Sein und Zeit, §10

§10 Die Abgrenzung der Daseinsanalytik gegen Anthropologie, Psychologie und Biologie.

Paragraf tio handlar alltså om en avgränsning mot antropologi, psykologi och biologi. Varför då just dessa discipliner?

Nyckeln torde ligga att de alla tre är ”sciences of man”, alltså olika disciplinmässiga vetandestrukurer som alla gör anspråk på att förklara människan. I §9 flaggade ju Heidegger för  att tillvaroanalytikens fråga måste vara  ”Die Freilegung des Apriori, das sichtbar sein muß, soll die Frage, >>was der Mensch sei<<, philosophisch erötet werden können” (45).

Livsvetenskaperna är ju kring 1920 just dessa, och de sammanfaller i viss mån med Foucaults människovetenskaper. Det Foucault kallar ”ethnology” i Order of Things är ungefär som tyskans Antropologie (den franska etnologin på 1800-talet ska ej förväxlas med senare svensk ethnologi), och biologi och psykologi tycks komma med ungefär samma innebörder. Däremot lägger Foucault till politisk ekonomi som en science of man, något som helt faller bort i Heideggers inledning (varför har jag inte kommit på än).

Den huvudsakliga anledningen till att avgränsa tillvaroanalysen från de trenne vetenskaperna är ontologisk, snarare än epistemologisk:

Die Abgrenzungen der existenzialen Analytik gegen Anthropologie, Psychologie und Biologie beziehen sich nur auf die grundsätzlich ontologische Frage. >>Wissenschsftstheoretisch<< sind sie nowendig unzureichend schon allein deshalb, weil die Wissenschaftsstruktur der genannten Disziplinen – nicht ewa die >>Wissenschaftlichkeit<< der an ihrer Förderung Arbeitenden – heute durch und duch fragwürdig is und neuer Anstöße bedarf, die aus der ontologischen Problematik entspringen müssen. (45)

Det ontologiska problemet är givetvis att de inte frågar efter varat. Detta spårar Heidegger tillbaks till Descartes som ju med sina bevingade ord cogito ergo sum bara frågade efter cogito, men aldrig sum. Han glömde alltså att ställa varafrågan, eller snarare var det så, att frågan om varat för länge sedan hade fallit i glömska och dess icke-vara som just fråga aldrig fick Descartes att ställa den (någon mer än jag som känner de berömda ”antihumanismvibbarna från Foucault?).

Ytterligare något som skiljer den existentiala analysen från vetenskaperna är att dess fråga inte ställs till människans tinglighet, utan till hennes positiva icke-tingliga fenomen. Heidegger förljer istället den Husserlska vägen:

Die Person ist kein Ding, keine Substanz, kein Gegenstand. Damit ist dasselbe betont, was Husserl andeutet, wenn er für die Einheit der Person eine wesentlich andere konstitution fordert als für die Naturdinge. (47-48)

Detta är inte bara en tydlig distinktion. Det är också vad Bruno Latour kommer att haka upp sig på cirka 70 år senare som en av de tydligaste markeringarna för ”The Modern Constitution”. Att separera naturtingen från det mänskliga ”själslivet”, genom existentialanalys, är kanske det modernaste av projekt man kan företa sig. Kanske i samma grad som distinktionen mellan natur och samhälle. Nu är ju denna serie ingen kritisk läsning, utan en exegetisk. Så tillbaka till texten!

Mer specifikt kritiserar Heidegger antropologin för att förutsätta animal rationale, alltså att handlande skulle ske efter olika val. Men detta leder till att man i förlängningen då ‘teologiserar’ själslivet och gör det transcendent:

Aber die Idee der >>Transzendendenz<<, daß der Mensch etwas sei, das über sich hinauslangt, hat ihre Wurzeln in der christlichen Dogmatik, von der man nicht wird sagen wollen, daß sie das Sein des Menschen je ontologisch zum Problem gemacht hätte. (49)

Att förlägga själslivet till en transcendent sfär är alltså att av-ontologisera den mänskliga tillvaron. Det är att göra så att den glider ur händerna, den är inte längre vorhanden. Detsamma gäller för psykologin:

Dasselbe gilt nicht minder von der >>Psychologie<<, deren anthropologischen Tendenzen heute unverkennbar sind. Das fehlende ontologische Fundament kann auch nicht dadurch ersetzt werden, daß man Anthropologie und Psychologie in eine allgemeine Biologie einbaut. In der Ordnung des möglichen Erfassens und Auslegens ist die Biologie als >>Wissenschaft vom Leben<< in der Ontologie des Daseins fundiert, wen auch nicht ausschließlich in ihr. Leben ist eine eigene Seinsart, aber wesenhaft nur zugänlich im Dasein.

Därmed är den disciplinära gränsdragningen fulländad. Även om psykologin endast avhandlades kort, är distinktionen mot biologi desto tydligare. Bilogin är inte ”läran om livet” i existentialistisk bemärkelse. Existentialanalysens liv är av en egen ”varaart”, och denna varaart är endast tillgänglig genom tillvaron.

I nästa paragraf blir vi inryckta i den primitiva tillvaron och det naturliga världsbegreppet. Jag kan knappt bärga mig.

Obs! – Missa inte blay.se’s Yet Another Heidegger Post(s).

1 reaktion till “Sein und Zeit, §10”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.