Sorgetrollens cancer

Med sorg läser jag när riktigt grova troll hopar sig och vräker ur sig hotfulla saker i kommentarsfältet hos Isobel. Mönstret upprepar sig från vad som verkar inträffa hos var och varannan kvinnlig bloggare – internet hate machine i sin värsta skrud.

Hur man ska hantera detta problem är en frustrerande fråga. Dels jag har själv aldrig mött det på ett personligt plan eftersom ingen sorgetrollar denna blogg. Men problemet handlar även om öppenheten på internet och hur man ska hantera det faktum att underbara nätet tillåter nästan vem som helst att kommunicera med vem som helst utan att någon står i mitten som ett filter.

Kanske är det dags för nya filter? Observera att detta är en fråga snarare än ett påstående. Men man skulle kunna tänka sig ett system där endast ”godkända” kommentatorer tilläts kommentera, precis som exempelvis IRC fungerar med moderatorer som ser till att samtalet är on topic och enligt de konventioner som människor sinsemellan etablerar. Ett sådant system, eller rättare sagt mångfalden av sådana system, skulle kunna behålla anonymitet om man så ville, fast snarare knyta dem till ett nickname än till en viss person.

Att kommentera en blogg är ingen mänsklig rättighet, utan snarare en praktik som måste vårdas. Bloggsfärerna är dynamiska kroppar och vid cancer så drabbas de av sorg, något som till varje pris måste undvikas. Kanske måste ålen tillagas innan den äts för att undvika det anafylaktiska blodet.

Nättidningar och Newsmill har redan gett upp tron om att ett samtal behöver modereras. Därför förekommer inte heller något samtal där. De har bara hatväggar som kommentarsfält, plank där man kan kräkas ur sin galla i hopp om att någon bryr sig. Den enda funktionen är någon meningslös ”anmäl”-knapp som går till en moderator som raderar överträdelser.

Att få till det där fantastiska diskussionsklimatet är något som många bloggare lägger mycket energi på. När jag lägger ut en tanke här som någon i kommentarsfältet tar tag i och bygger vidare på blir jag helt euforisk. Mina tankar blir genast anslutna till ett konsistensplan av riktingar, ett hav av intellektuella koordinater som då och då träffar singularitetspunkter av insikt. Min tanke upphör att vara min, mitt medvetande förvandlas till nätvarons karaktär av sifonofori. Trådar som formerar en distribuerad hjärna, kapabel till att gå mot oändligheten, precis som fraktalen i den fjärde parameterrymden.

Det är rädslan för att förlora allt detta som gör att jag skriver denna post. Kanske är det i bred bemärkelse även just det som denna blogg syftar till i det stora hela. Jag skulle ju kunna strunta i att blogga om sorgetrollen väller in, och skriva böcker istället (undrar hur man trollar en bok?). Men jag är övertygad om att det skulle bli dåliga böcker utan det samtal som bloggen plus IRC står för.

På IRC finns bara troll i några minuter, om de ens hittar dit. Bloggar är mera utsatta. Hur denna ekologi ska kunna växa och frodas är en svår nöt att knäcka. Låt inte trollen vinna!

15 reaktioner till “Sorgetrollens cancer”

  1. Jag tycker att man kan tänka lite analogt här. Lika lite som det är tillåtet att hota någon i verkliga livet så är det det på nätet. Det kallas olaga hot och det är ju applicerbart på vissa av såna här angrepp. Därför tycker jag man ska överlämna såna hot till polisen. Man har ingen rätt att begå brott på nätet.

    Att moderera kommentarsfältet tror jag kan vara nödvändigt på det sättet som du säger – i de fall en bloggare får den typen av kommentaren. Man är ju sin egen chefredaktör så det är upp till var och en att skapa lämpliga rutiner.

  2. Jätteintressant. Troll som provocerar å försöker göra sig lustiga är väl en sak, hur jobbiga man än kan tycka de är ibland så har dom ju sin charm ibland. Sorgetroll med sitt hat och sina hot är en helt annan grej, det dom håller på med är helt enkelt fördjävligt och oacceptabelt.

    Problemet är socialt och därmed anser jag att lösningen också måste vara social. Visserligen kan teknik förenkla för de som ska ta den sociala lösningen i bruk, men om man tror att man kommer kunna lita helt på en teknisk lösning blir det som din insikt om anmäl-knappen; funkar i teorin, men i verkligheten bryr sig inte folk.

    Visst skulle man kunna ha godkända kommentatorer, precis som du kan ha irc-kanaler där bara folk med voice kan tala. Men jag känner instinktivt att det är ett för finmaskigt filter/för hög tröskel. Visst, att få kommentera på en blogg är inte en mänsklig rättighet, solklart inte. Men med det har man inte sagt så mycket, vi vill ju inte riskera att förstöra det som är så bra med bloggar bara för att bli av med lite sorgetroll (det vore ju näst intill att ge dom segern). Många man egentligen skulle vilja ha kommentar inte skulle orka registrera sig för en blogg de ramlat in på spontant, tänker jag.

    Sen är ju sådant här alltid upp till blogginehavararen. Jag skulle kanske inte gilla ett system som ovan, men det är ju fullt möjligt att ha det så och var å än bestämmer ju själv över sin blogg. Sen må jag ogilla det hur mycket jag vill.

    Men jag tror ändå på någon form av mer traditionell kommentarsmoderering. Någon sa att trollen inte tycker det är lika roligt när de ser att saker måste godkännas och kanske aldrig blir publicerat. Det kan nog stämma i vissa fall (dock borde åtminstone en del tycka det är lika tillfredsställande att skicka elakheter till bara blogginehavaren). Kanske kan man även gå ihop några vänner och moderera varandras bloggar, så att man inte behöver se skräpet själv utan att någon kan ta hand om det åt en?

    Eller, så kan man göra som youtube eller slashdot och låta folk poängsätta kommentarer…

    Sen tycker jag att om det är solklara fall av hotelser där man kan se vem det är (som i fallet med kristdemokraten eller jobbmailen som Isobel nämnde) så polisanmäler man om inte annat så av principskäl. För att visa att sådant inte är tillåtet och att man inte accepterar det.

    Oj, vad lång den här kommentar blev… väldigt intressant ämne, men jag håller som sagt fast vid att lösningen på ett socialt problem måste vara socialt (även om teknik kan vara ett verktyg som förenklar en viss aktivitet).

  3. @Nemokrati: Instämmer i att man som bloggare är sin egen redaktör och givetvis har all rätt att själv moderera kommentarer.

    @Björn Odlund: Ja, jag tror att det knepiga är förhållandet mellan finmaskighet och total kommentarsanarki. I skydd av den relativa anonymitet som nätet bjuder spårar det ibland ur. Med ett par musklick stiger man rakt in i någons digitala vardagsrum, och dessutom utan att varken presentera sig eller bli igenkänd.

    Men, jag har som sagt inga lösningar på detta. Snarare är det en oro hos mig att bloggosfären blir alldeles för finmaskig, eller att bloggare helt enkelt slutar blogga.

  4. Kanske skulle något PGP/OpenID-system kunna fungera? Problemet är ju att det är lätt att mer eller mindre ospårbart lämna en kommentar på en blogg, precis samma mekanism som gör det så lätt att köra spamservrar. Om man krävde någon sorts mekanism för att göra det svårare att byta identiteter, t.ex. att ens nyckel måste vara signerad av ett antal personer eller att den måste vara signerad av någon gemensamt betrodd person så skulle problemet troligen vara mindre, och man skulle snabbt kunna lura ut vilka av ens betrodda (vänner?) som drar in troll. Fast problemet blir ju då att man riskerar att filtrera bort personer bara för att man inte känner någon som känner dem förstås.

  5. albins: Ja, precis. Att skapa ett system för vän-till-vän-förtroende är nästan helt vattentätt. Dessutom efterliknar det ju hur en social tillställning funkerar AFK.

    Men, som sagt. Det känns helt fel att göra så också…

  6. @Björn

    Att moderera varandras bloggar, ungefär som att skicka quizet till personen som sitter till höger om en för rättning, känns spontant som en väldigt enkel och rätt bra (nöd-?)lösning? Eller skulle det inte gå i praktiken?

  7. @Karin

    Rent teknisk är det nog inga problem (även om det säkert kunde finnas saker som förbättrade/förenklade). Huruvida det skulle fungera bra eller åtminstone ok, ur den sociala synvinkeln är svårt att avgöra på förhand och kan nog variera för olika grupper och beroende på hur man utformar det. Man får nog testa och utvärdera, förbättra och utvärdera igen, för att kunna ge några mer definitiva svar… 🙂

  8. 2004 var det. Greater Internet Fuckwad Theory.

    2003 sa Clay Shirky det där om grupper som var så klokt.

    Kanske innefattar ”gruppen” när en bloggare blir offentlig person (hm, vilket sker rätt snart) så många individer som har så lite att förlora på att trycka på submit att det inte går att hindra. Men, glädjande, så är samsocialt skapande ett område som är mycket lite utforskat i webbsamtalssammanhang. Man litar på samma former hela tiden (moderator, kanske lite karma+intressetrösklar). Luis von Ahns idéer i ReCAPTCHA och Google Image Labeler-spelet kanske kan vara till nytta i det här. Så att man sorgetrollmarkerar av egennytta, inte av känd sympati med andra stackare.

  9. Bra diskussion! Själv undviker jag omodererade bloggar som tillåter mobbning. Som Ernesto Laclau skrev: Man måste vara intolerant mot intolerans. Tolerans mot intolerans gör en till medbrottsling i intoleransen.

    Det finns en liberal idealisering av det ocensurerade samtalet som vägrar analysera makt och förtryck, allt skulle bara handla om kreativitet och frihet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.