Subalterna flöden – För en materialistisk subjektivitet.

Denna lite tyngre text är en replik till Mikela och Jakob som har bett mig komplettera mina färdigheter inom disciplinerna subalterna studier och flödesontologisk etnologi. Men förhoppningsvis finns även ett allmänintresse. Låt oss se!

***

Sammanfattning. Om vi utgår från Spivaks tes om den dubbla marginaliseringen av den subalterna och sedan ger den momentum genom att sätta in den i en deleuzeoguattariansk flödesontologi i Imperiekontext får vi en del intressanta tankar om hur en materialistisk utgångspunkt för subjektet kan teckna sig mot den globala kaptialismen. Men innan vi tar allt för många steg samtidigt måste vi först och främst lägga ut delarna för beskådan så att vi sedan kan baka samman dem till en mångtydig protes.

Den subalternas dubbla marginalisering.

Spivak argumenterar att den subalternas marginalisering består av en dubbelt tystnad som både följer av en avsaknad av institutionell representation, så som vi förstår politiken och parlamentariska demokratier, och genom re-presentation av subjektet i form av symboler inom exempelvis konst eller filosofi (Spivak s.83). Denna marginalisering har mycket djupare konsekvenser än traditionella (marxistiska) begrepp, så som ideologi, hegemoni, eller diskurs för den delen. Kombinationen av att inte vara representerad av institutionella mekanismer eller diskursiva representationer leder till en ontologisk tystnad som ger den subalterna en identitet av olikhet, och kvar ”finns inget representabelt subjekt som kan veta och tala själv” (Spivak s. 102).

Spivak har rätt på ett sätt och fel på ett annat: det är givetvis både moraliskt och empiriskt korrekt att visa på den tystnad som det postkoloniala tillståndet har skapat. Men Spivak går fel när hon antar en brist på agency. Istället för att tänka marginalisering i brist och saknad, tror jag att man kan förstå förtryckets mekanismer bättre om man ser den subalternas agency som en verkan och ett flöde. För att ro hem detta projekt krävs dock att vi för in ett annat begrepp: multitude.

Multitude (med den besläktade fobin multitudeskräck) är ett begrepp som både Machiavelli och Spinoza använde för att beskriva folkets potentiella motstånd mot en Statsapparat. Men här vänder vi oss till Hardt & Negri’s tappning i Empire (pdf) istället. Dags för ett långt och problematiskt citat:

”Producing and reproducing autonomously mean constructing a new
ontological reality. In effect, by working, the multitude produces
itself as singularity. It is a singularity that establishes a new place in
the non-place of Empire /…/ One might object at this point, with good reason, that all this is still not enough to establish the multitude as a properly political subject, nor even less as a subject with the potential to control its own destiny. This objection, however, does not present an
insuperable obstacle, because the revolutionary past, and the con-
temporary cooperative productive capacities through which the
anthropological characteristics of the multitude are continually tran-
scribed and reformulated, [ta paus innan sista meningen] cannot help revealing a telos, a material affirmation of liberation.” (p. 395)

Låt oss lägga ut texten innan vi sätter in den i de utlovade flödena. Multituden är alltså en positiv (läs empirisk) producerande kraft som genom sin verksamhet, som till stor del består av arbete, konstant producerar sig själv (immanent, inte som verkan av en orsak) i heterogena singulariteter. Detta tycker jag låter bra, och är ungefär samma figur som jag tänkte mig i en tidigare text. Vi materialiserar subjektet kring objektet, och därmed får vi dess verkan – kraften, eller avsaknaden av kraft, att skapa politisk handing. Detta argument finner vi även hos Jakob Wenzer i avhandlingen Resonanser:

”En kraft, slutligen, är namnet på det som flödar. En kraft är vad som helst som påverkar något annat. Den har sin ursprungshistoria, har framkommit vid en viss tidpunkt och ur vissa evolverade villkor och dess blivande bestäms av egenskaperna hos de kroppar av vilket systemet utgörs.” (fanns inga sidnumreringar i pdf-filen, bokstavsbruset ej i original utan tillagt av min dator)

Nu har vi två bud. Wenzer vs. Hardt & Negri. Men skiljer de verkligen sig åt så mycket? Hardt & Negri ser potentialen i att de materiella inskriptioner som multitude skapar har en avgörande effekt i världshistorien. Genom i huvudsak arbete, som är ett flöde av materiella och abstrakta transaktioner (min dator är tillverkad i Kina. Låglönearbetarnas kraft verkar på mig genom den och på Dow Jones index samtidigt. Immanens.), så har multitude redan en politisk verkan från första början. Frågan är inte om den subalterna kan tala, utan hur multitudens flöden fångas in, omdirigeras och inkorporeras i den samtida teknokapitalismens monetära och tekniska system. (arbetaren är abstrakt fjättrad vid en maskin, medan löneflödet kanaliseras mot konsumtion). Men Hardt & Negri går ännu längre. De vill genom den positiva kraft som är inneboende i multituden tro på ett telos i form av en materiell affirmation av frigörelse. Vad är nu detta? Hjälp mig! Vad är det som skiljer detta telos från essentialism? Wenzer har en strikt metodregel som vi måste falla tillbaka på: ”I stället för att försökautröna vad något är intresserar flödesteoretikern sig för vad något gör”. Och om vi även lyder det första citatet ovan så slipper vi allt vad teleologi heter genom att egenskaper tillskrivs av ”de kroppar av vilket systemet utgörs”.

Jag är inte säker på vad den här texten får för konsekvenser. Men vi har iallafall fört förnuftet över dessa ontologiska frågor:

Subjektet som representation vs. subjektet som materiellt flöde.

Teleologisk vs. systemisk historieskrivning.

Mer läsning: Kategori ”subaltern agency” på Resistance Studies. ,

5 reaktioner till “Subalterna flöden – För en materialistisk subjektivitet.”

  1. Det tycks mig som Hardt & negri ser en telos i form av en potentialitet snarare än ett öde, vilket ju innebär att telos är ett ganska dåligt begrepp för dem att använda. Men senare i texten blir det klarare när de beskriver hur multitudens oupphörliga framgångsrika opposition mot Empire utgör en reappropriering av territorium, trots statsapparaters förtvivlade försök att stoppa detta med murar, tullar, militär, övervakning etc.

    ”Empire can only isolate divide and segregate. Imperial capital does indeed
    attack the movements of the multitude with a tireless determination:
    it patrols the seas and the borders within each country it divides
    and segregates and in the world of labor it reinforces the cleavages
    and borderlines of race gender language culture and so forth. Even
    then however it must be careful not to restrict the productivity of
    the multitude too much because empire too depends on this power. The
    movements of the multitude have to be allowed to extend
    always wider across the world scene and the attempts at repressing
    the multitude are really paradoxical inverted manifestations of its
    strength” p.399

    Däri ligger också multitudens potentialitet till autonomitet och möjlighet att kontrollera dess öde i form av erhållandet av ett globalt medborgarskap tex. Således borde ju telos vara begränsat till ett telos i ett givet system, i detta fallet global kapitalism. Systemets kroppar skapar en situation där Empire inte kan stoppa multitudens rörelser vilket öppnar upp för dess befrielse. Därmed är Hardt&Negris telos inte en essentialism och inte heller någon direkt motsättning mot en systemisk flödesontologisk historieskrivning.

  2. Well. Okej, visserligen. Det må vara kompatibelt med flöden, men å andra sidan innebär ju detta att man sätter multitude före Imperiet på samma sätt som Deleuze och Guattari sätter Krigsmaskinen före statsapparaten, eller det nomadiska före det sedentära. Det är en sak att göra det på moralisk grund, en grund jag sympatiserar med. Men det blir ju konstigt om vi skulle skriva världshistorien som om vi vore vid änden av samhällsformerna just nu i och med en irreversibel globalisering som låter multitude deterritorialisera de sista nationalstaterna till en enda Tellus-smooth-space. Det vore teleologiskt par excellence. Kanske inte essentialistiskt, men väldigt essentialismvänligt.

    Utveckllngen skulle kunna vändas lika snabbt som den började skena. Teknologisk massövervakning skulle kunna räffla subjektet till en lydig tvättbräda som delade multitude i separata containrar så att de inte längre kunde associera enligt mönstret and…and…and…

  3. Är inte säker på att jag förstår tillräckligt av resonemanget för att kunna bidra. Räknar mig som filosofiskt lagd och hyggligt skolad men…Hursomhelst så tror jag din kritik av Spivak är underbar och löser ett avgörande problem, något som kritiska teorier eller post-teorier ofta hamnar i, att beröva den underordnade sin handlingskraft, trots att det är alldeles uppenbart att alla människor existerar genom handling och gör sig till människor genom att interagera med andra. Arvet från strukturalismen kanske lamslår oss fortfarande? Men sen tror jag du skall släppa Hardt och Negris teleos hos Multituden. Jag läser det som en kvarvarande marxistisk historie-determinism, de vill gärna i sin post-marxisitiska variant ha kvar säkerheten att historien leder fram till ett nödvändigt kommunistiskt tillstånd…Jag uppfattar dem som pendlande mellan denna essensialism och en mer konstruktivistisk orientering genom hela deras skrivande. För mig har kritiken av Hardt och Negri i boken ”Empires New Clothes” varit avgörande, inte minst texten av Laclau.

    Hoppas mina väldigt icke-stringenta kommentarer så här på morgonen är till någon hjälp. Ha det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.