STS-kris i Zürich

Efter två varma dagar i Zürich kommer här några fragmentariska kommentarer och tankar som väcktes under workshopen ”Ironists, reformers or rebels? The role of the social sciences in public participation…”. Det är i huvudsak kritiska kommentarer som baserar sig på en liknande erfarenhet som Karl har. Men, don’t get me wrong, jag gillar STS… det är den samhällsvetenskapliga gren som faktiskt har mest intressanta saker att säga just nu.

Huvudfrågan för workshopen var vilken roll som samhällsvetenskaperna har, och vilken roll de bör ha i viktiga teknovetenskapliga processer? Dessutom frågar man sig vilket förhållande man har till olika publics. Kan man till exempel överhuvudtaget mäta en public opinion?

I en mängd teknovetenskapliga processer bjuder man in ”lekmän” från allmänheten som ska få sina röster hörda i olika beslut. Redan själva inbjudandet och i situationen att sitta bredvid experter innebär ju en kontroll av vad nu den där allmänheten kan tänkas tycka.

Men var finns då offentligheten? Detta beror givetvis på vilken samhällsvetenskaplig tradition man tillhör. Min presentation handlade just om detta, och hur vi i Sverige har premierat en statisk syn på att en opinion alltid finns där ute i samhället, och tycker saker bara man frågar dem. Dessutom går den att mäta och göra statistik av.

Ett Deweyanskt angreppssätt ger dock en helt annan syn på publics. Vi ger ett citat som beskriver det traditionella samhällsvetenskapernas oförmåga att fånga dynamiska publics:

Even if social sciences as a specialized apparatus of inquiry were more advanced than they are, they would be comparatively impotent in the office of directing opinion on matters of concern to the public as long as they are remote from application in the daily and unremitting assembly and interpretation of ”news”. On the other hand, the tools of social inquiry will be clumsy as long as they are forged in places and under conditions remote from contemporary events. (Dewey 1927: 306)

Publics som uppstår kring issues och matters of concern är alltså begränsade i tidrummet. Tänk bara på FRA-lagen. Här uppstår en enorm social mobilisering kring en sakfråga som är ganska begränsad och inte kan reduceras till höger-vänster (det finns nog inga sådana frågor).

Mitt argument var dock att sådana stabila publics skapas på två sätt av samhällsvetenskaperna själva.

Dels skapar vi publics epistemiskt – detta är en theory ladeneffekt – genom att vi mäter det så finns det rent vetenskapligt. Men även, genom att samhällsvetenskaperna alltid är perfomativa så mobiliserar vi publics, eller kväver dem, eller så inkorporerar vi dem i statsapparaten. Detta borde vara en självklarhet för STS-communityt, men är tyvärr inte så…

För det handlar egentligen om frågan huruvida demokrati överhuvudtaget kan vara grundad i design? Alltså ett Habermasianskt ideal vs ett Deweyianskt. Hos Habermas inser vi till slut att det funkar inte att skapa ett Herrschaftsfrei (maktfritt) rum för dialog. Istället måste vi tänka pluralism, i Deweyiansk anda (kalla mig liberal, I don’t care).

Vad STS alltid missar är därmed det virtuella och det abstrakta. Bland yngre forskare finns dock en kritik (nej, jag vill inte göra detta till en 68-fråga, det är bara en empirisk iakttagelse), av att den enda förklaringen är det socio-politiska maktspelet. Exempelvis finns det ingen abstrakt förståelse av makt, allt ter sig fortfarande som machiavelliska maktspel inbäddade i institutioner. Men ingen reflekterar över instituitioners abstrakta former i assemblages: exempelvis motsättningen mellan Statsapparater och krigsmaskiner. Nyvarande STS-mainstream kan heller aldrig erkänna distinktionen mellan ett slätt och ett räfflat rum. Att designa demokrati är alltid en räffling, men det behöver inte vara en dålig räffling:

”We are segmented from all around and in every direction. The human being is a segmentary animal. Segmentarity is inherent to all the strata composing us. Dwelling, getting around, working, playing: life is spatially and socially segmented.” (ATP 208)

Vad STS har svårt att förstå är att aggregerade strata måste förklaras, vi kan inte förklara med dem! Men makt utgår inte heller från en scratchy social komplexitet, som Latour ofta påpekar. Socialkonstruktivism i all ära, men det är dags för STS att närma sig vitalism, emergens och det virtuella! Samma misstag gör Habermasiansk deliberativ diskurs, som utgår från (möjligheten av) släta rum. Men i samma rörelse som man försöker ordna deltagande i vetenskapen har man skapat en grundräffling om dialogens karaktär. Mötesplats, moderator, tider, stolar och bord, innehåll… allt detta är ett assemblage av Statsapparatsliknande karaktär, och vars räfflade rum är diametralt motsatt exempelvis hur Dewey beskriver formandet av en public, som i reaktion (opposition) mot Statsapparater formerar en krigsmaskin i slätt rum.

Exempel: Instruments for dialogue, facilitation… vad är facilitation? Nån som hjälper till. Men det är ju att räffla och appropriera (som lit. crits. brukar säga, fast de menar ”språk”).

Problemet som STS verkar lida av är att de inte har bra former för att beskriva samhällelig makt. Normer, institutioner, grupper är vad som fortfarande finns för handen. Om man nu kombinerar detta med naiv textism och socialkonstruktivism får man en väldigt ensidig syn: ”Makt finns överallt, vi kan inget förändra. Varje gång vi försöker peta och röra på de maktproducerande institutionerna kommer vi utöva makt. Och det är fel…dialektik! dialektik!”. Rädslan för social repression sköljer över tänkandet med sådan kraft att det inte finns någon möjighet att plana upp på konsistensplanet.

STS behöver alltså en rejäl injektion i begreppsapparaten; assemblages, puissance, stratifiering, mikropolitik, flöden, singulariteter…

Sen finns det en hel del reaktionära Luhmannianer som har en del konstiga saker för sig. (inte reaktionär i höger-vänsterbetydelse, there are no ideologies, only assemblages). Men deras teorier om hur sociala system funkar har ju stabilitet och ekvilibrium som mål. Vad de inte har insett är att de egentligen talar om statsapparater, räfflade rum och stratifiering. När General Luhmann säger ”robusta system” menas pouvoir-centripetala grundräfflingar, feed-back betyder ungefär segmentering. Det är väl okej, men det är inte participation i en liberal anda.

Jag inser att detta blev sjukt fragmentariskt. Förlåt. Men det är å andra sidan min faktiska upplevelse. Det finns liksom ingen generell syntes, heller inget gemensamt program. Men jag är av åsikten att STS-fältet måste skärpa till sig när det gäller att tänka nytt. Men det får bli ett annat papper…

2 reaktioner till “STS-kris i Zürich”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.