Sein und Zeit, §6

§6. Uppgiften att destruera ontologins historia [hela serien]

§5 gjorde ju ett första infall mot tidsligheten. Tillvaron är ju som sagt alltid temporalt bestämd, vilket innebär att vi alltid är i tiden. Men Heidegger har högre ambitioner än att bara göra filosofi som ligger i tiden, som därmed är be-stämd av den. Därav uppgiften att destruera ontologins historia. Men vad betyder detta egentligen. Först måste vi veta vad historiskhet innebär:

Tidsligheten är emellertid tillika villkoret för möjligheten till historiskhet såsom en tidslig varaart för tillvaron själv, alldeles bortsett ifrån huruvida och på vad sätt den är ett varande >>i tiden>>. Bestämningen historiskhet ligger före det som brukar kallas historia. Med historiskhet menas varaförfattningen för tillvaron som sådan såsom >>skeende>>, det skeende på vars grund sådant som >>värlsdhistoria>> först kan vara möjligt och historiskt tillhöra världshistorien. (40)

Det låter fullkomligt rimligt att tidsligheten måste vara ett nödvändigt villkor för historiskheten. Dessutom är det logiskt att historiskheten ligger som grund för historia, som ett skeende ur vilket histora kan låsas fast. Världshistorien är på så sätt möjlig genom historiskhetens skeende.

Tillvaron, eller för den delen ‘mänskligheten’, förhåller sig alltid till historiskhetens skeenden, men frågan är hur?

Tillvarons förgångenhet – härmed åsyftas alltid dess >>generations>> förgångenhet – följer inte efter tillvaron, utan går ständigt i förväg framför den. (41)

Alltså är varje tillvarons händelser redan stämda av historiskheten. Varje tanke, varje handling laddas av historiskhetens skeenden, varvid den på så sätt hela tiden är framför oss. När vi tänker, är tänkandet inte ett ‘resultat’ av historien, utan snarare befinner sig historiskheten framför oss, och vi greppar alltså efter den hela tiden. På så sätt är historien för det mesta och i sin alldaglighet förborgad för oss. Men den kan givetvis avslöjas och läggas fram i ljuset, när vi bedriver en slags historievetenskaplig undersökning. Vi kan ju exempelvis studera traditionen och på så sätt åtminstone delvis upptäcka vad som är vår historiskhet. Men för det mesta har dessa försök misslyckats. Långt men viktigt citat:

Den tradition som härmed kommer till makten gör som regel först och främst det den >>skänker vidare>> i så ringa mån tillgängligt, att den tvärtom skymmer bort det. Den överantvardar det den har fått i arv åt självklarheten, och blockerar därmed tillträdet till de ursprungliga >>källor>> ur vilka de traderade kategorierna och begreppen en gång i tiden på delvis äkta vis hämtades. Ja traditionen får rentav dylik härkomst att falla i glömska, och vänjer tillvaron av med att ens känna något behov att förstå hur nödvändig en sådan återgånt till källorna är. Traditionen rycker upp tillvarons historiskhet med rötterna, och det så till den grad att tillvaron – av intresse för mångalden av filosoferandets olika typer, riktningar och ståndpunkter – numera mest vara rör sig inom de allra mest avlängsna och främmande kulturer, och därmed genom själva detta intresse söker beslöja sin egen bottenlöshet. (42)

Denna passage är central inte bara för att förstå Heidegger, utan även Foucault’s Order of Things. Det föreligger alltså ett historiskt a priori över ”källorna”, som bör förstås i vidaste av bemärkelser. När vi utforskar historien, görs alltid detta med utgångspunkt i vår samtida erfarenhet. Källornas äkthet faller på så sätt i glömska, eftersom de tillhör en förgångens tids temporala bestämdhet. Den manöver som sker när vi försöker förstå samtiden i historiens ljus, i de förgångna källorna – den rycker upp tillvarons historiskhet med rötterna. När vi söker förstå samtiden i ljus av traditionen, eller med historiska källor, försöker vi grunda den. Men detta är bedrägligt, då detta intresse söker beslöja det faktum att tillvaron är bottenlös (Bodenlos).

Hur kan man ta sig ur denna för filosofin så bedrägliga sits? Enligt Heidegger har i princip all upplysningsfilosofi drabbats av denna sjuka. Descartes byggde vidare på skolastikernas begrepp, utan att förstå dess historiska innebörd till fullo, och Hegel förstod inte bättre än att fortsätta läsa de gamla grekerna mot en helt annorlunda historisk fond. Till detta behövs destruktionen:

Den [destruktionen] har tvärtom till uppgift att utstaka traditionens positiva möjligheter, vilket alltid innebär att inmuta den inom dess gränser; dessa är factiskt givna i och med resp[ektive] frågeställning och med den av denna företecknade omgränsningar av det möjliga undersökningsfältet. I sin negerande aspekt avser destruktionen inte det föregångna, utan dess kritik drabbar >>dagsläget>> samt det normgivande sätt på vilket ontologins historia behandlas /../ Destruktionen vill emellertid inte alls begrava det förgångna i intighet, utan har positivt syfte; dess negativa funktion är och förblir outtrycklig och indirekt. (44)

Destruktionen har alltså främst en positiv uppgift. Genom att avslöja den dunkelhet som historiskhetens flöde lägger ovan historiens källor kan vi närma oss dem, inom dess gränser. Först då får traditionen sin positiva kraft åter, en kraft som gått förlorad i den tidigare filosofins varaglömska. Den negativa uppgiften ligger i att kritisera samtidens historieförvrängande förståelser och tänkande, som ju leder fram till fördunklandet av tillvarons bottenlöshet (ett begrepp som vi kommer att återkomma till). Men i huvudsak består destruktionen i att klarlägga och frilställa en äkta förståelse av både samtiden och världshistoriens tänkande.

Vad betyder då detta i lite enklare termer. Det finns åtminstone ytliga likheter mellan Heideggers destruktion och de resonemang som i synnerhet Foucault, men även Kuhn jobbar, med. Tanken om att tänkandet, både inom vetenskapernas- och filosofins fält, är avhängigt historiska a priori, epistemiska brott eller paradigm, är på många sätt analogt med Heideggers tes. Även tesen om att källor inte kan förstås med samtidens register av begrepp torde vara densamma. Kuhn talar ju här om framlänges vs. baklänges historieskrivning, dvs. att historia måste beakta de förutsättningar som rådde vid en given tidpunkt för att förstå ett vetenskapligt problem, snarare än att infoga problemet i samtidens analytiska register.

På så sätt skulle en destruktion ha en positiv uppgift. Men Heidegger bryr sig inte så mycket om vetenskaperna, utan är snarare inställd på att ta itu med tänkandet och filosofin:  ”Destruktionen ser sig med andra ord ställd inför uppgiften att tolka underlaget för den antika ontologin i belysning av temporalitetens problematik” (47). Alltså: För att förstå den antika filosofin kan vi inte göra varken som Descartes eller Hegel, och blint foga in dess teser i en ny filosofi. Snarare måste den antika filosofin förstås utifrån dess givna temporalitet, dess historiskhet.

Nästa paragraf går vidare på metodspåret och lägger ut undersökningens fenomenologiska metod.

2 reaktion på “Sein und Zeit, §6”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


nio − 8 =

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>