Sein und Zeit, §3

§ 3 – Varafrågans ontologiska förrangsställning [hela serien]

Denna paragraf är oerhört viktig av flera anledningar. Dels handlar den om just varafrågans ontlogiska förrangsställning, vilket kommer ligga till grund för den distinktion som i nästa paragraf görs mot det ontiska, dels framträder här Heideggers kunskapsteori på ett intressant sätt. Först dock en påminnelse om varför denna fråga har återuppväckts inom filosfin:

Hittills har här nödvändigheten att ånyo ta upp denna fråga motiverats dels med dess ärevördiga ursprung, dels och framför allt med avsaknaden av något bestämt svar, dels rentav med bristen på tillfredsställande frågeställning över huvud taget. (27)

Jag är ställer mig aningen frågande till vad som menas med att varafrågan skulle vara just ”ärovördig”, men det det må vara motiverat av den tidigare utläggningen om att frågan har glömts bort, trots att den är den viktigaste frågan för filosofin.

Vad som nu händer är några steg mot att avgränsa den filosofiska frågeställningen mot den vetenskapliga:

”Den vetenskapliga forskningeng genomför framlyftningen och den första fixeringen av sakområdena på ett naivt och grovt sätt” (27)

Heidegger och Foucault ligger ganska nära varandra i tanken om att vetenskaperna ”fixerar” sina studieobjekt. I Foucaults arbeten används olika begrepp, exempelvis dispositiv, diskurs, episteme, och så vidare, för att beskriva denna process. Det ”naiva” och ”grova” ska nog förstås i relation till det eftertänksamma och varsamma arbete som filosofin har som uppgift. Ett centralt begrepp i Foucaults The Order of Things är positivitet. För den idéhistoriskt intresserade kanske detta då är av intresse:

Ehuru forskningens tyngdpunkt alltid ligger i denna positivitet, så förlöper dess egenliga framsteg inte så mycket i forma av hopsamling av resultat och upplagring av dem i >>handböcker>>, utan snarare i det frågande efter respektive områdes grundförfattninge vilket mestadels drives fram som en reaktion på sådan växande kunskap om de saker det gäller. (27)

Vetenskapernas positivitet ligger i att de har en begrepsslig regim som kan skapa en positiv kunskap. Exempelvis biologin har ju begreppen organ, system, liv, ekonsystem osv. som gör skapar ett ramverk för att kunna säga något sammanhängande om de empiriska studieobjekt som den forskar om, exempelvis fåglar i en skog eller kroppar i ett laboratorium. Dock är denna positiva kunskap inte alltid stabil och fixerad utan :

En vetenskaps nivå beror på i vad mån den är vuxen i kris i sina grundbegrepp. Under sådana immanenta kriser bland vetenskaperna, råkar själva den relation i dallring som råder mellan det positivt underökande frågandet och själva de saker som tillfrågas. (27)

Detta kan man nästan förstå som Kuhns begrepp anomali. När observationer inte längre svarar mot den uppställda kunskapsramen drabbas den av en kris, och dallrar i sitt fundament. Alltså, den gör inte som Poppers falsifikation som ju skulle föreskriva att teorier bör förkastas. Snarare ser Heidegger detta som en mognad och han drar i denna paragraf några exempel från fysiken (som ju verligen dallrade på 20 och 30-talet), biologin som ju står inför den molekylära revolutionen via fysiken, men även humanvetenskaperna.

Grundbegrepp kallas de bestämningar, inom vilka det sakområde, som ligger till grund för en vetenskaps alla tematiska föremål, når fram till en föregripande förståelse, som blir ledande för alla senare positiva undersökningar. (28)

Så som jag förstår ”grundbegrepp” här skulle det vara ungefär som ”organ” i biologin, ”gen” i molekylärbiologin, eller ”vikt” i fysiken respektive ”språk” i humanvetenskaperna. Det är alltså begrepp som inte är mätbara som sådana, utan snarare ger vägledning mot mätningar och undersökningar av njurar, periodiska system, och syntaktiska undersökningar för respektive vetenskapsområde. Från Foucault ser vi ju här ”life-labour-laguage” som tre sådana grundbegrepp, som han kallar ”kvasi-transcendentaler”. Detta belyses även av följande citat:

Grundläggning av vetenskaper är däremot produktiv logik, såtillvida att den i förväg liksom hoppar in i ett vist varaområde, upplåter det för allra första gången med avseende på dess varaförfattning, och ställer de sålunda vunna strukturerna till de positiva vetenskapernas förfogande såsom genomsynliga anvisningar för det fortsatta frågandet. (29)

Här är synlighetsbegreppet oerhört viktigt. Den ”produktiva” logiken som exempelvis tillskriver organ olika funktioner i kroppen gör vissa fenomen synliga. Mellan begreppen sker alltså en länk som gör att det går att begripa varför vi måste ha njure, lever, hjärta och så vidare. Den biologiska människan, som levande varelse, hoppar in i vår varaförståelse och render things visible.

Varafrågan siktar alltså inte bara mot de aprioriska villkoren för möjligheten till de vetenskaper som utforskar det varande såsom varande på det ena eller andra sättet, och som därvid redan rör sig inom någon viss varaförståelse, utan den siktar dessutom mot att kartlägga villkoret för möjligheten ill själva de ontologier som ligger före de ontiska vetenskaperna och funderar dem.”(29-30)

Jag ska återkomma till vad ontisk innebär i nästa utläggning. Men vi kan konstatera att anledningen till varför varafrågan har en ontologisk förrangsställning är att den just frågar efter det som kommer före vetenskaperna. Det som gör dem möjliga överhuvudtaget. När en vetenskap har hoppat in i vår förståelse, är det så att säga redan för sent att fråga efter varat eftersom det redan har specificerats vad som frågas efter skall.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.