Tiden och den fria viljan, 1 – Det intensiva och det extensiva.

I sedvanlig ordning är det dags att bygga upp ett läsanteckningsarkiv. Denna gång faller turen på Essai sur les données immédiates de la conscience, om än i huvudsak med utgångspunkt i den svenska översättningen: Tiden och den fria viljan (ursprungligen översatt av Algot Ruhe, därefter bearbetad av Jenny Sylvan och fackgranskad av Staffan Carlshamre).

Jag är ingen översättare, även om översättningar kan vara problematiska. Snarare är jag pragmatisk och hermeneutisk (en svår kombination), vilket leder till att jag ibland modifierar citat med hjälp av de engelska och tyska översättningarna, samt den franska originaltexten. Syftet med detta är förståelse, och ska inte se som en ”kommentar”.

Som brukligt stannar alla mina läsanteckningar någonstans halvvägs in i en text. Dels beror det på att jag först antecknar ur en bok vid andra eller tredje omläsningen. Men även på grund av att jag går vidare, ger upp, har fått vad jag vill ha, eller helt enkelt pausar. Exempelvis står Sein und Zeit fortfarande och harvar på paragraf 15.

*

Det intensiva och det extensiva

Vi börjar långsamt med de första sidorna (11-15). Långsamhet är ju en dygd, och syntetiskt tänkande är ju blott ett resultat, inte något sant frågande. En god dag slutar inte med att man har läst hundratals sidor, utan med att man har lyckats läsa en sida. Det gäller att bryta med läsande som ”information” och istället vara trogen läsande som tänkande.

Tiden och den fria viljan inleds med en begreppsdefinition som ger upphov till en fråga. Dessa fyra första sidor tänker jag mig som en enda lång fråga, och i likhet med Heideggers fråga om varat, hugger Bergsons fråga tag i ett område som genom filosofins historia alltför länge har besvarats istället för att ställas, och på så sätt legat dold för närmare inspektion (vad vi idag kallar blackboxing).

Frågan gäller ”/…/ medvetandetillstånden, våra förnimmelser (sensations), känslor, sinnesrörelser, viljeakter såsom mottagliga för ökning och minskning /…/ (11). Problemet gäller alltså den stora terräng av fenomen som beforskas av human och samhällsvetenskaperna, med en speciell hänvisning till hur dessa fenomen kan öka eller minska, vara större eller mindre, etc. Hur kan man till exempel säga att man var lyckligare för ett år sedan, att man kände djup sorg vid ett tillfälle och sedan gick det över, eller att ångesten kan tillta eller minska i styrka? Bergon menar att det både finns något intuitivt korrekt i att tala om känslors större eller mindre styrka. Men samtidigt finns det något mycket icke-intuitivt i den exakta angivelsen av en sådan styrka. Det finns väl ändå ingen som säger att ”idag har jag 27% mindre ångest än igår”.

Problemet ligger i att känslor består av intensiteter snarare en extensiva egenskaper. Uppdelningen mellan intensiteter/extensiteter utgör, tillsammans med paret tid/nuflöde, kärnan i Tiden och den fria viljan, vilket gör att dessa första sidor endast närmar sig innebörden.

Den första frågan behandlar hur intensiteter över huvudtaget kan göras till tal, hur de kan räknas och kvantifieras. När det kommer till det vanliga sättet att räkna, så kan vi ”/…/ uppställa talen i stigande följd, beror på att det mellan dem råder samma förhållande som mellan det som innehåller och dess innehåll”. Om jag förstår det rätt, har vi till exempel serien 1, 2, 3, 4 osv., vilket är ett oproblematiskt sätt att räkna extensiteter, eftersom det mellan 1 och 2 råder samma förhållande som mellan 3 och 4, eller det råder dubbelt så stort avstånd mellan 2 och 4 som mellan 1 och 2. Det kanske låter simpelt, men, det är lika bra att hålla det enkelt eftersom framöver blir det komplicerat.

Frågan fortsätter sin utveckling:

frågan är då hur vi lyckats att med intensiteter uppställa en dylik serie, då dessa inte består av ting som kan läggas över varandra, och på vilket tecken vi kan utröna att termerna i denna serie t. ex. växer istället för minskar. Vi återkommer ständigt till frågan om hur en intensiv storhet kan jämföras med en extensiv. (12)

När celler delar sig är det oproblematiskt att säga att mängden celler ökar. Först hade vi en cell, sedan hade vi två… och till slut har vi tusentals celler. Eller om vi sågar en bräda itu, har vi istället för en lång bräda två kortare. Gällande det extensiva är det oproblematiskt att räkna. Problemet uppstår istället när kvantiteter ger upphov till kvalitativa skillnader, exempelvis att ett tillräckligt stort antal celler bildar ett fungerande organ.

Vi har alltså att göra med ”/…/ två slags kvantiteter, den förra extensiv och mätbar, den andra intensiv och otillgänglig för mätning, men ändå så beskaffad, att man kan säga att den är större eller mindre än en annan intensitet. (12)” Intensiteterna tycks, åtminstone inledningsvis, vara ”omätbara”. Förvisso skulle ju nittonhundratalets samhällsvetenskaper inte komma att bekymra sig särskilt mycket om detta, att mäta ”viljeakter” skulle komma att sysselsätta den kvantitativa sociologin. Dock krävde detta att man valde ett visst sätt att behandla ”sociala fakta”, något jag skriver utförligt om i förordet till Tarde/Durkheim/Weber-boken.

Vi återvänder till en djupare beskrivning av det intensiva:

Sålunda förefaller det oss självklart, att man upplever en intensivare smärta av en tandutdragning än om man rycker bort ett hårstrå; konstnären vet, och tvivlar inte ett ögonblick på att en tavla av en mästare bereder honom en intensivare njutning än en bodskylt. (14)

Den estetiska skillnaden mellan bodskylten och en mästares tavla låter sig inte kvantifieras i extensiva mått. Skillnaden i pris, exempelvis, säger ju inget om den egentliga tavlan utan endast något om dess ekonomiska värde. Inte heller blir det rätt om vi ber konstnären att skatta på en skala mellan 1-10 vilket av de båda konstverken som är subjektivt mest behagligt. Det mäter ju endast i andra hand den känslointensitet hen känner, som är en verbaliserad avtrubbning av något som i realiteten innehåller en oändlig mäng dimensioner. Alltså, ”på så vis gör man i de flesta fall jämförelsen mellan två intensiteter utan att fästa sig det minsta vid de verkande orsakernas antal, deras sätt att uppträda eller deras rumslighet. (14)”

Detta öppnar för helt nya sätt att tänka antal. Det extensiva måttet av hur vacker en tavla är förblir trubbigt. Men om vi istället tänker oss att det finns andra saker att räkna, exempelvis hur många orsaker det finns, hur dessa uppträder och på vilket sätt de breder ut sig i rummet, uppträder en annan form av ”kvantitet”. Man kan ju till exempel tänka sig att en tavla ger upphov till ett stort antal associationer i minnet, som kanske ter sig motsägelsefulla, vilket i sin tur ger upphov till ett större antal känslor som är blandade mellan exempelvis frustration och glädje. Hur ”många” är då känslorna?

Dessa fyra första sidor avslutas med att frågan upprepas: ”Och ständigt dyker samma fråga upp: varför säger vi om en starkare intensitet att den är större? Varför tänker vi på en större kvantitet eller ett större rum? (15)”

5 reaktioner till “Tiden och den fria viljan, 1 – Det intensiva och det extensiva.”

  1. Tack! Bergson är intensivt roligare än den roman jag för tillfället försöker läsa!

    Jag hänger inte riktigt med i början: Du är väl en översättare? Du sätter över Bergson till din blogg exempelvis.

    Och du sysslar väl inte med förståelse egentligen. Du försöker inte förstå något som ligger i Bergsons texter? Var skulle det i så fall ligga gömt, det du försöker förstå? Du sätter snarare över, översätter, texten. Och det gör du bra. Det kunde lika gärna ha gjorts dåligt.

    Begripa tycker jag inte är ett lika paranoit ord som förståelse. Gripa, gripa tag, begripa, flytta, flytta över, sätta över, översätta …

  2. Hur själen manifesterar sig i rummet via en rumslös rörelse i tiden kan enklast betraktas hos målningar av Paul Cezanne, företrädesvis poost 1886.

    I materia och minne preciseras perceptionen som en oskiljaktlig del av det betraktade objektet. Endast språnget ut/in i minnet/själen frigör det slaveriet. Cezanne gjorde en korrekt analys och kastade sig ut i ett visionärt äventyr där fastheten och organisationen ej var ett resultat av geometriska beräkningar men dock beroende av hans djupa känsla för kvalitativ multiplicitet.

  3. Per J: Tack för kommentaren! Jag kände inte till Cezanne, men nu tittar jag på hans målningar och tänker på vad du säger. Intressant!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.