Theodor Geiger och sociologin

Här kommer ett litet intermezzo om den tysk-danske sociologen Theodor Geiger. Texten skrev jag egentligen för ett annat sammanhang, därav retorikbegreppen som jag i vanliga fall undviker. Men, som med allt vetande, är det lika bra att lägga ut allt man skriver i ljuset av internets öppenhet.

“Anyway, we are not going to let ourselves be told off. We have started out to do the best job possible and we are going to do it, despite the naturalist’s devil and the idealist’s blue sea.”

Theodor Geiger var en tysk advokat som senare blev sociolog, och det ovan nämnda citatet ger en fingervisning om hur han som vetenskapsman såg på sitt arbete. Redan som ung hade han ett intresse för Skandinavien, och som kritiker av Nazi-Tyskland flyttade han till Danmark och blev den första professorn i sociologi 1938. 1943 flydde han till Stockholm där han stannade i tre år och stiftade bekantskap med Uppsalaskolan i sociologi genom att verka vid seminarier och föreläsa. Efter kriget flyttade han tillbaka till Danmark och återupptog sitt arbete som professor, och han grundade bland annat tidskriften Nordiske Studier i Sociologie tillsammans med Torgny T. Segerstedt, som var den första sociologiprofessorn i Sverige. 1952 avled Geiger på en båt hem från Kanada, och han hedras i Sverige genom att flera av hans kortare texter publiceras i första numret av Acta Sociologica, som även är tillägnat hans minne.

De två texter som behandlas i denna analys är hämtade från detta första nummer, och genom en retorisk genomlysning bör man kunna skönja de positioner och de mål som efterkrigstidens sociologiska pionjärer hade. Den första texten, Social Sciences and their Method, handlar om vetenskaplighet och den andra texten, Sociology and Democracy, tar upp frågan om sociologins uppgift i samhället. Dessa båda frågor var kontroversiella i slutet av fyrtiotalet och början av femtiotalet, och således är det relevant att studera inläggen i en sådan debatt med retoriska verktyg. Dessutom har Geiger, om man ska tro de tidiga Uppsalasociologerna, haft ett stort men undervärderat inflytande på svensk sociologi. Geiger anses även av många sociologer vara en teoretiker som borde studeras mera ingående, dels eftersom han lanserade teorin om social stratifiering, och dels för hans studier av massbeteende. De båda texterna som här kommer att behandlas är publicerade samtidigt i första numret av Acta Sociologica, utgiven 1956. De är korta och argumenterande på en generell nivå, och de är publicerade efter författarens död. Inte heller riktar de sig mot någon speciell person, men i allmänhet riktar de sig till sociologer, och troligen även till en bildad borgerlig offentlighet. Stilnivån är hög, men personligt hållen. Flera gånger används jag-form, och de är inte omöjligt att de vid något tillfälle har lästs upp muntligen som föreläsningar.

Social sciences and their Method
Om vi börjar med den första textens inventio ser vi ett tydligt huvudargument; samhällsvetenskapens metod är vetenskaplig trots att den skiljer sig från naturvetenskapernas. Detta manifesteras genom att Geiger renodlar naturvetenskapens metod till att vara experimentell och i huvudsak utförd i ett laboratorium. Samhällsvetenskaperna däremot, arbetar med “the unmanipulated reality”, alltså den icke-manipulerade verkligheten, till skillnad från naturvetenskapernas konstruerade laboratorieverksamhet. Denna uppdelning är Geigers huvudtes och den broderas därefter ut med att ladda sociologins icke-manipulerade verklighetsbeskrivning med positiva attribut. Sociologin kräver kompetenta utövare eftersom sociologens arbete är både känsligt och slitsamt (“delicate and wearisome”) och kräver en noggrann analys (“painstaking analysis”). Detta är ett försök av Geiger att skapa ett generellt ethos för den strävsamma och hårt arbetande sociologen, som har ett svårare arbete än naturvetaren eftersom hon inte har tillgång till experiment och därmed inte kan renodla variablerna. Dessutom beskrivs sociologin som ung; den har i princip bara har haft femtio år på sig att utvecklas vetenskapligt, medan de moderna vetenskaperna har en trehundraårig vetenskaplig utvecklingshistoria. Detta generella ethos, med sociologen som tillhörande vetenskapens avant-garde, bidrar till att ge ett underdog-perspektiv. Den radikale sociologen mot den inarbetade och traditionstyngda naturvetenskapen som har legitimiteten redan på sin sida. Men i denna generella ethoskonstruktion lurar även en annan dold fiende, som också den utgörs av en stark och tung tradition, men som kommer inifrån, och mot denna måste den progressiva sociologen kämpa:
“The social scientist of to-day seems to be in a peculiar position. Within his own field, he still has to fight an older school of thought which likes to develop alluring theories without any foundations in observed facts. We have a hard time asserting ourselves against these high-priests of introspection.”

Citatet är, förutom ett strålande exempel på Geigers litterära och slagkraftiga språkbruk, en stark kritik mot en väldigt abstrakt fiende. Vilka är egentligen dessa “introspektionens höga präster” som med sina förföriska teorier utan grund i fakta är den nya sociologins fiender? Det går inte att veta med säkerhet, möjligtvis endast om man studerade hela Geigers samlade verk. Men man kan anta att han syftar till den fenomenologiska traditionen som hade vuxit fram i Tyskland, med Husserl och Heidegger som centrala teoretiker, men även hermeneutikens tolkande metod, som är oförenlig med den kvantitativa sociologi som Geiger förespråkade. Att kalla dessa för “höga präster” är givetvis en kraftfull retorisk figur: den moderna vetenskapen är ju sekulär – skolastik, exeges och metafysik tillhör således det som skall skåpas ut för att vi ska kunna nå förnuftsgrundade sanningar.
Men från detta generella ethos, hur bygger då Geiger upp sin personliga trovärdighet? Redan i första stycket talar han om att han har fyrtio års erfarenhet av sociologisk forskning. Detta gör att han kan ge sig själv auktoritet i och med sin erfarenhet. Detta är kanske det enda ethosskapande uttrycket på en konkret nivå, men på ett mera implicit sätt fortsätter han att demonstrera sin bildning genom att ogenerat tala om hur det står till med naturvetenskaperna. Han ger exempel från biologin, och använder sig där av den latinska termen Anopheles Drosophilns istället för att skriva “bananfluga”. Att anse sig vara bekant med naturvetenskaperna på detta sätt ger Geiger förtroende och styrker hans argumentation.
Det logosargument som Geiger därefter försöker styrka går ut på att samhällsvetenskapernas svåra terräng utanför den experimentella metoden ändå följer god vetenskaplig och empirisk sed: “We base our statements, our laws of co-relation, on universal or sample materials amounting to thousands of individual cases”. Samhällsvetenskaperna är i sina anspråk alltså inte skilda från naturvetenskaperna. Även sociologen formulerar vetenskapliga lagar om samhället, precis som naturvetenskaperna själva upptäcker naturlagarna, och detta sker genom ett idogt fältarbete där tusentals individer studeras, genom kvantitativ metod. Dessa logosargument kombineras med en stort pathos. Samhällsvetaren arbetar frenetiskt, trots att det blåser motvind från två håll:
“…now we have to fight against prejudice from the other camp too; when the natural scientist tries to chase us back into the dimness of conceptual brooding without basis in verifiable facts.”

I samhällsvetenskapernas försök att bli vetenskapliga, vilket i efterkrigstidens Europa var av högsta prioritet, så motarbetas den strävsamma samhällsvetaren av fördomar från naturvetenskapen, som hotar att kasta tillbaka dem till den icke-vetenskapliga tradition som man argumenterar så starkt emot.


Sociology and Democracy

Om vi istället vänder blicken mot Geigers andra text ser vi att den är av lite annorlunda karaktär. Huvudargumentet i denna text är att sociologin är “demokratins och liberalismens vetenskap”. Men för att komma till denna slutsats har Geiger en annorlunda disposition än i föregående text. För att påvisa hur sociologin är sammanvävd med demokrati så anlägger han ett historiskt utvecklingsperspektiv som samtidigt definierar och stakar ut den moderna sociologin som den rätta läran. Geiger skapar med sin bildning ett ethos i kraft av att han kan exemplifiera med filosofer och vetenskapsmän från historien, i kombination med ett logos som visar på historiens nödvändighet – det måste vara så, i alla fall om vi har förstått historien rätt, att sociologin hör samman med det demokratiska samhället. Geiger börjar således med att tala om medeltiden och hur den skolastiska filosofin visserligen intresserade sig för sociala frågor, men att dessa inte var sociologiska frågeställningar. Detta berodde på att kunskapen i denna historiska epok i huvudsak var normativ och baserades på religiös övertygelse och dogm. Detta blir det första av Geigers retoriska grepp, eftersom han på så sätt konstruerar den moderna sociologins antites. Den medeltida kunskapen var normativ, medan den moderna sociologin är deskriptiv. Tidigare var man dessutom bunden till dogmatik, medan man numera, i sociologin, talar om fakta. Så det första greppet är i sin generaliserade helhet utgörs av den berömda via negativa, en figur som snart kommer att upprepas. Under sjuttonhundratalet så händer det nämligen saker. Auktoriteten börjar ifrågasättas på grund av att den sociala ordningen blir allt mer problematisk:
“The absolute princes travesty of the ruler’s wisdom into raison d’état was one of the most obvious among the negative forces, encouraging the new outlook. Authority is questioned as such.”

I detta citat är det inte långt till Kant, och denna historieskrivning är inte alls obekant. Genom upplysningens ideal börjar förnuftiga människor att ifrågasätta både den partikulära styrande regimen, men även auktoriteten som sådan. Detta ger den historiska nödvändigheten av sociologins födelse:
“This was the psychological moment for the emergence of an empirical science – an analytical science – a critical science – dealing with human society as a natural phenomenon. In one word, it was the historical hour of sociology”.
I denna formulering skapar Geiger samtidigt en definition av sociologin som vetenskap; den är empirisk, analytisk, kritisk och behandlar samhället som ett naturligt fenomen (vilket ekar av Durkheims formulering “Behandla sociala fakta som om de vore ting”). Retoriskt sett så är allt detta, i den tid som Geiger verkar, positivt laddat. Empirisk är motsatsen till spekulativ, analytisk står i kontrast till tolkande och kritisk markerar en skillnad mot auktoritär. Att dessutom betrakta samhället som ett naturligt fenomen innebär att man argumenterar mot de metafysiska föreställningar om en “nations ande” eller ett “folks öde” som varit starka i de auktoritära samhällena, som föregick och samtidigt drabbade Geiger i hans forna hemland. Efter denna historiska exposé kommer nämligen ett tydligt logos-argument; “… there is no such thing as sociology in the totalitarian states”. Detta argument kan vi även finna hos vetenskapssociologerna Robert Merton och Karl Mannheim, som argumenterade att det i auktoritära stater inte finns några naturvetenskaper, eftersom vetenskapligheten som sådan kräver en uppsättning centrala värderingar för att vara vetenskapliga, och kanske är det just värderingen om ett kritiskt förhållningssätt som är det mest centrala argumentet för Geiger i denna text.
Därefter fortsätter resonemanget om varför sociologin är demokratins och liberalismens tjänare. Här anför Geigier empirisk bevisföring. Han argumenterar med ett faktapåstående om att det i praktiken inte fanns några sociologer kvar i Tyskland efter 1934, och den enda som var kvar, en herre vid namnet Hans Freyer, var inte någon riktig sociolog, utan en “social philosopher /…/ more than willing to serve as an ideaologist of the Third Reich”. Greppet att föra in detta pathosargument, där tredje riket producerar en dystopisk klangbotten, ger en utstakad väg för nästa argument som ger vid handen att samma sak händer i Sovjet. Marx var enligt Geiger en enastående sociolog en gång i tiden. Men när hans lära inkorporerades i den Sovjetiska propagandaapparaten förvandlades den från vetenskap till “Marxian theology”. Eftersom Geiger tidigare har laddat teologi som motsatsen till vetenskap och förnuft, och därefter gått vägen via tredje riket, får kritiken här en dubbel effekt, och det är svårt att inte bli övertygad.
Därmed kan Geiger konkludera att sociologin, när den bedrivs vetenskapligt, fungerar som en “safeguard of democracy”. Därmed kan han även knyta resonemanget till en vid tiden aktuell fråga. Vad händer med sociologin i statens tjänst som en utredningsvetenskap? Här manar Geiger till vaksamhet eftersom att statligt finansierad forskning alltid löper en risk att bli styrd och okritisk. Han avslutar med kombinerat pathos- och ethosargument; den dagen sociologin blir en social ingenjörskonst så väljer Geiger att abdikera, och för att överföra denna trovärdighet på sig själv avslutar han med att återknyta till sitt personliga ethos:
“This, ladies and gentlemen, is – if you wish to express it that way – my confessed creed as a sociologist, the basic principle of my scientific morals, the general attitude underlying each single sentence, word and syllable of my teaching”.

6 reaktioner till “Theodor Geiger och sociologin”

  1. Det var en mycket intressant redogörelse och lärorik för en som är novis inom den akademiska sociologin. Som Popperian är jag förstås starkt kritisk till flera av Geigers uppfattningar. Hur ser dagens sociologer på hans idéer? och hur ser du på dem?

  2. Geigers kritiska hållning mot social ingenjörskonst och sociologin som ”autonom” disciplin går tvärt emot Popper. Detta tror jag dock att många samtida sociologer skulle skriva under på. Att syssla med social ingenjörskonst anses nog mindre vetenskapligt. Men jag är inte så väl insatt i nutida svensk sociologi (det var enklare på 50-talet, för då fanns det bara en inrikting). Geigers verifikationsprincip kan nog anses vara ganska omodern idag, på gränsen till naiv.

    Själv anser jag att det krävs mer än sociologi för att säkra demokrati. Men Geiger säger något intressant om de samhällsvetenskapliga metoderna. I och med att man inte kan isolera variabler i experiment, så har man en svårare uppgift än naturvetarna när man ska isolera variabler och räkna statistik. Så jag gillar att Geiger uppmärksammar detta, och dessutom säger att samhällsvetenskaperna inte ska ha naturvetenskaperna som förebild, utan måste hitta sin egen vetenskaplighet. Däremot är jag inte optimistisk som Geiger på så sätt att jag tror på ”att vi i framtiden kommer veta mera och ha säkrare resultat”.

    Slutligen har jag en viss förkärlek för intellektuella i allmänhet som gör skarpsinniga reflektioner om sin samtid och står upp för dessa, vilket Geiger gjorde. Dessutom instämmer jag i hans kritik mot idealismen… den är nämligen en återvändsgränd.

  3. Jag håller också med om den skillnad mellan sociologi och naturvetenskap som framhålls, att samhället inte tillåter att man isolerar variabler. Visserligen är det så också inom naturvetenskapen, fast i olika grader beroende på hur grundforskningsnära man befinner sig. Jag själv som sysslar med något som kunde kallas för teknisk forskning, tvingas ständigt acceptera att variabler är omöjliga att isolera och att empiriska samband måste behärskas med statistiska metoder. Men inom samhällsvetenskapen är det föstås än svårare.

    En kanske viktigare skillnad är möjligheten att göra upprepade experiment. Inom naturvetenskapen är detta oftast möjligt, åtminstone under tillräckligt likartade förhållanden, men inom samhällsvetenskapen måste det vara mycket svårare; förändringar i såväl tid som rum sker alltför fort för att man skall kunna upprepa undersökningar under likartade förhållanden.

    En annan stor skillnad är, som tydligen inte Geiger höll med om, att det inte finns några naturlagar att upptäcka i samhällsutvecklingen. Detta är ju huvudinnehållet i Poppers kritik av Marxismen och andra liknande ideologier, som han kallar historicistiska. Och det är förstås en avgörande begränsning för sociologin, den arbetar i en evig evolutionär process och kan bara dra högst tillfälliga slutsatser.

  4. Johan: Korrekt. Denna text är en del av tentauppgiften. Synd att det var ett par armbrott emellan 🙂

    Thomas: Det är kanske sant att sociologin inte har några naturlagar. Trots detta finns det en massa sociologiska teorier som står sig längre än många naturvetenskapliga paradigm. Enligt Popper skulle detta givetvis vara vansinne, men…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.