslotillstånd. Den estetiska känslan ”rörde sig i medvetandets djup” (23), och tillhörde på så sätt ett undantag bland känslorna. De flesta känslor är enligt Bergson alltid blandade; de uttrycker sig både själsligt och kroppsligt, för att använda oss av cartensianska ord.

Filosofiskt-metodologiskt kan vi ha följande som utgångspunkt:

Det finns knappast någon lidelse eller önskan, någon glädje eller smärta, som inte åtföljs av fysiska symtom, och där dessa symtom visar sig, hjälper de oss sannolikt i någon mån att uppskatta intensiteterna. (23)

Vi kan alltså använda oss av muskelansträngningarna för att få ett slags mått på känslointensiteter. Nu är det viktigt att åter ha i minnet hur det Bergsonska mätandet och räknandet går till. Det rör sig aldrig om en exteriorisering, utan om en addition där varje steg ändrar känslans kvalitet.

För att komma rakt på sak kan en hoppa över sidorna 24 och 25, som mest innehåller en diskussion av specialfall och en dialog med William James. Bergsons ”kvantifiering” av muskelansträngningen handlar nämligen om hur många muskler som samtidigt är ansträngda. Hans första exempel är ”att knyta näven ‘allt fastare'” (26). Om man börjar försiktigt att knyta näven märker man att först rör sig fingrarnas muskler, när man knyter lite hårdare känner man hur underarmen involveras. Än lite hårdare känner man hur övre armen och axlarna sakta kopplas in och börjar ansträngas. Fortsätter man känner man hur käkarna spänns och man biter ihop, snart involveras även magmusklerna. Man andas lite häftigare och slutligen, om man verkligen ger allt man har för att knyta näven, är nästan alla kroppens muskler inbegripna. Vad som sker är alltså att en isolerad ansträngning ”sprider” sig genom kroppen medelst addition. Detta är det Bergsonska måttet på intensitet och resulterar i:

Ur dessa och många andra fakta av liknande art menar jag att man kan dra följande slutsats: vårt medvetande om en stigande muskelansträngning inskränker sig till de dubbla perceptionen av ett större antal perifera sensationer och av en kvalitativ förändring som ägt rum i några av dessa (27)

När det gäller exemplet med den med viljan befallda knytnäven duger det mest som ett klargörande. För det som är intressant med Bergson är att han här bryter med Descartes, även om hans språk fortfarande är belastat med sådana begrepp (kroppsligt, själsligt etc.). De kroppsliga och själsliga intensiteterna analyserar vi på samma sätt: ”Härmed har vi alltså kommit att definiera intensiteten hos en ansträngning som försiggår på själens yta på samma sätt som vi definierar intensiteten hos en känsla i själens djup.” (27)

Stora känslor, som exempelvis ångest, hat, kärlek och skräck, är alltid blandningar mellan tensions de l’âme (själlspänningar) och muskelansträngningar. En känsla jag har som vana att återkomma till är ångesten. För mig, och för många andra, är ångestkänslorna invikta på ett alldeles särdeles intensivt sätt i platsen Säve International Airport. Någonstans mellan terminalens korrugerade plåt och landningsbanans tysta asfalt börjar ångesten intensifieras, och på många sätt går den att ”räkna” genom muskelansträngningar. Redan när jag bordar Ryanairplanet har magen börjat anstränga sig genom sammandragningar. Andningen kommer i allt djupare pulser. När jag sedan spänner fast mig börjar jag knipa med händerna, när flygplanet börjar rulla trycker jag tungan torrt upp mot gommen, borrar ned tårna i skosulorna, håller andan, andas i stötar, spänner de nedre magmusklerna, etc. etc. Antalet muskelansträngningar är som störst precis när flygplanet lyfter från marken och befinner sig i ”fritt fall”…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.