Sein und Zeit, §5

Efter ett litet uppehåll (det kom ett telekompaket emellan) är det dags att fortsätta bloggserien om Heideggers Sein und Zeit. För att friska upp minnet kan man läsa §1-§4 här. Dessutom har jag tillgång till den tyska versionen vars sidreferenser ju finns återgivna även i den svenska. Således ser mitt arbetsbord ut så här:

9432217

Andra kapitlet

DEN DUBBLA UPPGIFT SOM UTARBETANDET AV VARAFRÅGAN INNEBÄR

UNDERSÖKNINGENS METOD OCH UPPLÄGGNING

§5. Ontologisk analytik av tillvaron såsom friläggning av horisonten för en tolkning av varats generella mening

De fyra första paragraferna gav ju bakgrunden till varför varafrågan på nytt måste väckas inom filosofin, hur denna fråga överhuvudtaget kunde ställas, och mot vilka filosofiska problem den positionerade sig. Kapitel två kommer att behandla den fenomenologiska metod som boken därefter begagnar sig av. Vi kan ju idéhistoriskt återigen åminna oss varför den tyska upplagan tillägnas Husserl med orden ”Edmund Husserl – in Verehrung und Freundschaft zugeeignet”. Husserl var ju nämligen Heideggers lärare under flertalet år, och den fenomenologiska metoden är på många sätt inspirerad av Husserl, även om Heidegger vänder sig mot hans intentionalitetsbegrepp som han istället ersätter med omsorg (mer om detta när vi väl kommer till rätt paragrafer).

§2 börjar med att Heidegger återupprepar att tillvaron inte är något som kan gripas som ett utomstående objekt, utan att den är en förutsättning för varje gripande – ”vi är ju rentav själva i varje särskilt fall denna tillvaro” (35).

För att gripa tillvarons struktur, alltså att utsätta det för existentiell analytik, krävs mer än vad de tidigare vetenskaperna har åstadkommit. Visserligen erkänns att historia, antropologi, etik och diktning har gjort försök att beskriva tillvarons olika ”beteenden, förmågor, krafter, möjligheter och öden” (36), men de saknar den existentiella kunskapen om hur dessa kan uppstå från första början. Men för att detta är möjligt måste vi vara förutsättningslösa i vårt sökande:

Negativt uttryckt: Det som här krävs är inte någon godtycklig, om än aldrig så >>självklar>>, idé om varat och verkligeheten, en idé som kunde konstruktivt-dogtmatiskt anbringas på detta varande; inte heller får några av en sådan idé förestavade >>kategorier>> ontologiskt obesedda på tvingas tillvaron. Tvärtom måste sättet att få tillträde till och utlägga detta varande väljas på sådant sätt, att detta varande ut ifrån sig självt förmår att visa på sig självt. Närmare bvestämt måste det visa upp detta varande sådant som det mestadels och i första hand är, alltså i dess genomsnittliga alldaglighet. (37)

Ovanstående är en intressant passage på många sätt. Kritiken mot på förhand givna kategorier borde stå i opposition mot Kant. Kant tänkte ju sig att förnuftets och förståndets olika fakulteter hade aprioriska kategorier, om exempelvis kausalitet. Detta kan dock inte vara utgångspunkten för Heidegger, utan vi måste först och främst tänka varandet i sin genomsnittliga alldaglighet (”in seiner durchschnittlichen Alltäglichkeit” (17)).

Därmed flaggar Heidegger för det ”andra” temat i Sein und Zeit – tiden och tidsligheten. ”Vi utpekar tidsligheten som varats mening för det varande vi kallar tillvaro” (37). Tidsbegreppet är dock inte helt enkelt att fatta, men vi gör ett försök, och sen återkommer vi:

Tiden måste bringas fram i ljuset och i begreppsliga termer genuint fattas såsom horisonten för all varaförståelse och för varje sätt att utlägga varat. För att detta ska kunna fulltut klargöras, krävs att tiden på ursprungligt vis expliceras såsom horisont för varaförstelsen ut ifrån tidsligheten i egenskap av den varaförstående tillvarons vara” (38).
Okej… här måste man andas ut lite innan man fortsätter… Tiden måste alltså utläggas som horisont. Men själva varaförståelsen är ju från första början präglad av tidslighet. Vi kan inget förstå utan tidslighet eftersom denna är inbegripen i den ”varaförstående tillvarons vara”. Eller, något förenklat, när vi förstår världen är vi i tiden – det är oundvikligt. Vi kan inte frysa tiden och befinna oss utanför den, och på så sätt tänka tidslighet på avstånd.
Vad Heidegger vidare diskuterar är den ”vulgära tidsuppfattningen”. Vad som menas med detta är inte riktigt klart än, men några referenser nämns. (Gadamer använder vulgär tidsuppfattning för att beskriva Kant, men jag är inte säker på om detta är Heideggers användning).
Dock står tidsuppfattningen i kontrast mot Bergsons (som i sin tur redan hade kritiserat Kant). ”tvärtemot Bergsons tes att det som detta begrepp åsyftar skulle vara rummet.” (38). Nu är jag ingen expert på Bergson, men om jag har förstått det rätt tänkte han sig att tiden alltid relaterade till utsträckning, eller uttänjning, av rummet (duration).

Istället för tidslighet vill Heidegger använda termen ”varats temporala bestämdhet” (39), och ”Inte förrän temporalitetens problematik har exponerats, kan något konkret svar ges på frågan efter varats mening” (39). Detta pekar fram emot hur begreppen ”stämd” och ”be-stämd” används längre fram i boken. Varat kan nämligen vara ”stämt” (ungefär som ett piano) i ett visst läge, och temporal be-stämning är något som hela tiden återverkar på tillvaron. På så sätt måste vi metodologiskt alltid tänka att vår varaförståelse är stämd av tiden. Därmed blir varje analys av tid i sig självt en tidslig erfarenhet.

Tiden är ju dock relaterad till historien, vilket är temat för nästa paragraf. Vi syns därmed åter i §6.

flattr this!

3 reaktion på “Sein und Zeit, §5”

  1. hm… jag har bara läst 5p medvetandefilosofi, så det är knappt att jag greppar detta, men det är alltid inspirerade att tvingas stå på tå och försöka nå upp – i alla fall så länge man åtminstone snuddar det man sträcker sig efter med fingrarna ;-)

    Det blir intressant att läsa fortsättningen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


3 × = sex

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>