Shinjuku station

Tokyos tunnelbana slutar aldrig att fascinera mig. Inte så mycket på grund av dess tekniska perfektion, dess punktlighet eller att den är renare än en operationssal. Snarare bör den förstås som en slags shintoistisk vitalism.

Men först något om de europeiska tunnelbanorna. Vi har å ena sidan Berlins individualistiska system. På nyårsafton kastar man smällare i tunnlarna, en perrong ockuperas av punkare och det är socialt accepterat att dricka öl och prata högt. Individen approprierar det kollektiva rummet, och gör motstånd mot det teknologiska gestellet genom att planka. Ibland kommer hyrsnutarna och då gäller det att snabbt låtsas som att man är en förvirrad turist.

Sen har vi de auktoritära tunnelbanorna, framför allt i Kiev, men i lättare versioner återfinns även i Prag och Budapest. Ofta djupt grävda (undantag den gamla linjen i Budapest) med minimalistisk estetik Soviet style. De överlever en kärnvapenattack och ger helt rätt typ av kaustrofobi.

I London är övervakningen påtaglig. Post 9-11 blandas med koldoft från förra seklet. Stationerna utgör säkerhetiserade undantagstillstånd, och man åker alltid fel trots att allt är på engelska. Man vill helst ut ur the tube för den är generellt otrevlig.

Så kommer man till Shinjuku station, världens största omkopplare av tunnelbanetåg. Man flyger i pincip in på en av de broar som byggts mellan skyskraporna, över gatukorsningarna. Man behöver inte ha läst många rader cyberpunk för att inse att detta är framtiden. Själva stationen har 200 ut- och ingångar. Det stömmar 3.64 miljoner människor genom denna plats på ett dygn. Bara ett stenkast därifrån ligger på ena sidan förstklassiga hotell, och på andra sidan Tokyos red light district.

Man stiger av och blir oundvikligen en del av flödet. Man kan inte stanna till utan snarare har navigerandet stora likheter med en forsränning. Ingen trängs, ingen hostar, ingen talar i telefon, utan folk har istället övergått till texbaserad kommunikation på sina docomo-lurar.

Man kan inte förklara hur, men man hamnar alltid rätt. Som flödesontologisk filosof inser man det smarta med att stationen har så många utgångar. Skulle man pressa 3.64 miljoner människor genom ett fåtal breda passager skulle det uppstå krångliga och ibland farliga bifurkations- och emergenseffekter. Emergin måste minska. Istället jobbar man osmotiskt, det intrikata tunnelsystemet suger ut människorna och fördelar dem till nya linjer och nya övergångsställen.


Detta är till en början aningen förvirrande. Det kräver att man aktiverar sitt tunnelseende, navigerar systematiskt efter en slags diffunderande logik, där det ena alltid leder till det andra. En slags exeges som bygger en av de mest effektiva urbana resorna man kan genomföra.

När man sedan ska borda ett tåg inträffar något som vid första anblick ter sig som auktoritärt. När det smockfulla tågtet anländer radar sig genast tokyoborna upp i led som sakta kalibrerar sin position efter var dörrarna kommer att positionera sig. Den fulla vagnen töms sedan på tio sekunder och fylls på lika snabbt. Till den gräns att man lämnar ett kindavtryck mot fönsterrutan. Det funkar inte att ens tänka ordet individuellt utrymme. Jag registrerade själva manövern med min n900 på den angränsande Shibuya-stationen som ”bara” har 2.4 miljoner passagerare per dygn:

Med cirka 34 miljoner invånare i Tokyo, inklusive förorter, förvånas man av att biltrafiken ligger på samma nivå som en svensk småstad. Inga luftföroreningar, inga provocerande stadsjeepar, och inte heller några bussar.

Att lyckas med det osmotiska flödet av människor genom gigantiska rötter, radikaler, av decentraliserade stadskärnor, kräver dock sin organ-isation. Vilket kan leda till att man bygger centraliserade och ömtåliga system.

7 reaktioner till “Shinjuku station”

  1. Japans sociala transporter är verkligen en klass i sig. Det finns knappt någon användning av en egen bil om man inte bor på landsbygden det vill säga.

    Det blir dock lite trafikstockning då och då. Speciellt på speciella events så som Comiket. Det finns dock alltid ordningsvakter som ytterliggare hjälper till att se till att det inte bildas värre buffer overflows än vad som nödvändigt ej kan undvikas.

  2. Apropå Berlins U-Bahn, så är den i sitt användargränssnitt mindre auktoritär än Stockholms. Några skillnader:

    a) Man öppnar dörrarna själv, inte som de nya vagnarna i Stockholm som har en högst märkbar latenstid mellan stopp och att dörrarna öppnas. En tidrymd då de som vill gå av måste stå och vänta passivt.

    b) Spärrarna är öppna (men kontrollerna desto tätare och tuffare med polis alltid med för att kolla ID och uppehållstillstånd på biljettlösa).

    c) Fönster i vagnarna går att öppna varma dagar, vilket gör brukarna till passagerare, inte nedgraderade till fraktgods.

    d) Vagnarna skakar, men gungar inte. Det går alltså att använda tiden till att läsa utan att bli åksjuk.

    e) Stängerna att hålla sig i för stående medger att man till exempel hänger armkrok (=högre affordans).

  3. Jag erkänner det öppet:
    jag är avundsjuk. Jag vill också åka tunnelbana i Tokyo…

    Angående tunnelbanor måste jag nämna Glasgows. Endast en linje som går i cirkel, helt meningslös ur lokaltransporthänseende (lika smidigt/snabbt att ta bussen) och fortfarande inredd a la 70-talsstil (oranga dynor etc). Dessutom så små runda vagnar att man knappt kan stå rakt i dem. Kort sagt: en helt underbar tube.

  4. Lord Metroid: Japp, personalen (eller vakterna) i Tokyo är grymt effektiva på att styra om flöden. Exempelvis händer det att jag som förvirrad turist stannar upp mitt i en gångpassage, vilket riskerar att skapa trafikstockning (klantigt av mig). Då kommer genast någon fram till mig och frågar ”excuse me where do you want to go”. Vilket jag uppskattar snarare än blir provocerad av som i ex. sthlm där personalen är grundmurat sur.

    Viktualiebrodern: Instämmer om Berlin! Tokyos tunnelbana är dock ändå ganska auktoritär på dessa punkter. Luften är perfekt konditionerad, allt är rent in i minsta detalj, och alla verkar lyda regeln om att man ex inte får prata i mobiltelefon och att man ska ha väskan framför sig, inte på sidan etc.

    Kristoffer: Way, Glasgow låter intressant. Ringlinjer är dock ganska smidiga. I Tokyo finns det en sådan, som existerar tillsammans med ett mycket större nät. Dessutom körs det av ett annat företag. Men det smidiga med att ha båda linjerna är att man kan ta genvägar som går fortare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.