TBP-spektaklet och rättegångens mikropolitik.

Det är snart dags för rättegången mot The Pirate Bay, och rollbesättningen är klar på ena sidan. Det spektakulära tål definitivt att upprepas: en mutsnut vid namnet Keyser, IFPI’s högsta chef Kennedy och självaste Håkan Rosvall står för åklagarsidan. (läs gärna Christians sammanfattning)

Eftersom spektaklet och teatern verkar vara temat för tillställningen, är det min plikt som civilsociolog att bjucka på teaterns och lagens mikropolitik. Två långa men vackra citat får illustrera. Först Tardes tanke om teatern:

But it is nevertheless true that, from the social standpoint, belief and desire bear a unique character that is well adapted to distinguish them from simple sensation. This character consists in the fact that the contagion of mutual example re-enforces beliefs and desires that are alike, and weakens or strengthens, according to circumstances, beliefs and desires that are unlike, among all those individuals who experience them at the same time and who are conscious of so experiencing them. Whereas, although a visual or auditory sensation may be felt in a theatre, for example, in the midst of a crowd attentive to the same concert or spectacle, it is in no way modified by the simultaneity of the analogous impressions experienced by the surrounding public. (Tarde 1903: 145)

Om jag förstår Tarde rätt här menar han att ett skådespel inte har strikta gränser för en insida och en utsida, och heller inte är bestämda av den omedelbara upplevelsen som en individ har. Publiken är exakt en samtidig medskapare av trosförereställningar och begär, och därmed konstitueras alltid intrycken immanent till själva akten. Tardes franska kommatecken är inte helt begripliga här, men jag förstår det som att  vi smittas av tankevirus som får oss att reagera på ett likartat sätt. Därmed blir det centralt att se till vilka smittor som just nu florerar. Med tanke på åklagarsidans komposition verkar det som att de vill germinera ett virus som säger ”de ska sättas dit för att de orsakar stora förluster för en hel industri. Hundra miljoner dollar… minst”. Den andra smittan säger ”Detta handlar om länkar, om hur internets fungerar”. Därmed är förspelet till själva rättegången mycket viktigt, eftersom det kommer att tas med in i det fysiskt närvarande spektaklet. Power takeover!

Låt oss då gå över till lagen. Tarde igen:

M. de Barante writes that in the fifteenth century ”it was purposed to strictly forbid all those games, dice, cards, or rackets, which had found a way to the people in imitation of the court.”
The innumerable card players that we see in the inns and taverns of today are, then, unwitting copyists of our old royal courts. Forms and rules of politeness have spread through the same channel. Courtesy comes from the court, as civility comes from the city. The accent of the court and, later on, that of the capital spread little by little to all classes and to all provinces of the nation. We may be sure that in times past there were a Babylonian accent, a Ninevite accent, a Memphite accent, just as there are to-day a Parisian accent, a Florentine accent, and a Berlin accent. This transmission of accent, precisely because it is one of the most unconscious, irresistible, and inexplicable forms of imitation, very properly illustrates the depth of
that force and the truth of that law which I am expounding. (Tarde 1903: 217)

Lagen upprätthålls inte bara genom polisens våldsmonopol eller Rosenbads prakt, utan lika mycket av att vi i våra vardagsliv är ”kopiister” av legalistiska modeller. Schack, tärningsspel och poker är imitationer av lagen som modell (pyramidal organisering, regelföljande och härskare), men många av våra centrala sociala organisationer är bleka kopior av Lagen; Universitetens rektorer, dekaner, professorer och studenter, partiers ledare, komittéer och territoriella indelningar, och fotbollens domare, lagkapten och mittfältare är alla delar av denna organiseringsform, och är beroende av att vi till och med omedvetet imiterar domstolen, vilket utgör lagens kraft och sanning.

Kollektiva representationer börjar alltid i mikropolitik, och finns inte ovan oss som platonska essenser. Vi skapar spektaklet lika mycket som upphovsrättslobbyn, så det är bara att börja bygga! Vi väljer, även om det kan vara svårt, om vi vill tala domstolens språk eller något annat. För hur ”civiliserat” det än låter när klubban faller på kanslisvenska vet vi att det är ett spektakel, och att Go är ett roligare spel än schack!

2 reaktioner till “TBP-spektaklet och rättegångens mikropolitik.”

  1. Hm, om jag ska försöka läsa Tardes passage om teatern ovan, förstår jag det snarast som att han ser det som en självklarhet att teatern har en tydlig gräns mellan insida och utsida. Inne i salongens mörker, tycks han mena, är den sittande publiken i hög grad ur stånd att kopiera varandra. Uppkopplingen är enkelriktad, från scen till publik.
    I så fall handlar det specifikt om 1800-talets teater under det dramatiska paradigmet, och särskilt så som den såg ut vid 1800-talets slut då bland annat belysningstekniska innovationer hade optimerat dess disciplinära arkitektur. Naturligtvis är det inte konstigt att Tarde relaterade till denna teater, eftersom det var den som gällde (och i hög grad fortfarande gäller idag), men den är någonting annan än den mesta av all teater som mänskligheten frambringat: Predramatisk teater (t.ex. de grekiska tragedierna), postdramatisk teater (i teorin från Artaud, i praktiken under de senaste decennierna), utomeuropeisk teater (t.ex. den balinesiska traditionen).
    Att vår teater kring rättegången är någonting annat än salongsteatern, det behöver väl knappast påpekas…

    Annars tänker jag på ett inlägg jag skrev för ett tag sen, ”Helt hysteriskt: Tardes smittontologi möter Artauds teater”, där Artauds idé om teaterns smittsamhet tas upp. I den idén saknas helt klart distinktionen mellan insida och utsida.
    Nämnandet av kortspel påminner också om att Lewis Carrols kortspelsrättegång i relation till The Pirate Bay-spektaklet.

  2. Rasmus: Aha… i all min hast glömde jag det icke-linjära imperativet, och gjorde mig skyldig till samma formatnihilism som jag annars brukar dissa 🙂 Tänkte teater som något statiskt, kanske till och med som en ideal form.

    En buss, som en av flera scéner, bör skapa något helt annat än den disciplinära teatern, även om skådeplatsen ”domstol” har vissa likheter (strikta regler för replikväxlingar osv, uppdelning mellan åskådare och deltagare).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.