Tiden och den fria viljan, 2 – De djupa känslorna

Åter till frågan om varför vi säger om en starkare intensitet att den är är större. Vad är egentligen en intensitet?

För det första kan intensiteter vara av ”mycket olika art, såsom t.ex. intensiteten hos en känsla, förnimmelse, eller en ansträngning” (15). Ett problem med känslornas intensiteter är att det alltid är sammanblandade andra känslor. Därför tänker sig Bergson att man börjar med den speciella typ av känslor som är ”sig själva nog”, alltså de känslor som är så djupa att de stänger ute alla andra, ”t.ex. den djupa glädjen och sorgen, de reflekterade passionerna, de estetiska känslorna.” (15), eftersom ”den rena intensiteten bör lättare kunna definieras i de enkla fall, där intet extensivt element tycks spela in” (15).

Definitionen av en djup känsla är alltså sådan att den förändrar alla andra känslor. Den gör så att ”alla våra förnimmelser, alla våra tankar är som förnyade av den; det är som om vi upplevde barndomen på nytt” (16). Men vad innebär detta egentligen? Vad är det som gör att en känsla kan vara så ”totaliserande”? Jag tänker att detta har att göra med hur Bergson tänker sig att en känsla är just större. Följande passage är oerhört späckad och kräver mycket långsam läsning:

Ju djupare man stiger ned i medvetandets innandömen, desto mindre rätt har man att behandla psykologiska fakta såsom ting, vilka låter sig radas upp bredvid varandra. När man säger att ett föremål upptar stor plats i själen eller till och med fyller den helt, måste man förstå det som så, att bilden av det ändrat nyansen hos tusen föreställningar eller minnen och att bilden i denna betydelse genomsyrar dem utan att likväl själv komma till synes. (16)

Min första reaktion var att detta var en implicit känga till Durkheim, som ju lade grunden för att behandla sociala fakta som ting. Så kan man i och för sig läsa stycket, men man missar då lätt det intressanta innehåll som följer. Min tredje eller fjärde reaktion var istället på hur detta att en känsla egentligen ”tar plats” i själen. Här finns något oerhört Bergsonskt.

Om vi skulle låta Durkheim mäta en av mina estetiska känslor, till exempel hur mycket jag gillar Bach, skulle man tänka sig att den estetiska känslan som sådan hade en viss storlek, en viss ‘kapacitet’, som fyllde ett rum. Man skulle som Durkheimian kunna jämföra min känslas storlek med andra människor och på så sätt kunna få fram ett slags genomsnitt, som jag skulle kunna placera mig över eller under. På så sätt når vi fram till en socialpsykologi eller en sociologi. Men, därmed krävs det att man begår ett slags våld på känslan – den Durkheimianska exterioriseringsprocessen som börjar med att ”betrakta som ting”.

För Bergson är storleken hos en känsla inte en mätbar egenskap hos den isolerade känslan. Istället är en känsla stor om den kan ändra nyansen hos andra föreställningar eller minnen. Min estetiska känsla i relation till Bach, är i sig inte större eller mindre; dess storlek definieras av hur många andra nyanser den förändrar. Om jag går på gatan och lyssnar på Bach, och musiken modulerar mitt synintryck; Jag ser på en byggnad och den inbegrips i musiken, den ändrar så att säga kvalitet och valör; kanske påverkar musiken mig i den utsträckning att jag till och med ser en annan byggnad, lägger märke till detaljer som jag vanligtvis hade förbisett, och ‘systematiserar’ dem enligt en annan logik, just på grund av att Bach-känslan modulerar de andra tusen känslor som genomkorsar mig när jag vandrar i staden.

Samma förhållande gäller för mina minnen. När jag vandrar och tänker, hämtar jag ständigt upp minnen, men dessa kan aldrig komma till mig som ”ren information”, utan även de moduleras av mina känslor. En stor känsla, som den estetiska Bach-känslan, är stor just genom att den genomsyrar hela mitt minne. Kanske skulle den kunna göra så att minnet av en viss person skänker mig större glädje för tillfället, eller minnet av en viss plats får karaktären av sorg, även om jag vid tillfället för själva upplevelsen inte alls kände mig sorgsen.

Således. Detta är inte rätt ställe att uppehålla sig för länge vid Durkheim vs. Bergson, låt mig återkomma. Inte heller är det rätt ställe att plåga Bach med ”romantiska” känslor på detta vis – vid ett annat tillfälle tror jag att jag får plocka fram en barock Bergson, men det kräver troligtvis höstens årstid.

Direkt efter citatet ovan snubblar vi över en minst lika viktig metodologisk fråga, som ständigt återkommer hos Bergson. Med bergsonska intensiteter stöter vi genast på problemet hur dessa stora känslor ska beskrivas; givet att de modulerar tusen andra känslor blir ju varje redovisning tusen sidor lång eftersom att vi föredrar det bristfälliga skriftspråket för att uttrycka något som i grund och botten är icke-språkligt.

Med denna helt dynamiska föreställning bjuder det reflekterade medvetandet (conscience réfléchie) emot, för medvetandet föredrar de skarpa särdrag som utan möda uttrycks med ord och älskar ting med tydliga konturer, sådana som man varseblir i rummet. Det antar alltså att en viss önskan genomgått succesiva storhetsgrader, medan allt övrigt förblivit opåverkat: alldeles som om man kunde tala om storhet, där det varken finns mångfald eller rum! (16) (… ni multiplicité ni espace!) (franska begrepp inskjutna från originaltexten)

Denna logik gäller för två saker. Vetenskapsteoretiskt blir det problematiskt att beskriva de djupa känslorna eftersom vi då måste använda oss av språket. Låt oss lämna detta metodproblem åt sidan en stund. Ännu mera akut är att medvetandet som sådant ständigt söker bringa ordning i de tusen känslorna genom att exteriorisera dem språkligen. Denna komplexitetsreducering snuvar oss på den multiplicitet som är känslointensiteternas sanna terräng! ”Förspråkligandet” av en djup känsla förvandlar det till en ”storhet” (grandeur), alltså, vi exterioriserar den i rummet som en ”enhet”. Men, i nuflödet (som jag återkommer till), finns inget rum (espace) och heller inga enheter eller mångfalder, utan multipliciteter.

Åter till de rena känslorna, de ”undantagsfall, då inget fysiskt fenomen spelar in” (17). Vad händer när vi blir fullständigt uppfyllda av en djup känsla, exempelvis glädje?

När slutligen glädjen nått sin höjdpunkt, erhåller våra perceptioner och erinringar en obestämbar kvalitet, jämförbar med värme eller ljus, så ny, att vi stundtals då vi blickar tillbaka på oss själva nästan förvånas över vår existens. (17)

Den existensfilosofiske läsaren tänker eventuellt genast på Heidegger nu, fast då överfört i terminologin att vissa ”varamodi” påverkar vår förhållande till existensen i den mening att framförallt ångesten (Angst) får oss att göra tillvaron till ”vår egen” (egentligheten). Heidegger nämner tre specifika modi, Angst, Jubel och Langeweile, och överfört till Bergson skulle vi här ha att göra med ”Jubel” (glädje). Men jag tror inte att Bergson menar med ”känslor” vad Heidegger menar med ”varamodi”.

Bergson är specifik här: det är våra perceptioner och erinringar som når en obestämbar kvalitet, som liknar ”värme eller ljus” (två fysikaliska intensiteter). Dessa är ibland så starka, vid de djupa känslornas avgrunder, att de förskjuter vår uppfattning om vår egen existens. Det är som om intensiteterna blir så starka att de överskjuter en gräns, som gör oss medvetna om vår existens, men samtidigt ur ett förskjutet perspektiv. Djupa känslor får oss att bryta det vanliga flödet och hamna i en slags biflod (bifurkation) till normalitetens får(a).

Citatet fortsätter:

Det finns således många karaktäristiska former för den rent inre glädjen, successiva vilopunkter som motsvarar de kvalitativa förändringarna hos massan av våra psykiska tillstånd. Ändå är antalet tillstånd som varje dylik förändring inverkar på mer eller mindre betydande, och även om vi inte uttryckligen räknar dem, känner vi verkligen om vår glädje genomsyrar alla våra intryck under dagen, eller om några förblivit oberörda (17).

Den inre glädjen är alltså inte så ”inre” som man kan tro. Snarare fungerar känslorna rhizomatiskt (för att använda ett slitet uttryck) i den bemärkelse att deras storlek definieras av deras (heterogena) kopplingsgrad. Vid stark glädje eller sorg kommer mina intryck att präglas under dagen: Vid djup sorg smakar mat knappt alls, vad människor omkring mig säger saknar mening och ljuden omkring mig blir mest irriterande. Kroppen känns tung och samband bryts. Vid djupa känslor kan jag ”räkna” antalet intryck som förändras och antalet intryck som förblir oberörda. Det är så som vi kan tänka oss en ”intensiteternas matematik”, det är på detta vis vi kan kartlägga ”massan av våra psykiska tillstånd” (masse de nos états psychologiques).

Det var sidorna 15-17. Nästa stycke heter ”Den estetiska känslan”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.