Sein und Zeit, §2

Sein und Zeit – § 2 – Varafrågans formella struktur [hela serien]

“Frågan efter varats mening ska alltså ställas” (22). Just begreppet “ställa” är oerhört centralt hos Heidegger. I texten Teknikens väsen intar det en central position för att förstå förhållandet mellan teknik och människa. Denna emfas på att frågan ska ställas borde förstås som att Heidegger inte menar att den “bara” ska ställas i vardaglig mening, som när jag ställer frågan om vilken spårvagn som går till Majorna. Att ställa frågan innebär att man fixerar den, om än momentärt, i en viss ställning som gör att den kan besvaras. Vi som är internet, ställer ju in våra protokoll så att de kan kommunicera med andra datorer, och för nästan varje ny mjukvara måste man jobba lite i settings för att appzen ska funka som vi vill.

“Varje fråga är ett sökande” (22). Detta sökande kan ställas mot en mängd objekt, exempelvis spårvagnen. Men i detta fall ska det ställas i riktning mot varats mening. Vad är då varats mening?
Well, det är just detta som Heidegger måste motivera. Frågan jag ställer mot spårvagnen har ju helt klart en begränsad mångfald. “Vilken station? Vilken tid? Vilken ändhållsplats?” osv. Men när det gäller frågan om varat gäller det dess mening. Detta ger för handen att det inte ligger oss direkt för handen, utan kräver vissa utläggningar.

En viktig poäng, med givet §1, är att frågan i viss mån måste omformuleras på ett radikalt sätt:

“Den genomsnittliga, vaga varaförståelsen kan vidare vara genomsatt av traderade teorier och meningar om varat, närmare bestämt på så vis att dessa teorier, såsom källor för den rådande varaförståelsen, förblir förborgade. – Det som frågandet efter varat söker är inte någonting fullkomligt obekant, även om det ännu så länge är någonting helt och hållet ofattbart. “ (23)

Men hur förhåller det sig då när varat fallit i glömska genom historien? Behöver varat en ny historia? Nej, detta vore allt för banalt för Heidegger.

“Det första filosofiska steget på vägen mot förståelsen av varaproblemet består i att >>inte berätta någon historia>>, dvs att att inte till dess härkomst bestämma det varande såsom varande, genom att återföra det på något annat varande, precis som om varat hade karaktären av ett möjligt varande.” (24)

Vi närmar oss här det som komma skall i nästa paragraf. Förståelsen av varat kan inte förstås ur en transcendent position. Vi kan alltså inte bestämma det komparativt eller spekulativt. Det finns inget ”annat” vara, och vi kan inte eller tänka oss ett hypotetiskt möjligt vara. All förståelse av varat, sker utifrån varat själv. Detta kan ju tyckas vara ett cirkelresonemang, men Heidegger är givetvis vaksam och är helt förberedd på att någon Wienkretsmedlem eller nykantian ska hoppa fram ur buskarna i Todnauberg:

Men hamnar inte ett dylikt förehavande i en uppenbar cirkel? Att först få lov att bestämma något varande i dess vara, och att därefter på denna grundval vilja ställa frågan efter varat, vad är det väl annat än att gå i cirkel? >>Förutsätts>> inte, för utarbetandet av denna fråga, redan från början det som först svaret på samma fråga ska skänka? Formella invändningar, – såsom det inom principforskningen ständigt lätt anförda argumentet om >>cirkelvebiset>> – är alltid sterila när det gäller att överväga val mellan konkreta vägar för undersökningar. De bidrar inte i ringaste mån till förstelsen av den sak som det gäller, och hämmar framträngandet på undersökningsfältet. (25)

Här har vi alltså den episka vattendelare, som några år senare kommer att dela filosofin i två läger. När Carnap, Cassirer och Heidegger möts i Davos 1929 så blir detta kanske som tydligast.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.