Spinozistiskt intermezzo: God-intoxicated Albert Einstein

Som i alla bloggserier behöver man göra avstickare. Förra gången detta skedde, under den fromma Spinozismens filosofiska salladsblad, handlade det om förhållandet mellan medborgare och staten. Det är nu dags att gå över till förhållandet mellan Gud och natur, eller rättare sagt, då dessa två är samma sak för Spinoza, mellan Gud/Natur/Substans och fysik. (Frågan om tro och vetenskap lämnar vi till Sturmark och Liberati).

Albert Einsten var en mycket hängiven läsare av framför allt Etiken. I Max Jammer’s bok Einstein and Religion beskrivs Einsteins relation till religion, vetenskap och framförallt Spinoza. Denna dikt, med titeln Zu Spinozas Ethik, tillhör kanske inte Einsteins mera lyckade verk, men den rimmar åtminstone (jag gör ett försök att behålla rimmen i översättning):

Wie lieb ich diesen edlen Mann,
Mehr als ich mit Worten sagen kann.
Doch fuercht’ ich, dass er bleibt allein
Mit seinem strahlenden Heiligenschein.

Som jag älskar denna ädla man,

Mer än jag med ord säga kan.

Dock fruktar jag hans ensamhet,

I sin strålande helighet.

Men Einsteins fascination gick längre än till att bara beundra en (troligtvis) ganska idealiserad bild av filosofen. Om vi tänker oss tillbaka till det tidiga 1900-talet när det ju då, som idag, var smått tabubelagt att befläcka vetenskapen med religion. Einstein var dock ganska straightforward. Ur en dialog hemma hos greve Kessler, som återfinns i Jammers bok:

“It isn’t possible! I must ask him right away. Professor! I hear that you are supposed to be deeply religious?”

Calmly and with great dignity, Einstein replied,

“Yes, you can call it that. Try and penetrate with our limited means the secrets of nature and you will find that, behind all the discernible concatenations, there remains something subtle, intangible and inexplicable. Veneration for this force beyond anything that we can comprehend is my religion. To that extent I am, in point of fact, religious.” (46)

Bekännelser är ju dock mest av kuriosavärde, men det intressanta med Jammers bok är att den går in för att se hur Etiken influerade den generella relavitivitetsteorin. Einstein vägrade att skriva något filosofiskt om Spinoza eftersom han ansåg sig vara otillräckligt filosofiskt skolad, trots att bland annat Freud, Bergson och Zweig var inbjudna till samma samma skriftserie.

Som vi vet talar ju Spinoza om en absolut och nödvändig determinism i universum. Gud/Naturen är fullkomligt orsakad av sig själv, och är på så sätt evig. Kanske var Einstein influerade av denna paragraf i Etiken:

PROP. XXVIII. Every individual thing, or everything which is finite and has a conditioned existence, cannot exist or be conditioned to act, unless it be conditioned for existence and action by a cause other than itself, which also is finite, and has a conditioned existence; and likewise this cause cannot in its turn exist, or be conditioned to act, unless it be conditioned for existence and action by another cause, which also is finite, and has a conditioned existence, and so on to infinity.

Proof.-Whatsoever is conditioned to exist and act, has been
thus conditioned by God.

Enligt denna logik finns det inte plats för slump eller heterogenitet, i dess strikta bemärkelse. Allt som finns är orsakat av den underliggande Gud/Naturen. Vilket leder fram till Jammers slutsats:

For Einstein’s religious conviction, following Spinoza, was based on the assumption of an unrestricted determinism, according to which, not only the motions of massive gravitating bodies, such as the stars, but also atomic processes are ruled by strict deterministic laws. Hence, Einstein’s persistent objection to the new quantum mechanics, on the grounds that “God does not play at dice,” was, at least to some extent, religiously motivated.

Nu i efterhand vet vi ju att Einsteins determinism inte riktigt funkar när det gäller kvantmekaniken, som ju i viss mån motsäger den lika fullt fungerande generella relativitetsteorin. Visserligen vore det kanske i Spinozistisk ”anda” att hitta en unified theory som löste denna motsättning. Oavsett vilket, är det intressant att se hur filosofi från sextonhundratalet kan hjälpa fysiker att tänka, och hur debatten mellan att tro eller veta mest ser ut som trängsel till bankomaten i jämförelse.

4 reaktioner till “Spinozistiskt intermezzo: God-intoxicated Albert Einstein”

  1. Din spinoza-gud artikel blev terapeutisk för mig. Jag känner mig ibland instängd när jag läser Spinoza. Jag tenderar att hålla med i Nietzsches kritik av spinozas deterministiska negativism.

    Så jag behöver hjälp med att hitta vad som är kul hos Spinoza.

  2. Jag skulle vilja påstå, att det går tolka Spinozas determinism (”allt som sker av nödvändighet”) på ett dynamiskt sätt. Hans determinism är kausalitetsbunden, ja visst, men till skillad från Cartesius var Spinozas determinism direktkopplad till hans dynamiska och kreativa Natur. För Descartes, Hobbes, Libnizt (en viss reservering här) och senare Newton, Laplace etc. var Naturen (=universum) som ett kausalrt deterministiskt urverk, där allt skedde av en lagbundenhet, och ifall man kunde läsa av alla ”tillstånd” så kunde man dra slutsatser om det förgågna och om framtiden (teoretiskt). Descartes ”Gud” drog upp urverket och lät det ”ticka” i evigheter, Spinozas var inneboende i systemet…

    I och med Spinozas ”Natura” är ”Natura Naturans”, den skapande och ”tillblivande” naturen, som dessutom är ”oändlig” och besitter oändligt med modus, så kan ”människan” i egentlig mening aldrig kunna ”komma åt” en ”Total kausal determinism”. Vi kommer aldig få adekvat kunskap, det omöjliggörs av immanenta Deus via Natura naturans.

    Detta är oerhört fiffigt tycker jag – för samtidigt som man bejakar lagbundenhet (som genomsyrade ju hela 1600-talet och framåt) så ger man en öppning i systemet som skapar ”Tryck” och ”dynamik” / ”rörelse” som ömöjliggör det som t.ex. Laplaces försökte att påstå (”Laplaces Demon”).

    Det högsta kunskapen enligt Spinoza är inte kunskapen om ”alltings läge” utan snarare att ”allting hänger ihop”. Enter: ekosofi och Naess

    🙂

    har skrivit lite om det här:
    http://heiti.blogspot.com/2009/04/spinoza-och-baron-munchhausen.html

  3. Bra post! (Oerhört lyckat med dissandet av alla religiösa Humanister.)

    Bra kommentarer oxå. Ni bygger! (Själv känner jag mig lite korkad idag, orkar inte säga något vettigt.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.