Sein und Zeit – §12

Andra kapitlet

I-världen-varon i allmänhet såsom tillvarons grundförfattning

Tillfällena för denna serie om Sein und Zeit är nära besläktad med de tillfällen då jag bjuds på en stunds avbrott dels från de vardagligheter som mitt övriga skrivande utgör, dels kräver serien i viss mån en lättare inför-döden-varo. Denna milda dödsångest upplever jag bland annat på flygplan, inte i formen av en skräck eller rädsla, utan snarare som en bisarr insikt om att ett stycke högteknologi håller mig i luften och det inte finns något jag kan göra åt det om det går fel. Detsamma borde ju gälla för de flesta vardagliga situationer, även i livsmedelsaffären, hos tandläkaren och i i cipherspace överlämnar vi vårt öde i händerna på komplexa teknologiska system. Men, stålfåglarna i skyn är ju kanske särskilt dramatiska teknologi… säkert är dock att de hetsar mig till att skriva om ytterligare en paragraf.

Vår väg genom Sein und Zeit står nu vid andra kapitlets första paragraf. Det är en kompakt utläggning, som jag tvingats läsa tre gånger, och ändå slutat med tre olika anteckningssamlingar. Eftersom Heidegger här ger sig i kast med ett antal olika begrepp, så gäller det att ha tungan, pennan och tangentbordet i allra högsta beredskap. Vad som helst står i begrepp att hända, när vi kastar in oss i tillvarons grundförfattning. Låt oss börja och se var vi landar, om jag nu landar för att kunna ladda upp det här på nätet…

§12 – Företeckning av i-världen-varon ut ifrån orienteringen efter i-varon som sådan.

Heidegger inleder med att förklara tillvarons alltigenom mänskliga karaktär, och att den alltid faller tillbaka på oss själva, då vi är inkastade i den. Den är vårt hem, vår boning.

”Tillvaron är ett varande som i sitt vara förhåller sig förstående till detta vara. Härmed har vi påvisat det formella existensbegreppet. Tillvaron existerar. Tillvaron är vidare ett varande som i varje särskilt fall är jag själv. Till den existerande tillvaron hör alltså var-minheten, såsom villkor för möjligheten till egentlighet och oegentlighet. Tillvaron existerar alltid i någon av dessa modi, eller i modal indifferens för dem” (78).

På så sätt kan man säga att Heidegger mer eller mindre reserverar sin analys till just mänskligheten och dess direkta omvärld. Detta blir tydligare en bit fram, men ändå är det tydligt att begreppsapparaten i strikt mening faller tillbaka på en mänsklig existens, till och med är det så, att endast det mänskliga överhuvudtaget kan existera.

Tillvaron är för det första inbegripen i en form av förståelseprocess, en tillvarons hermeneutik om man så vill. Tillvaron är vidare fundamentalontologisk på så sätt att den så att säga inte kan undfly var-minheten. Detta leder till begrepssparet egentlig och oegentlig, som vi i sedvanlig ordning ska förstå i den tyska meningen, dvs. som Eigentlichkeit/Uneigentlichkeit – egen/oegen i bemärkelse av att något tillhör eller är främmande för oss. Det som inte präglas av var-minheten är oegentligt, och tvärtom.

Med detta sagt vänder vi oss till huvudspåret för paragraf 12 – begreppet i-varo och i-världen-varo. För att vaska fram vad i-varon är tar vi fram den välkända distinktionen mellan kategorialer och existentialer.

Heidegger menar att konventionella exempel på saker i världen för det mesta är abstrakta kategorialer. ”Borden på golvet”, ”Flygplanet på landningsbanan” eller ”Jorden i solsystemet” är nämligen så kallade ”ortsrelationer” som egentligen inte har med varat att göra alls. Dessa är förhanden endast som vara i….

I-varon som existential, däremot, är en icke-kroppslig figur. Heidegger gör här en etymologisk krumbukt och menar att i-varon ska förstås som innan. Tyvärr sitter jag för tillfället med den aningen bristfälliga svenska utgåvan, men ska försöka återkomma till denna punkt. Dock ger även Heidegger en mera innehållsrik förklaring. Han menar att i-varon ska förstås som ”boende”, ”habituare”, ”att vara van vid”, ”förtrogen med”, etc. Det ska förstås som en aktivitet, snarare än som ett enkelt sakförhållande (”bordet på golvet”).

”Vara som infinitiv till ”jag är”, dvs. som existential, betyder bo hos, vara förtrogen med. I-varo är således den formella existentiala termen för tillvarons vara: tillvaron har i-världen-varon som sin väsensenliga författning.” (80).

Eftersom vara är som ett verb, det är med andra ord performativt (därmed inte sagt att det är målinriktat eller intentionellt), men performativt på ett antropocentriskt sätt. Alltså, vi kan inte jobba Latour eller Callon, utan då vi inledningsvis konstaterade att tillvaron är en ”hermeneutisk” process i någon mening, och eftersom vi har att göra med en var-minhet, tvingas vi att döda objekten.

”Tvenne varande som blott är för handen inom världen och som dessutom i sig själv är världslösa, kan inte ”beröra” varandra, och ingetdera av dem kan ”vara” ”hos” det andra.”(81)

Således ”saknar” saker en värld. De är världslösa, men inte för den sakens skull värdelösa. ”Ändå är den egna tillvarons faktiskhet ontologiskt ett i grunden skiljaktif från exempelvis någon bergarts faktiska förekomst” (81). Alltså, att det finns järn i berget är egentligen helt ointressant för Heidegger. En sådan förekomst skulle inte vara faktisk. Den får mening först när och om den inbegrips i en mänsklig existens, exempelvis genom att man utvinner järnet med hjälp av en gruva. Detta kallar Heidegger för fakticitet.

Tillvarons fakticitet är fundamentet för kommande analys. Låt oss citera en viktig passage.

”Mångfalden av dessa former av i-varo kan antydas genom uppräkning av följande exempel: att ha att göra med någon, att framställa något, att använda något, att beställa med och sköta om något, att ge upp något och låta det gå förlorat, att företa, genomdriva, ta reda på, tillfråga, beakta, diskutera, bestämma etc.” (82)

Tillvarons fakticitet präglas av att vi hela tiden gör saker. Man skulle kunna säga att vi pysslar i allmän bemärkelse. Vi är ständigt upptagna med att göra små saker, vissa betydelsefulla, vissa helt vardagliga. Vi ombesörjer helt enkelt vår existens.

Men, nu är det inte helt så enkelt. Heidegger kastar oss åter mot nya begrepp och gör skillnad mellan ”ombesörjandet” av tillvaron (Besorgen) och ”omsorgen” (Sorge).

Ombesörjandet befinner sig på en ontisk nivå, som är förvetenskaplig. Man skulle kunna säga att den helt enkelt konstituterar vår vardag, på så sätt att vi hela tiden ombesörjer existensen med dessa vardagliga handlingar.

Omsorgen, däremot, är ontologisk:

”Gentemot dessa förvetenskapliga, ontiska betydelser kommer i den här föreliggande undersökningen uttrycket ”ombesörjande” att såsom ontologisk term (existential) användas som beteckning på en möjlig i-världen-varos vara. Den här termen har valts ingalunda på grund av att tillvaron i första hand och i stor utsträckning är ekonomisk och praktisk, utan för att omsorgen (die Sorge) ska kunna göras synlig som själva tillvarons vara. (83)

Omsorgen är ett ständigt återkommande tema även för resten av Sein und Zeit, och den spelar en nyckelroll för att tala om existensen. Begreppet omsorg kommer att spela en stor roll för den sene Foucaults Sexualitetens Historia, och utgör på så sätt det kitt som binder samman tillvaron.

Många otrevliga flygresor framför mig i höst… serien kommer snart att uppdateras igen 😀

1 reaktion till “Sein und Zeit – §12”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.