Teser om digiten

Myror utväxlar digiter med varandra när de samarbetar kring att ha ihjäl en annan myra.

I en kommentar till en föregående bloggpost om analogisering och digitalisering framförde @ozonist-Marcus följande provokativa tes, som har hemsökt mig de senaste dagarna:

Det finns inget analogt. Det finns inget kontinuum. Allt är diskret (detta är poängen med kvantfysiken, gubevars). Allt är digitalt.

Analoga signaler och flöden är hur ett trubbigt sinne uppfattar diskreta fenomen på lägre nivåer. “Digitalisering” handlar då om att modulera en finkornig digital signal till en signal av diskreta digits på en (större) skala. som är optimerad för de entiteter som kommunicerar och de medier som registrerar, lagrar och återger.
/…/
Alltså: Vi borde kanske tala om det postanaloga istället för det postdigitala.

Eftersom sommaren är till för vågade utsvävningar, tänkte jag att jag skulle sammanställa några teser om digiten. Visserligen tentativa sådana, och visserligen har jag en inneboende skepsis till det jag tänker säga.

Först en mycket skissartad idéhistoria. På åttio- och nittiotalet härskade tanken om en slags ontologisk dualism där det digitala var en värld och köttet något annat. Denna historia är vida känd så den behöver inte upprepas här.

Ca. 2005 började det analoga hålet diskuteras, främst i förhållande till att den konsekvent digitaliseringsvurmande Hollywoodindustrins högsta dröm vara att täppa till alla analoga läckor. Det analoga ljudet och bilden har alltid varit svårt att tämja. Folk kan ju kopiera utan att vi vet om det! En svensk milstolpe i debatten: Copyriot. Samma år framförde Ibi K. Botani tesen om kopimi, och analogiserings- och digitaliseringsprocesserna fick en djupare filosofisk, estetisk och etisk innebörd.

Samtidigt hamnade diskreta entiteter i skymundan för en västkustlig ”flödesontologi”, som premierade magmatiska flöden, bifurkationer, emergens och hastigheter framför objekt. Dock, för att göra en återblick till skiftet 2008/2009, året då Boken framtiden lokaliserar en höjdpunkt i digitaliseringsoptimism, lanseras samtidigt smittontologin/civilsociologins forskningsprogram på ett typiskt 2009-manér. Dock kan inte detta program beskyllas för att vara digitaliseringsoptimistiskt. Tvärtom är panspektrontesen kritisk, och vore i det närmaste dystopiskt om det inte vore för kopimi fyra år tidigare.

När vi sedan träder in i den objektorienterade filosofin börjar dock vissa grundpremisser i digitaliserings- och analogiseringsprocesserna att skälva. Kanske är det så att dessa aldrig varit två separata domäner, utan snarare modulationer av de ”digiter”, som kan deriveras av en värld av objekt. Eftersom digiterna hittills endast har figurerat i kommentarsfält och i arkivlösa twitterflö.. twitterdigiter, är det kanske dags att sammanfatta. Ur @ozonists citat ovan kan vi härleda följande axiom (jag citerar, remixar och blandar fritt in med egna konklusioner från detta snart borttynande twitterflöde. Skam till twitter som inte har ett vettigt arkiv):

1. Axiom: Det finns inget analogt. Det finns inget kontinuum. Allt är diskret. Allt är digitalt.

2. Demonstration: Digitaliseringen av tonbandet är en modulering av tonbandets mer heterogena (och brusiga) digitspår till det mer[a] homogen[t]a.

3. Konklusion: Det finns inga analoga medier, eftersom de då inte kunno mediera. Allt som finns är modulationer av digiter, dessa kan bli fler eller färre (musiken ur en Commodore 64 har färre digiter kommo den ur en iPod, fast kan få fler än en .mp3-fil om det återdigitaliseras med än högre upplösning).

Digiter är således finita*. På en CD-skiva kan man räkna dem om man har ett mikroskop eller en lejserstråle som kopierar dem till ett arbetsminne. Men vi ska inte bedras av de gamla klassifikationerna. En CD-skiva som rymmer en timmes symfoniorkestermusik är inte mera digital än när symfoniorkestern spelade upp verket i en konserthall. CD-skivan är bara mer homogen i förhållande den singulära konserten. Men även konserten innehöll digiter, annars skulle ingen kunna höra den eller spela in den på varken tonband eller hårdskiva.

* Antites: Fraktaler är ju infinita och innehåller oändlig komplexitet.

** Syntes: Endast i teorin, endast i ett platonskt universum finns den typen av oändlighet. Även fraktaler måste kompileras på energibaserade maskiner i ma[rs]chfart mot entropidöden. /mvh Hegel.

Nu förhindrar detta givetvis inte oss människor för att kanske i högre grad uppskatta en konsert framför en CD-skiva. Det är trots allt rätt ovärdigt att lyssna på viss musik i en iPod. Heterogenitet är ett etiskt och estetiskt ideal som förtjänar sin rätt. (Första gången jag svepte en cutoff i ”analog” subtraktiv syntes bleknade alla mjukvarusynthar till gult papper). Men vi ska inte förledas av sådan antropocentrism (även kallat ”Hölderlin på Evenemangsstråket”).

För att två eller tusen objekt ska kunna ingå i relationer mellan varandra krävs mediering. Och mediering kräver i sin tur diskretion. Digiterna är i sin tur kraftfulla hävstänger för emergens. Myror lyckas kommunicera och samarbeta genom feromoner. Feromonerna är digiter, på så sätt diskreta, annars vore kommunikationen helt meningslös, ett brus. (Ni har väl inte glömt Tardes utläggningar om myrors imitationsmönster).

Således, en tentativ slutsats: Objekt innehåller digiter som möjliggör mediering. Mediering är en förutsättning för emergens.

46 svar på “Teser om digiten”

  1. Martin:

    Det hela hänger inte på att det finns en minsta digit egentligen, även om jag är skeptisk till oändlig regress av skalnivåer. Det är bara ideen om kontinuum som faktiskt hänger på att världen är oändligt djup. Poängen är istället att digiter finns på alla nivåer och det är de som bär information. Ett medium består av ett ändligt antal digiter (fast på olika skalor och nivåer) och genom att bilda former kan de förmedla (mediera) information som utsträckningar av andra entiteter.

  2. Alltså, vi kan inte (o-medelbart) använda oss av atomer eller kvantpartiklar som digiter, däremot tillräckligt stora molekyler eller sammansättningar. Dock kan vi genom en serie moduleringar (analogiseringar och digitaliseringar) genom olika mätinstrument och förstärkare använda även så små digits för att mediera information.

  3. Inom matematiken tror jag att det analoga har en viktig plats. Var det inte så, att paradoxen med Akilles och skölpaddan löstes först när man uppfunnit infitesmalkalkylen? Gränsvärdesmetodik används flitigt inom matematik och statistik för att bevisa satser som i sin tur är till nytta i andra sammanhang. Men, när vi intresserar oss för verkligheten och tillämpar matematiken så tvingas vi alltid att arbeta med begränsad upplösning då våra mätistrument är begränsade; vi har bara ett visst antal värdesiffror i vårt mätresultat och måstge hänföra resten till brus. Här är alltså det analoga bara en idé, en tänkt värld, kanske påverkad av matematikens framgångar. Om den är sann eller falsk är väl dock ganska ointressant, frågan är om en digital teori är tillräcklig för att beskriva världen? Jag tror nog att den är det och håller därför mad Marcus: Det existerar inget analogt, allt är digitalt. Kanske har matematikens vurm för det analoga, för oändligheten, för gränsvärden bara en leksaksroll, kanske kunde vi vara utan dess elegans och beskriva världen tillräckligt bra ändå?

  4. Chris: Jag gillar myrexemplet! Feromonerna är digits. Och, för den som roas av dylika experiment: Man skulle kunna digitalisera ett meddelande genom att formera myror som digiter med hjälp av ett feromonspår. Eller varför inte: Lägg först ut sötsaker eller vad än myror gillar. Detta är olika slags digiter, en heterogen samling – ett ”analogt” spår, och låt sedan en handfull myror digitalisera spåret med feromoner. Sedan får alla myrorna i samhället fungera som en förstärkare av signalen till en skalnivå som är visuell för den människa som är mottagare av meddelandet.

    Kul? -Kul!

    Mediering och mediers digitalitet är framförallt nödvändig för morfogenes, för (själv)organiseringen av form. Jag ser en poäng med att särskilja självorganisering från emergens, som jag vill reservera för fenomenet att nya egenskaper uppträder på nya sammansättningsnivåer. Emergens är ett estetiskt (!) fenomen, med (digital) mediering i en slags huvudroll, men det är något annat… Ska utveckla någon gång.

  5. Thomas: Intressant kommentar! Får jag fråga: Hur ska man se på det faktum att för att kunna räkna med oändlighet och kontinuitet, det analoga, så måste man använda sig av gränsvärden? Jag begriper inte tillräckligt av denna högre matematik för att diskutera det på ett vettigt sätt.

  6. Som Tomas Svensson skriver så är det analoga ”bara en idé, en tänkt värld” i den meningen att man låtsas att man gör en procedur ett oändligt antal gånger utan att faktiskt göra den ett oändligt antal gånger. Det räknas som matematik eftersom alla kommer fram till samma resultat. Men hur verkliga är t.ex negativa eller imaginära tal? Infinitesimalkalkylen hade motståndare från början, som t.ex Biskop Berkeley, och har fortsatt att vara ifrågasatt ibland. Även transfinit matematik har sina utalade motståndare.

  7. Mycket intressant med utvikningarna till matematikens och statistikens områden. Behärskar dem ej själv mer än att jag kan göra fraktalmöster med datorn 😀

    Marcus: Ska bli intressant att höra en framtida utläggning om hur emergens är estetiskt!

  8. ”* Antites: Fraktaler är ju infinita och innehåller oändlig komplexitet.

    ** Syntes: Endast i teorin, endast i ett platonskt universum finns den typen av oändlighet. Även fraktaler måste kompileras på energibaserade maskiner i ma[rs]chfart mot entropidöden. /mvh Hegel.”

    Med risk för att jag är fel ute, då jag varken är hemma på platonska universum , Hegel eller entropidöd, så ställer jag mig tveksam till ovanstående. Fraktaler är ju inte bara vackra kaosmönster på en datorskärm utan även praktiska representationer av mönster förekommande inom naturen. Är även de senare att betrakta som energibaserade maskiner i ilfärd mot entropidöd? *blir till att Googla en sväng efter detta känner jag*

    Din metafor med C64 och iPod tycker jag för övrigt att jag delvis tangerar i denna kommentar: http://copyriot.se/2011/07/14/tankar-kring-framtiden-iii-allt-som-kan-digitaliseras-kommer-att-digitaliseras/#comment-43456

  9. Thomas T. Fraktaler i naturen är ju i högsta grad finita. Det går ju att räkna exempelvis grenarna på ett träd eller en ormbunke. Eller för den delen en broccoli.

    Men, helt rätt i att fraktaler inte behöver genereras av bara energibaserade maskiner, även om dessa troligtvis kan tillverka det största antalet.

  10. Simon: Fixat. Tror inte WordPress fixar sånt automagiskt. Jag använder bara html-mode i editorn, för så fort jag ändrar till det ”grafiska” läget så tuggas min html sönder och det blir kaoz. Mina kunskaper frystes på nittiotalet, så jag skriver fortfarande i istället för em….

  11. I och för sig är väl en ormbunke också en energibaserad maskin, i allra högsta grad på väg mot entropidöden – dock med en strategi för att tillfälligtvis fördröja förloppet. De slösar dock inte energi på att jaga så nära oändligheten som möjligt, vilket vi fåfängt kan göra med våra datorer. Dock att det bara är oändligt i teorin. Vi kan bara köra en loop som utforskar vägen mot denna oändlighet i något som teoretiskt (återigen) är en evighet, men det håller sig alltid inom det ändliga.

    poängen är dock klar: En fraktal må vara oändlig rent virtuellt, men jag (vi) börjar bli alltmer skeptiska mot virtualitet… Jag lutar för närvarande åt att det är en viktig epistemologisk upptäckt, mer än en ontologisk.

  12. Marcus: Sant. Men en annan typ av förbränning. Dock borde typ en dinosaurietidsorbunke kunna bli olja till ett kolkraftverk som driver en dator.

    Skillnaden rent maskiniskt är att ormbunken kan reproducera sig (ofta ingår plantor i sammansättningar med insekter, osäker på just bunken här). Det är kanske tur att datorer inte kan det…

    Således, lägger man till reproducerbarheten hos bunkar så får vi genast många fler fraktaler. Givet ett statiskt universum utan utdöende solenergi eller mineraler, så skulle man kunna tänka sig en ”virtuell” infinitism. Men… den skulle ju bara vara virtuell.

    Vad virtualiteten gör för oss epistemologiskt… tja… det skulle jag gärna vilja veta. (om jag tar på mig min strikt positivistiska skjorta).

  13. Chris: jag jobbar lite på det i anslutning till DeLandas bok om simulering. I sin mest primitiva form ser jag denna enkla logik:

    När vi ser utvecklingen av X enligt en viss logik, och sedan ser samma utvecklingslogik för helt andra system, och sedantopologiskt kan beskriva en struktur som är gemensam för alla dessa system (eller deras fasrum), då kan vi sägas ha kunskap om tillblivelsen av det aktuala fenomenet och vissa framtida aktualiseringar. Detta funkar framförallt för tillblivelser av form (självorganisering).

    Virtuellt existerande oändlighet kan alltså vara en slags attraktor som ett system tenderar emot. Det betyder inte att denna oändlighet existerar, men att ett system kan fortsätta sträva mot oändligheten så länge energi tillförs, till exempel. I matematiska termer kan man säga att själva algoritmen existerar i sig själv, men alla dess lösningar gör det inte förrän de faktiskt, efter lite energiinput, räknas fram.

  14. Det epistemologiska värdet är alltså att eftersom samma topologiska struktur återkommer för flera vitt skilda system, så kan vi ta den för kunskap – om vi matematiskt klarar av att beskriva den.

  15. Kära bloggare och kommentatorer.
    Att slänga med fysiska metaforer ibland kan väl vara förlåtligt och till och med användbart för att förtydliga sitt budskap. men att bygga sin uppfattning om den yttersta verkligheten på lösaktiga grunder är att lura sig själv. Därför låt mig (helt utan direkta bevis och utan rätt ) motsäga 2 yttranden i inlägg samt kommentarer.

    1. Allt är diskret (detta är poängen med kvantfysiken, gubevars).
    Kvantmekaniken diskretirerar förvisso energi(och massa) men i övrigt är den fullt ”analog” sannolikheterna är inte diskreta, våg-naturen hos partiklar är inte diskret osv.
    Enklaste motbeviset är qubit:en vars styrka ligger i dess ”analog”het. kolla wiki så förstår ni förhoppningsvis!
    (ett litet sidospår; det är just denna kontinuitet i kvantmekaniken och sann sannolikhet som kan rädda vår fria vilja från Laplace’s demon)

    2.Även fraktaler måste kompileras på energibaserade maskiner i ma[rs]chfart mot entropidöden.

    Fraktaler finns inte. precis som geometriska figurer (cirklar koner osv. ) så är fraktaler en matematisk konstruktion och existerar inte (ja kära filosofer, med den inställningen existerar inte matematik heller jag vet men jag försöker hålla en praktisk ton.)
    En orbunke kan liknas vid en fraktal av n.te orden kanske, men den är ingen fraktal.

    till sist, för att förklar med enkla ord . En ormbunke är inte en fraktal då fraktaler inte existerar, och då dess minsta ingående beståndsdelar lyder de kvantmekaniska lagarna (de har alla en kontinuerlig sannolikhetsfunktion) är hela ormbunke oxå ”analog”.

  16. Det finns många intressanta saker att hitta inom matematiken. Till exempel konstruktivism, en anti-platonsk approach som på ett väldefinierat och inom datavetenskapen mycket användbart sätt begränsar matematikens område till de ändligt beräkneliga objekten. Existensen av ett matematiskt objekt är alltså en ändlig procedur för att konstruera det. Fundamentet är den intuitionistiska logiken, som innebär att P är ett starkare påstående än icke-icke-P.

    Se också t.ex. denna artikel av Doron Zeilberger: ‘Real’ Analysis is a Degenerate Case of Discrete Analysis.

  17. hobbyfysiker: Tack för kommentaren!

    Kära bloggare och kommentatorer.
    Att slänga med fysiska metaforer ibland kan väl vara förlåtligt och till och med användbart för att förtydliga sitt budskap. men att bygga sin uppfattning om den yttersta verkligheten på lösaktiga grunder är att lura sig själv.

    Se det som en hyllning till fysiken! Marx talade om revolutioner (mekaniken), sociologerna om struktur, sociala krafter och massor (från klassisk fysik), och vissa filosofer var snabba att tala om kvanta istället.

    Varför skulle fysikens begrepp vara så dåliga att hänga upp sin yttersta verklighet på?

    (Håller för övrigt med dig om att fraktaler inte finns, mer än cirklar gör. Även om krusbär är ganska runda)

  18. En ormbunke är inte en fraktal då fraktaler inte existerar, och då dess minsta ingående beståndsdelar lyder de kvantmekaniska lagarna (de har alla en kontinuerlig sannolikhetsfunktion) är hela ormbunke oxå “analog”.

    Men sannolikshetfunktioner kan väl ändå inte vara analoga? Grunden för probabilitet måste vara att det finns enheter som kan bete sig slumpmässigt eller enligt ett mönster. Det vill säga digiter.

  19. @hobbyfysiker

    Låt mig först säga att jag inte bygger min uppfattning om verkligheten på vetenskap, fysik eller kvantmekanik. Jag tycker precis som du verkar göra, att vetenskap är ganska dålig på att göra ontologi, trots att något slags scientistisk naturalism är helt dominerande i vissa filosofiska kretsar idag. Kvantmekaniken är därtill ett område som präglas av många och stora frågetecken, flera parallella och sinsemellan oförenliga tolkningar och dessutom är den på flera sätt (ännu så länge) oförenlig med viss annan fysik. Det går heller knappast slå fast att det vi idag ser som de minsta byggstenarna i universum verkligen är det. Och det fattas många led innan kvantfenomen kan förklara fenomen på aggregerade nivåer.

    Det är i allmänhet vanskligt att hämta något annat än inspiration från vetenskap när man bygger filosofi. En realistisk filosofi med det minsta epistemologiska fönster mot världen på glänt (jag räknar min egen filosofi hit för övrigt)utsätter sig dock för risken/möjligheten att omsättas i den vetenskapliga praktiken. Många ontologier kommer att snabbt falla i glömska eftersom de ter sig alltför orimliga jämte samtidens samlade vetenskap. Det finns ett utbyte alltså, men filosofi och vetenskap bör inte förstås som utbytbara eller i någon hierarki.

    Hursomhelst, anmärkningen om kvantfysik finns i en liten parantes – den utgör inte grunden för resonemanget.

    Med det sagt: Såväl partiklars vågnatur som qubiten är diskreta enligt mitt sätt att se det, åtminstone ser jag inget sätt att bevisa motsatsen. Att partiklar kan befinna sig i vilket tillstånd som helst, flera eller alla tillstånd samtidigt betyder inte att de är kontinuerliga enligt synsättet här. Det handlar ju inte om oändlig regress ner i det infinitesimala. Det går alltjämt räkna, mäta och inte minst förmedla information på kvantnivå (tesen var ju att all information och alla medier är digitala). Frågan är om man verkligen skulle kunna räkna med och registrera infinitesimaler om de funnes? Det känns som om kontinuitet är ett antagande, som egentligen saknar fastare grund än motsatsen.

  20. Beträffande att olika fysikaliska teorier är ännu oförenliga (som Marcus sade i en kommentar): Jag är övertygad om att det irriterar folk bara på grund av hur disciplinerna är organiserade vid universiteten, dvs. att både t.ex. kvantmekanik och relativitet ligger under samma institution och därmed båda är ”fysik”. Ingen (åtminstone ingen värd att ta på allvar) klagar över att kvantmekanik är ”oförenlig” med perceptionspsykologi eller reglerteori De är bara användbara för att teoretisera olika delar av verkligheten, utan att någon av dem är fel.

    Av liknande skäl kan jag inte tycka att det inte finns något analogt. Båda begreppen analog och digital finns och har intuitiva tolkningar som gör dem användbara för beskrivningar i olika sammanhang. Kanske inte båda behövs, eftersom de kan emulera varandra med godtycklig noggrannhet, men det är ingen anledning att diskvalificera någon av dem, annat än om man vill bygga ett helt ortogonalt ramverk. Och visst vill man det ibland (särskilt när man programmerar datorer som jag gör), men det är ju inte i de ramverken vi befinner oss.

  21. @ctail

    Kanske inte båda behövs, eftersom de kan emulera varandra med godtycklig noggrannhet, men det är ingen anledning att diskvalificera någon av dem, annat än om man vill bygga ett helt ortogonalt ramverk.

    Well, inom grenen ontologi i filosofin är diskvalificeranden en nödvändighet. Just det som inte är eller inte finns, måste inta en lägre ontologisk status den det som är. Nu är just denna sysselsättning ganska ovanlig, i Sverige sysslar (tyvärr) nog inga akademiska filosofer med den överhuvudtaget.

    Om man programmerar drivrutiner till ljudkort är skillnaden mellan digitalt och analogt redan ”hårdkodat” i hårdvaran. Men, filosofiskt så ter sig det där ljudkortet just märkligt.

  22. Ontologer behöver kanske begränsa begreppen och låta dem bygga på varandra precis som programmerare, men jag har inte riktigt förstått vilket förhållande ontologin vill ha till verkligheten. Uttrycker man säg så att det inte ”finns” något digitalt får i alla fall jag intrycket att man talar om en allmängiltig sanning och inte bara ett specifikt ramverk. Den som utvecklar ett gränssnitt för grafikkort skulle ju inte få för sig att hävda att det som det inkluderar är allt som finns.

  23. avadeaux: Precis det är ontologins uppgift. Om jag programmerar datorer hela dagarna och sen tar en promenad i parken och säger att ”träden är kod”, så har jag lyft mig från det immanenta och partikulära och bygger ontologi. Politiskt innebär detta det fina (men kanske lite naiva) slagordet ”Hack the Planet!”.

    På samma sätt kan kanske en inbiten frimärkssamlare se allt i sammankoppling och determinerat av frimärken. De blir världens knutpunkt. Men det är enkelt att säga att det finns saker som inte alls har med frimärken att göra.

    En tredje version är till exempel sociologism. Förutom sociologi så tänker sig en sociologistisk sociolog att även historien, ekonomin, vetenskaperna, teknik har sociala orsaker.

    Ontologins uppgift är att pröva dessa teser, och därför blir det ofta ett hoppande mellan myror, kvarkar och människor på dansgolv.

  24. Visst kan man se träd som kod (även om det möjligen indikerar att man behöver semester), men det är ju inte samma sak som att hävda att träden inte finns (utan bara koden).

  25. Precis som Chris är inne på så gör ontologi anspråk på att säga något universellt om existensen som sådan. Det är vad ontologi är. Det finns ett antal frågeställningar som ontologi därför ofta kretsar kring: Tid och rum, materia och form och kontinuerlig och diskret är några exempel som varit aktuella här. Jag vill påstå att detta är frågor som man måste ta ställning till vad man än undersöker, bara för att leva i världen rentav, även om de flesta sådana ställningstaganden självklart är implicita eller rentav intuitiva. Det är inget ont i det, jag menar bara att universella antaganden om själva existensens natur alltid finns med och sätter utgångspunkter och ramverk för vad man än tar sig för.

    Om man föreställer sig en fundamental dualism mellan analog och digital så sätter det gränser för hur man angriper uppgiften att, säg, försöka digitalisera, syntetisera eller simulera ett visst fenomen. Tänker man sig att allt egentligen är analogt, diskreta digits bara mänskliga påtvingade kategoriseringar, så sätter vi andra gränser. Tanken att all information och alla medier är digitala (men homogena eller heterogena i olika grad) sätter ytterligare andra gränser – och ger nya möjligheter.

    Det är inte konstigare än så. Och det är fullt tillåtet att byta ontologi för att det ska passa ett tillfälligt syfte – dock är det svårt att göra grundläggande antaganden om existensen utan att de framställs som universella och, om man så vill, auktoritära. Det är priset man får betala som ontolog. Man låter som en mästrande skollärare från länsfåtöljen, som talar om vad som är rätt och fel och vad som får lov att existera och inte. Ett smutsigt jobb…

    (Det är förresten inte heller så att någon påstått att fenomen vi har kallat analoga nu plötsligt upphör att existera, utan poängen är att de kan vara värda att försöka tänka och utforska som digitala istället. En atomist påstår inte att trädet inte existerar, utan att det kan reduceras till sina minsta beståndsdelar utan att något går förlorat (en ståndpunkt jag tycker är befängd, men det är ett annat gräl).)

  26. Den springande punkten är kanske vad det ska innebära att byta ontologi. Är det ett uttryck för en insikt om hur världen egentligen är beskaffad, eller är det ett skifte av synpunkt för att hjälpa en att nå andra insikter. (Eller kan det vara båda två.) Om det är det senare tycker jag att det borde gå att uttrycka tydligare, även om jag förstår att det kan vara svårare för ontologer än för t.ex. dataloger. (Om jag förklarar Erlang och säger att ”det finns inga variabler” så är det ju uppenbart för alla att jag talar utifrån Erlangs synpunkt och inte min egen.)

    Jag ser i och för sig absolut inget fel i att uttala sig om vad som egentligen finns. Jag har min egen ”mästrande” uppfattning där, som alltså bland annat innebär att det analoga visst finns.

  27. Det finns nog många saker som kan föranleda byte av ontologi, men en ontologi är troligen den mer trogna typen. Man vill ju gärna fullfölja, se hur långt det kan gå.

    Men kanske ska man skilja på det ontgologiska och det ontiska här. Det ontiska handlar om vad som existerar. Det ontologiska om hur det existera. Frågan om digital eller analog ska här förstås som ontologisk och inte ontisk…

  28. Alltså, avadeaux, när du hävdar att det analoga finns, hur menar du då? På vilket sätt är X analogt och inte digitalt? Hur skiljer du på dessa båda modus av existensen?

    Man kan tänka sig att behålla begreppen av praktiska skäl, att det gör det enklare att tala om en viss sak i vissa syften. Men då är det en diskussion på en annan nivå tycker jag. Det är inte ontologisk diskussion förrän man hävdar något sorts idealism: Att världen är en mänsklig konstruktion, att den kan få vara hursomhelst ”bortom” människan men att den är för oss så som vi begreppsliggör den. Det är dock oftast inte vad man menar när man lägger sig på en pragmatisk, konceptuell nivå – och då är det klokt att skilja det från den ontologiska diskussionen. Båda äger dock lika mycket berättigande.

  29. Alltså, ontiskt är det för mig och för många andra skillnad på en analog synth och en digital. De låter olika, man spelar på dem på olika sätt och man bygger dem med andra kretsar, tekniker etc. En hel estetisk kategori utgår från detta, som förvisso är estetisk i bemärkelsen ”smak”, som ju är högts relativ. Men den är även ”hårdkodat” analog, på så sätt att komponenterna förväntas samverka med varandra på ett analogt sätt. Exempelvis genom att tonhöjd i oscillatorn sätts av voltstyrkan (därav fenomenet att de ibland måste ”stämmas”).

    Men, den ontologiska explikationen av den analoga synthen kan fortfarande ställa frågan huruvida den verkligen är analog i begreppets analytiska mening. Eller, rör det sig om digiter. Diskreta, om än oförutsägbara och väldigt många, valmöjligheter, interaktionsmönster mellan elektroner, temperatursvängningar, oberäkneliga mänskliga vridande på rattar och spakar. På så sätt tvingar man att tänka längre!

  30. Ett annat spår är ju grejen med upplevelsen av ett kontinuerligt jag, att erfarenheten känns kontinuerlig. Vi vill vara kontinuerliga alltså verkliga. Oavsett ontologi som jag inte förstår så bra så finns det ju en mänsklig, psykologisk djup preferens för det kontinuerliga. Om jag alls förstår buddhismen så är den preferensen lidandets rot. Det finns rätt avancerade (för mig obegripliga) tankesystem inom buddhismen som försöker visa den egentligen diskreta process som ger upphov till medvetandet och illusionen av ett kontinuerligt jag. David Loy filosoferar om den brist vi erfar när vi på något sätt anar att vi består av bitar & impulser, att vi inte har någon kontinuerlig kärna. Visst höll väl Lacan på med något liknande, med spegelstadiet och det där?

    Det finns fantastiska utläggningar och perspektiv på detta från buddhistiska tänkare, se t.ex. detta av Dainin Katagiri-roshi:

    … Dogen Zenji said that most people are not able to acquire the way-seeking mind of spiritual awareness without deeply understanding that a day consists of 6,400,099,180 moments. This is a wonderful number. I don’t know where Dogen found this number, but saying that there are 6,400,099,180 moments in a day is not talking about a mysterious idea; it is talking about something real. A moment is called ksana in Sanskrit. Sometimes we say that one finger snap has sixty moments, so one finger snap equals sixty ksana. A Buddhist dictionary may say that a moment equals one seventy-fifth of a second. According to the Abhidharma scriptures, a moment consists of sixty-five instants. . . .

    According to Buddhist teaching, all beings in the universe appear and disappear in a moment. The term impermanence expresses the functioning of moment, or the appearance and disappearance of all beings as a moment. It means that all life is transient, constantly appearing and disappearing, constantly changing. You are transient, I am transient, and Buddha is transient. Everything is transient. Wherever you may go, transiency follows you. Transiency is the naked nature of time. . . .

    We want to believe in the continuity of our lives so that we can say, “Yes, I exist!” So instead of looking directly at time itself, we try to escape the cruel fact that impermanence constantly cuts off our lives. Unconsciously, our minds decorate time with many ornaments in order to make our lives more secure and meaningful.

    Medan jag skriver detta lyssnar jag för övrigt på John Adams Phrygian Gates, ett riktigt digitalt verk, framfört på piano – genom en T-amp-förstärkare som samplar den ‘analoga’ inströmmen och omvandlar den till en översamplad 1-bits-kvadratvåg som kan förstärkas mycket effektivt (stäng av och på strömkällan bara, inga knepiga variabla resistorgrejer), för att sedan lågpassfiltreras på vägen till högtalarna… 🙂

  31. mbrock: Fantastiskt spår! Instämmer i att ”vardagserfarenheten” ofta upplevs som analog. Jag sitter på ett tåg som rör sig steglöst framåt, när jag häller vatten i glaset flödar det analogt. Endast klockan tickar uppbrutet i sekunder. Men varför luras av denna flödesupplevelse! tänk om jag och världen medierar varandra genom digiter!

  32. Mbrock: Ja! En utgångspunkt för mig var ju att flöden är hur ett objekt på större skalnivå ser ett fenomens effekter på objekt (digiter) på mindre skalnivå.

  33. Intressant, Ingemar! Frågan är ju alltjämt hur detta förhller sig till verkligheten. Man jobbar med vad som kallas kontinuerliga funktioner, men det säger ju inte jättemycket. Fråga: Vad menar du med ”realistisk tolkning” i det här sammanhanget?

  34. Marcus: Jag håller i alla stunder med om att att världen är en mänsklig konstruktion (men inte om att det finns något ”bortom” människan; detta bortom måste i så fall också vara en mänsklig konstruktion som därmed är innesluten i människans värld), men det innebär inte att vi kan styra den som vi vill. Existens är i och för sig ett väldigt vagt och kontextberoende begrepp i sig (finns existens?), men för mig är det i alla fall väldigt konstigt att säga att ett så intuitivt tydligt och matematiskt väldefinierat begrepp som kontinuitet inte finns.

  35. Avadeaux: Men jag säger inte att begreppet kontinuitet inte finns (och är användbart) utan att det inte finns några verkligt kontinuerliga fenomen. Det är inte konstigare än att vi ständigt upptäcker sådant som är mindre än vi kan se med blotta ögat. Ett diskret fenomen, vars steg är mindre än våra sinnen kan uppfatta, verkar kontinuerligt.

    men om du nu är en så övertygad idealist kanske vi borde börja diskussionen någon annan stans. Det är ju som gjort för att tala förbi varandra annars.

  36. ”Realistisk” som i ”spekulativ realism”. Redan från början var vågfunktionens metafysiska ställning omstridd och är det väl fortfarande. Själv tycker jag att en ”realistisk” tolkning verkar ”roligast.”

  37. Avadeaux: Världen är inte en mänsklig konstruktion. Vägar, hus, veteåkrar och Suezkanalen är mänskliga konstruktioner. Konstruktioner som finns kvar även om människor försvinner (tills veteåkern blir överväxt av andra träd, husen förmultnar och Suezkanalen långsamt glider vidare i tektoniska drifter). Realism all the way!

  38. Nej, världen är inte en mänsklig konstruktion, jag delar det där realistiska synsättet. Det är världen som idé som är en mänsklig ”konstruktion” (inget riktigt bra ord), eller snarare en biologisk/fysisk. Att vi tycker att existens är så viktigt är bara för att just vi existerar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.