Sein und Zeit, §13

För-tanke. Det andra kapitlet innehåller även paragraf 13 som fungerar som en slags exemplifiering av §12, som härmed blir vår uppgift att utröna. För att cykliskt läsa om från början, se hela seriens ackumulerade analys genom att klicka här.

Jag skulle kunna flika in ett resonemang om varför jag så detaljerat väljer att blogga, om just Sein und Zeit. Är det inte väldigt lustigt att sprida denna filosofiska exeges längs den RSS-indränkta kloaken som utgör bloggosfären. Jo, visst är det det. Men det är lite det som är själva experimentet. Jag skriver och läser, med största omsorg, för att mutationer ska kunna uppstå. Inte av mig personligen, utan som avledda och utkastade tankemönster. Serien är som bandmasken och jordgubben; fragmentariska byggstenar som kan skjutas in i tankens DNA, utan att för den sakens skull behålla sina egenskaper. Istället antar tänkandet hela tiden nya former. Oväntat och som händelser snarare än som begrepp eller system.

Likväl är det mig ett nöje att skriva om detta stormiga verk. Läsningen och skrivandet förvandlar ett InterCity-tåg till en enda meditativt utdragen resa, en flygplansskräck till en egentlighetens ångest och ett x2000-tågsillamående till en slags varseblivning.

Kapitlet som här följer skrevs dock inte bara på ett tåg, utan även i anteckningsboken på nyöppnade café Sodom. Tillsammans med bland annat Rasmus fann jag genast att detta ställe är plats för filosofi. Jag har länge saknat ett rum för att tänka i Stockholm, jag gillar inte riktigt staden dels eftersom jag inte hittar utan GPS i min iPhone, och för att jag i allmänhet skyr centrum för representativ makt. Men nu återvänder jag gärna till denna förort eftersom jag nu återfunnit detta fantastiska café.

Dags att sluta metatexdravla och ta itu med påskens exeges. Är redan i Skövde, och detta tåg åker på tok för snabbt!

(:~~~~~

§13. Exemplificering av i-varon med hjälp av en funderad modus. Utrönandet av världen.

Heidegger inleder med att repetera från föregående paragraf att i-världen-varon är grundad i just tillvaron (dasein), och att i-världen-varon i första hand är en ontisk erfarenhet.

Vad som sedan kommer, och vad som är paragrafens egentliga kärna, är en slags vetenskapsteori för utrönandet av tillvaron. Vad innebär det egentligen att utröna något överhuvudtaget? Frågan är fundamental, den skulle lika gärna kunna lyda vad är det att veta? Man skulle kunna säga att den är epistemologisk, men det vore att smeta alltför grova tankegods över den, vilket säkerligen är anledningen till att Heidegger helt undviker att gå den vägen. Istället är han ute efter att, återigen för den som minns inledningen till Sein und Zeit, gå bortom både idealism och scientism och förlägga vetandet till tillvaron. Att veta är en existens, snarare än en ren empirisk åskådning, eller en ideal tankemanöver.

Heidegger inleder med att förkasta uppdelningen i subjekt och objekt, som två analysenheter för vetandeprocesser. ”Subjekt och objekt sammanfaller emellertid inte med, låt oss säga, tillvaro och värld” (86). I nästan all tidigare upplysningsfilosofi, från Kant till Descartes, är denna uppdelning ständigt närvarande. Hos Kant, som kanske är det tydligaste exemplet, skedde hela tiden ofullständiga transaktioner mellan den empiriska erfarenheten (av objekten) till de förnuftskategorier som subjektet stod i besittning av. Allt detta leder enligt Heidegger till en ”ytlig tomhet”, som faktiskt inte säger något om erfarenheten av att veta något.

Att teoretisera något, och därmed utröna något, är istället ett sätt (Weise) av att vara i och till världen. Därmed inte sagt att utrönandet skulle vara en ”inre” process, detta skulle ju vara en återvändsgränd tillbaks till Kant och Descartes. Istället är utrönandets författning är funderad i i-världen-varon och skaffar sig på så sätt en viss ”utsiktspunkt”. Förnimmande är nämligen alltid en rörelse:

”Förnimmandet fullföljs genom att tillvaron vänder sig mot och dryftar något som något.” (88)

De första rörelsen är alltså ett in-mot-sig-själv-vändande, men lägg nu mycket noga till att det inte är ”subjektet” som genomför denna manöver, utan tillvaron (den som trots denna förmaning läste subjektet får gå tillbaka till inlägg ett). Att något är något, att något överhuvudtaget kan vara på tal att ens börja utröna, är ett sätt för tillvaron, eine Weise des Daseins. Låt oss sedan vända oss till nästa steg, men nu får jag återigen först varna för en Kantiansk rävfälla; akta er för att tänka att detta andra steg skulle vara av temporal art, alltså att det skulle följa ”efter” ett första steg. Jag hoppas att jag med denna varning kan får er alla att undvika den vulgära tidsuppfattningen, ty den har inget att göra med varat.

”Med detta utläggande i vidaste bemärkelse som underlag, övergår förnimmandet så till bestämmandet.”

Bestämmandet. När något blivit något så bestäms det som avgränsat eller förnimbart, skiljt från andra entiteter. Observera att det ännu inte med nödvändighet har antagit en språklig form, utan detta är blott ett sätt för utrönandet som varamodi att inträffa. Dit kommer vi dock.

”Det förnumna och bestämda kan utsägas i satser, och i egenskap av något sålunda utsagt behållas och förvaras.” (89)

Här känner vi åter hur både Foucaults ”dispositif” eller Deleuze & Guattaris ”assemblage of enunciation” ekar i framtiden, eller som för min egen del, i historien. Det utsagda kan behållas, genom minnet, och förvaras genom arkivet. Men återigen, detta är aspekter av tillvaron, ej av subjektet:

”När tillvaron riktar sig mot något och fattar det, tar den sig inte först liksom ut ur sin inre sfär, där den närmast är inkapslad, utan den befinner sig enligt sin primära varaart alltid redan >>därute>> hos det varande som den träffar på i den alltid redan upptäckta världen” (89)

Världen är ju så att säga redan upplåten av varat, och vi är redan kastade in i tillvaron. Själva utrönandet, processen för vetandet, är alltså redan förlagt till en värld därute (inte en ”yttre värld”, en sådan finns inte).

”Till och med om tillvaron glömmer bort något, varvid ju skenbart varje vararelation till det förut kända är utsläckt, måste denna glömska förstås såsom en modifikation av den ursprungliga i-varon; detsamma gäller alla illusioner och varje villfarelse.” (89)

På så sätt är även glömskan, icke-vetandet, en del av i-världen-varon. Den modifierar här och nu våra erfarenheter, inte nödvändigtvis som en brist, utan snarare som en integrerad del även av utrönandet.

Här ser vi på så sätt ett embryo till den vetenskapsteoretiska vändning som sker på sjuttiotalet, då just glömskan och urvalet kring vad som i stunden anses vara värt att utröna.

Nästa gång blir det raskt över till det tredje kapitlet. När så blir fallet vet jag ej, och vad jag har glömt tills dess blir en integrerad del av själva skrivandet om just paragraf 14.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.