Tardes smittontologi, från myrstackar till panspektriska övervakningsteknologier.

Här kommer en del av ett utkast till en text som jag och Kalle jobbar på. Det är för den regelbundna Intensifierläsaren en hel del repetition… men all repetition är ju samtidigt en förflyttning.

Tardes smittontologi, från myrstackar till panspektriska övervakningsteknologier.
Tardes sociologi fick historiskt sett inget större genomslag under nittonhundratalet. Den moderna biopolitiska staten hade ingen användning för hans sätt att resonera, dels eftersom det problematiserade själva möjligheten att beskriva samhälleliga processer i stora hanterbara kategorier, och dels på grund av att det vid sekelskiftet inte fanns några metoder för att kvantifiera hans mera generella teorier. Kvantifiering är i och för sig ingen epistemologisk nödvändighet, men i mångt och mycket en förutsättning för en hierarkisk och stratifierad organisering och styrning. Istället blev nittonhundratalet Durkheimianskt eftersom hans demarkation av sociala fakta som skilda från naturliga kunde rekonstruera en domän för vetandet som var både mät- och kvantifierbar, samtidigt som den öppnade för de generella biopolitiska mål som garanterade ett säkert stöd för beslutsunderlag.

Tarde hade inga ambitioner att skapa gränser för vetenskaperna, utan tänkte sig att de alla delade grundläggande likheter i att de sökte efter repetitioner (Tarde 1897/2000: 8), något han kallade ”universell repetition” (Tarde 1890/1903: 1 ff.). Repetitioner förekommer såväl som i mikroorganismers reproduktionsmönster, i myrstackens sociala organisering och i samhälleliga sätt att uttrycka ord, känslor och handlingar. Men repetitioner existerar endast för att i sin tur möjliggöra variationer. Ingen repetition är fullständigt identisk med det som har kopierats, utan varje repetition innebär en förflyttning och en variation. Tankesprånget är härifrån inte långt till Gilles Deleuze, som i Difference and Repetition (s. 24) gör en explicit referens till Tarde (Se även Deleuze & Guattari 2004:XX).

Den brännande frågan blir då hur man ska förstå hur konformitet uppstår, i språket, i moralen, i handlingar, men likväl i genetiska mönster, ekonomi och politiken. Tarde förklarar detta med imitativ strålning (imitative radiation) vilket innebär att en specifik innovation, låt säga ett specifikt sätt att uttala ett ord eller en föreställning om hur man beter sig i en kö till bussen, kan stråla och resonera genom att fenomenet repeteras av flera människor, eller icke-människor, om och om igen. En samhällsförändring, eller innovation, har alltså alltid en fundamental och avgörande startpunkt, och kan endast vika upp på ett generellt konsistensplan genom att det repeteras. Exempelvis kan ett singulärt uppror på en fabrik eller en gata endast förvandlas till en revolution om det genast repeteras i flera fabriker eller städer. På så sätt står Tardes mikrosociologi i stark kontrast till de teorier som förutsätter ett generellt medvetande (Marx), normsystem (Durkheim) eller organisationsprincip (Weber). Detta leder dock inte till den enkla slutsatsen att det inte finns trögheter eller friktion som hindrar vissa fenomen från att repeteras. Tarde förklarar detta genom att repetitioner alltid existerar i en multiplicitet av andra repetitioner och därför befinner sig i en konstant konkurrenssituation med dessa (Tarde 1903: 17). Däremot placerar han, för att uttrycka sig i deleuzeoguattarianska termer, repetitionernas intensiteter före de molära aggregatens räfflingar och de statistiska fenomenens komplexitetsreduktion.

Politikens, så att säga, intensiva potentialiteter ligger alltså i mikropolitikens domäner, och dess revolutionära möjligheter i huruvida den kan infektera andra människor, och därmed repeteras, för att förändra samhället.

Detta gör att politiken inte primärt ska inrikta sig på de kollektiva representationerna (Deleuze & Guattari 2004: 240) vars binära oppositioner endast är epifenomen till de molekylära intensiteter som gör dem möjliga från första början. Det generella medvetande som borgerligheten och proletariatet producerar i sin motsatsställning, eller de konserverande effekter som normsystem har i ett samhälle är egentligen opolitiska och endast aggregerade massfenomen. För att förstå dem, och förändra dem, måste vi ge oss in i de processer av repetitioner och imitationer som gör att de dagligen produceras i heterogena konstellationer; på arbetsplatser, i hemmen och längs våra centrala sociala institutioner. Affekter är alltid immanenta till konkreta situationer.

Guattaris tanke om de molekylära revolutionerna ligger inte långt ifrån Tardes analys. Men för Tarde har dessa potential att resonera på ett smittsamt sätt:

/…/ vi ser epidemier av lyx, spel, lotterier och aktiespekulationer, av gigantiska järnvägsprojekt, såväl som av epidemier av Hegelianism, Darwinism, etc. (1903: 146, fotnot 3).

Tarde var intresserad av att se hur nya kommunkationsmedier, såsom telegrafen, järnvägen och böcker influerade hur handlingar och idéer spreds genom samhällena. Men Tardes stora dilemma innebar att det inte fanns någon metod för att starta ett empiriskt program för denna typ av undersökningar. Hundra år senare plockar Bruno Latour upp just detta problem:

Den massiva digitaliseringen av filer [på Internet] kan ge Tarde en välförtjänt upprättelse. Den sparsmakade statistiken som fanns tillgänglig vid slutet av artonhundratalet kunde aldrig verifiera hans ‘epidemiologi’ som förljer smittan från punkt till punkt. Det skulle vara intressant att tänka hur en Tardeansk kvantitativ sociologi skulle se ut idag. Vi har nämligen numera kvasikvantitativa verktyg för att på detta sätt följa rykten, opinioner, fakta och fantasier genom samhället (Latour 2005: 208).
Till Latours förtret kan säga att han är åtminstone tio år efter den datorunderstödda panspektrocismen som underrättelsetjänster och företag redan har begagnat sig av utanför den akademiska världens trygga väggar. I boken In the War of Intelligent Machines (1991) skriver Manuel DeLanda:

Det finns många skillnader mellan Panoptikon och Panspektron /…/ istället för att positionera mänskliga kroppar kring en central sensor, används en multiplicitet av sensorer kring alla kroppar: [Panspektrons] antennfarmer, spionsatelliter och kabelavlyssning behandlas av datorer där all information kan samlas. Därefter processas den genom “filter” av sökord som har förts upp på en bevakningslista. Panspektron gör således mer än att bara välja ut vissa kroppar och vissa (visuella) data. Istället sammanställer det allt som kan sammanställas vid en viss tidpunkt och använder datorer för att välja ut de segment som är relevanta för övervakningsuppgiften (DeLanda 1991: 206, vår översättning).

Således befinner vi oss redan i en Tardeansk smittontologi, där de allra minsta aspekterna av våra vardagsliv loggas av datorer, mobiltelefoner och kreditkort. Den fråga som vi då måste ställa oss i relation till politik och demokrati, är vem och under vilka former som denna kontroll sker.

2 reaktioner till “Tardes smittontologi, från myrstackar till panspektriska övervakningsteknologier.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.