Svenska hackare

Över påsken har jag läst Linus Larsson och Danel Goldbergs Svenska hackare. Trots nästan 300 sidor text kunde jag inte slita mig från boken, utan sträckläste den i tre snabba ryck.

Förutom tio kapitel av journalistisk art innehåller även Svenska hackare en linjär tidslinje, en ”checklista” för att skydda sin dator/data samt en ordlista över tekniska termer. Mitt pedagogiska sinne blir alldeles varmt av denna ambition att lyckas med konststycket att förenkla för läsaren utan att försämra. Larsson och Goldberg lyckas väl med detta längs med hela boken (själv misslyckas jag ofta katastrofalt och ger snabbt upp).

Undertiteln till boken är ”En berättelse från nätets skuggsida”. Egentligen rör det sig om flera berättelser, som varsamt länkas samman, ibland via personer, ibland via teknologier (till exempel Tor-nätverket dyker upp på flera ställen) och ibland via en beskrivning av en övergripande hackarkultur.

Här kommer man till pubelns kärna: Urvalet av berättelser. Författarna har, som i alla texter, tvingats till en rad beslut och det första av dem är att valet av antropocentriska skildringar. Boken inleds med orden ”det här är en bok om människor, inte om maskiner”. Det andra urvalet är att dessa människor är svenska. Man hade här kunnat välja att istället skriva om grupper av människor, om teknologier eller kanske till och med om abstrakta normsystem, regleringar etc.

Beskrivningen av hackarkulturen går alltså via djuplodande beskrivningar av människor och deras sammanhang. Man skulle kunna säga att själva analysen är ”underdeterminerad”, vilket i sig är väldigt bra. Istället för att på förhand göra tydliga indelningar och definitioner, så får de intervjuade driva fram beskrivningen ganska förutsättningslöst. Visserligen förekommer några klumpiga begrepp, exempelvis white/blackhat, en indelning som hackare själva ofta har kritiserat och undflytt. Att ”ta på sig en hatt” är ju, som Arga Unga Hackare beskriver i sitt manifest, inget annat än löst prat som står i vägen för den konstituerande praktiken att hacka.

Och det är också praktiken att hacka som står i centrum för Svenska hackare. Det frågas visserligen ofta om ”varför” eller ”i vilket syfte”, men som så mycket annat i boken, på ett varsamt sätt. Det är nästan som om Larsson och Goldberg håller sig själva osynliga genom stora stycken av boken, men så med jämna mellanrum tittar de åter in i texten och beskriver de metodproblem och journalistiska överväganden man tvingas till när man skriver om en ”gråzonsföreteelse”.

Den intellektuellt mest intressanta delen är skärningspunkten när hackandet blir ”politiskt”. Här kan man göra flera val beroende på hur man definierar både hackande och politik. Vissa skulle kanske hävda att hackande är en fundamentalt politiskt praktik från första början. Andra skulle vänta tills hackandet hamnade i en generell offentlighet och hade tydliga mål. Jag lutar själv åt den första definitionen. Svenska hackare ligger inte heller så långt ifrån den, utan skriver fram hackandets historia som motsägelsefullt politisk från första början, även om den växlar över i en slags offentlighetens politik i de sista kapitlen, då till exempel Werebuild/Telecomix och Juliagruppen beskrivs som aktörer som hackar politiska system.

Personligen gillar jag allra mest kapitlet om Vuxna Förbannade Hackare, som inspirerade av Arga Unga Hackare fortsätter traditionen med zines. Dessa digitala spår utgör hackandets förnämsta litterära tradition, där datorkod, chiffer, poesi, ASCII-konst och anekdoter blandas ihop till ett betydelsespäckat nyhetsbrev.

Jag läser dessa zines så slaviskt att jag till och med ger mig på de lösenordshashsummor som återfinns både hos AUH och VHF. I en vecka har jag försökt knäcka dem, och lyckats hyfsat. För den som inte bara vill läsa om hackare utan även vill dechiffrera deras byten, så rekommenderas följande övning: Klistra in hashsummorna nedan och spara dem som en ren textfil. De är troligtvis autentiska. Kör dem sedan i John the Ripper (jag skrev en instruktion) så borde åtminstone några av dem uppenbara sig i klartext efter ett tag. Observera – de funkar troligtvis inte längre som inloggningar, och genom att testa gör man sig skyldig till dataintrång.

I Arga Unga Hackares manifest dyker de upp långt ned i zinet, efter $ cat /etc/shadow, och hos Vuxna Förbannade Hackare återfinns de även här långt ned i deras zine, efter *BLA*BLA*BLA*.

Således är Svenska hackare en mycket välskriven bok som rekommenderas till alla.

7 svar på “Svenska hackare”

  1. Har inte läst boken, men som kopimist måste jag hålla med om att det är problematiskt att alltid berätta historia ur människors perspektiv. När det uppenbarligen är maskiner och kod som står i centrum känns det väldigt felcentrerat. På samma sätt som det är problematiskt att berätta om kriget mot slaveriet ur Lincolns ögon, eller skildra djurförsök ur forskarens synvinkel.

    Det är dock något man ska beskylla kontexten för, och inte författarna. Boken verkar jättebra.

  2. Isak: Ja, det är problematiskt om det är den enda beskrivningen, speciellt i ett så pass teknikdrivet fenomen som hackande. Men samtidigt är Svenska hackare ett bra komplement till exempelvis Abstract hacktivism, som ju angriper det hela ur ett filosofiskt perspektiv.

    Själv har jag svårt att skriva människors historia. Men ibland är det trevligt med lite kött i kablarna 🙂

  3. Det människan formulerar i text måste ha ett perspektiv. Förhoppningsvis vet den skrivande vilka val hon gjort. I alla fall när det gäller den här typen av bok. Om något väljs, väljs något annat bort, några har svårt att förstå att det ligger i sakens natur.

    ALLA berättelser är i någon mening en människas. En författare kan berätta maskinernas historia men inte utifrån hur maskinerna upplever det. Eller jo, men då talar vi inte om faktaböcker.

    Fast ni kanske tror på övernaturlighet i samband med teknik, att tekniken har egen vilja? Det är genom historien vanligt och vi har haft en sådan trend. Personligen har jag ännu inte sett några bevis för till exempel avsikter eller känslor bortom människan.

    Boken är spännande och intressant.

  4. Alla perspektiv har en tendens att bli problematiska om de är den enda beskrivningen. Hackande är trots allt ett mänskligt fenomen, det också: människor som ligger bakom, människors drivkrafter och så vidare. De kan inte utelämnas. Man får väl utgå från att det inte är författarnas tanke att deras bok skall betraktas som ett försök att uppnå en fullständig bild.

    //JJ

  5. ”Dessa digitala spår utgör hackandets förnämsta litterära tradition, där datorkod, chiffer, poesi, ASCII-konst och anekdoter blandas ihop till ett betydelsespäckat nyhetsbrev.”

    Mycket elegant uttryckt.

    Läste svenska hacker-zines i mina tonår, uppskattade dem mycket då, och i efterhand kan jag se att de betydde en hel del för min utveckling.

    Kanske ska ta och läsa den hära boken då va…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.