Sein und Zeit §9

Då jag råkade glömma min svenska utgåva av Sein und Zeit i Finland återstår inget annat än att fortsätta denna serie med min tyska utgåva (tolfte oförändrade upplagan). Sidhänvisningarna finns dock parallellt i den svenska utgåvan, vilket gör att det för den djupsinnige läsaren är fullt möjligt att följa citeringarna. Det är min förhoppning att mina tyskakunskaper även väcks till liv genom detta slumpartade tvång. Men om jag begriper fel, vänligen kommentera!

§9 Das Thema der Analytik des Daseins

”Das Seiende, dessen Analyse zur Aufgabe steht, sind wir je selbst. Das Sein dieses Seienden is je meines. Im sein dieses Seienden verhält sich diese selbst zu seinem Sein.” (41)

Det varande, vilket vi har som uppgift att analysera, är oss själva. Varat är så att säga mitt (min-varo). Detta är en fundamental utgångspunkt som samtidigt är en fråga. Eftersom varje tillvaro alltid är den egna tillvaron, är det inte möjligt att fullfölja en analys av tillvaron ”utifrån”, utan den måste ha in utgångspunkt i ”det mänskliga” som sådant.

Men hur ska vi då förstå tillvaron, och det varande? Vad är det egentligen vi har att göra med? Är det en substans, ett ideal, kanske till och med en gudomlighet? Nej, Heidegger formulerar detta tydligt i en dubbel definition som kanske utgör bokens mest kända formuleringar.

För det första: ”Das >>Wese << dieses Seinenden liegt in seinem Zu-sein. Das Was-sein (essentia) dieses Seinende muß, sofern überhaupt davon gesprochen werden kann, aus seinem Sein (exisitentia) begriffen werden (42). Alltså, det varandes väsen ligger i sin karaktär av att vara till(vänt). Det är så att säga inget i sig själv som man kan enkelt kan ställa vad-frågan till. Men då man gör det är det alltid varat man frågar efter, alltså egenskapen att existera.

Detta leder till det berömda postulatet: ”Das >>Wesen>> des Daseins liegt in seiner Existenz” (42), alltså ”tillvarons väsen ligger i dess existens”. Existens innebär här inte egenskaper, som att bollen är rund eller bordet är platt, utan befinner sig på en nivå av att kunna vara på det det ena eller andra sättet, att existera såsom varande i världen. Tillvaron föregår på så sätt de egenskaper som vi tillskriver saker som essentiella.

För det andra befinner sig varat inte på en klassifikatorisk eller kategorisk nivå (se nedan). Att säga att bollen tillhör kategorin ”runda saker” är en meningslös fråga för Heidegger, lika så att säga att trädet i skogen tillhör naturen, att bilen tillhör teknikens domäner eller att gudarna tillhör det himmelska. Istället är varje tillvaro alltid något som är med någon/något: ”Das Ansprechen von Dasein muß gemäß dem Charakter der Jemeinigkeit dieses Seienden stets das Personalpronomen mitsagen: >>ich bin<<, >>du bist<< (42). Tillvaron är alltid kopplat till att någon är.

Vad innebär det då att tillvaron alltid är ”min”, att den har karaktären av en ”min-varo”? För det första innebär det ju i sin enkelhet att tillvaron alltid måste begripas inifrån oss själva, våra egna erfarenheter och sätt att förstå världen på. Men det rör sig inte om någon enkel solipsism, vilket skulle innebära att något endast kan förstås som en privativ upplevelse eller erfarenhet.

Istället introducerar Heidegger begreppsparet egentlig och oegentlig. Dessa är katastrofala i sin svenska översättning eftersom de associeras med äkthet. Vi säger ju ofta ”hur är det egentligen med X eller Y”, i meningen att vi vill utröna de sanna förhållandena om något. Hur är det egentligen med den svenska ekonomin, är den bra eller dålig? På en sådan fråga förväntar man sig ett svar som är mera korrekt än en gängse uppfattning, exempelvis. Men Heideggers Eigentlichkeit och Uneigentlichkeit har en helt annan primär betydelse:

Die beiden Seinsmodi der Eigentlichkeit und Uneigentlichkeit – diese Ausdrücke sind im strengen Wortsinne terminologisch gewählt – gründen darin, daß Dasein überhaupt durch Jemeinigkeit bestimmt ist. Die Uneigentlichkeit des Daseins bedeutet aber nicht etwa ein >>weniger<< Sein oder einen >>niedrigeren<< Seinsgrad. Die Uneigentlichkeit kann vielmehr das Dasein nach seiner vollsten Konkretion bestimmen in seinger Geschäftigkkeit, Angeregtheit, Interessierheit, Genußfähigkeit. (43)

Egentlighet och oegentlighet är varamodi som båda relaterar till tillvarons karaktär av att vara min, dess mitt-varo. De är till för att beskriva och bestämma tillvarons sätt att vara, men de har ingen värderande funktion på så sätt att det oegentliga skulle vara mindre eller sämre än det egentliga. Det oegentliga är vidare tillvarons fulla konkretion, ett positivt fenomen som framträder ständigt.

I framtida paragrafer återkommer detta begreppspar, bland annat i förhållande till ångesten, och dess egentlighet. Det återkommer även i relation till hur vi förstår tillvaron i allmänhet och i synnerhet.

Ytterligare ett begrepp är värt att flagga för redan i §9, nämligen genomsnittlighet:

”Diese Indifferenz der Alltäglichkeit des Daseins ist nicht nichts, sondern ein positiver phänomenaler Character dieses Seienden. Aus dieser Seinsart heraus und in sie zurück ist alles Existieren, wie es ist. Wir nennen diese alltägliche Indifferenz des Daseins Duchrschnittlichkeit” (43).

Genomsnittlighet ska alltså inte förstås varken i dess statistiska betydelse, som exempelvis att genomsnittsåldern för fildelare är 23 år. Inte heller ska det förstås som att det genomsnittliga skulle vara något passivt och betydelselöst. Tvärtom är genomsnittligheten ett positivt och konstituerande karaktärselement för tillvaron.

Detta leder till ytterligare en distinktion. Vad som står under det analytiska blickfånget vid analysen av tillvaron är dess existentialer, alltså med frågan vem? som ledmotiv. Detta skiljer sig från kategorialer på följande sätt:

Alle Explikate, die der Analytik des Daseins entspringen, sind gewonnen im Hinblick auf seine Existenzstruktur. Weil sie sich aus der Existenzialität bestimmen, nennen wir die Seinchscharaktere des Daseins Ezistenzialien. Sie sind scharf zu trennen von den Seinsbestimmungen des nichs daseinsmäßigen Seienden, die wir Kategorien nennen. Dabei wird dieser Ausdruck in seiner primären ontologischen Bedeutung aufgenommen und festehalten. (44)

Skillnaden mellan existentialer och kategorialer blir klara först i nästa paragraf, då Heidegger går mera konkret in på hur tillvaroanalytiken skiljer sig från vetenskaperna. Visserligen uttrycks distinktionen redan i §9, men i den tyska utgåvan finns inga översättningar av de grekiska ord som Heidegger använder (det tyska skolväsendets studier av klassiska språk har aldrig funkat med det svenska folkbildningsidealet, och mina grekiskakunskaper är lika med noll).

Så låt mig återkomma till detta i nästa bloggpost där vi tillsammans med Heidegger avgränsar tillvaroanalytiken från antropologi, psykologi och biologi.

1 reaktion till “Sein und Zeit §9”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.