Samhället som helhet

Den senaste tiden har det varit väldigt tyst här på bloggen av den enkla anledningen att jag försjunkigt med hela min tillvaro in i de akademiska långsamma hastigheterna. Med andra ord har jag arbetat intensivt på min avhandling, som enligt planerna ska vara färdig någon gång i höst.

Avhandlingen behandlar många problem. Men ett av dem kan man säga är filosofiskt, alltså hur är helheter, totaliteter, sammanhållna entiteter möjliga?

Detta problem diskuteras bland annat hos Kalle (jordbruk och ekonomi) och Rasmus (kapitalet).

Man skulle kunna tänka sig att frågan om helheter blott är en filosofisk-exegetisk manöver, något som inte egentligen har några konsekvenser annat än för tänkandet självt. Men så är det inte riktigt. Vad som finns, är vad som vi agerar efter. Finns ekonomin som en helhet? Finns staten? Finns samhället? Finns liv? (i den moderna biologin).

Även om de kanske mest spännande diskussionerna här pågår i den såkallade bloggkloaken, så letar sig som tur är dessa frågor då och då in i akademiska texter. Ett aktuellt exempel är Johan Söderbergs avhandling Free software to open hardware: Critical theory on the frontiers of hacking (som jag ännu inte läst i sin helhet, utan endast den kappa som finns länkad).

Inom STS-forskningen har man länge ignorerat helheterna och istället sysslat med fallstudier, och empirinära mikroanalyser av hur bland annat vetenskaplig kunskap blir till, som en praktik, ofta med betoning på det konkreta istället för det abstrakta. Söderberg föreslår därmed att STS kan befruktas med kritisk teori för att på så sätt kunna vässa sin kritiska skärpa:

In one sentence, this is the dialectical heritage of the former which clashes with the post-structuralist influences of the latter. In particular, a key sticking point between the two traditions is the concept of ‘totality’. What political strategies follow from either maintaining or abandoning this concept? /…/ It is from the point of view of the social whole that critical theory claims to be able to transcend the horizons of the individual actors themselves. In other words, this philosophical idea is the key for engaging in ideology critique and for guiding praxis.

Söderberg menar alltså att när man överger totaliteter så förlorar man, eller åtminstone riskerar man att förlora, en viktig form av ideologikritik och därmed även en strategisk kompass för politisk handling. Det krävs ett ‘social whole’ för att ta sig ur individuella erfarenheter, ut ur mikropolitiken, och in på en samhällskritisk arena. Å ena sidan är detta en utgångspunkt för nästan all modern sociologi, från Durkheim till Marx. Å andra sidan formerar totaliteter utgångspunkterna för nästan alla politiska rörelser.

Den givna frågan, som intresserar mig väldigt, blir då huruvida det motsatta perspektivet uppfyller eller inte uppfyller dessa kriterier. Vad händer om delen är större än helheten, om komposit föregår totalitet, och om sammanhållna entiteter endast håller samman av på grund av pågående processer? Om axiomatik föregås av rhizomatik?

I ett mycket preliminärt skede av min avhandling, som på ett plan syftar till att förklara hur dessa ‘social wholes’ blir till, ställer jag följande fråga (med utgångspunkt i staden Borås):

The main problem, as well as the main challenge, then becomes how these elements hold together, not by a totality, nor by a certain logic, but by way of historical consolidations; sedimentations which were once fuzzy, then progressively growing harder (the opposite, disintegration, is of course also possible). To say that, for example, the inhabitants of Borås think and feel in a particular way, is only possible to do with accuracy and credibility if there is something which embodies that statement. The social sciences never depart from a clean slate, they do not appear out of nothing. Rather, they need a ’full body’ of composite parts, which are aligned in certain configurations. I want to see how they have been connected, how they have been assembled in a fashion which today renders the quantitative social sciences able to speak in the name of the Borås urban dwellers, or for that matter, any other object as which falls within epistemic domains.

Min fråga här är hur ”samhället som helhet” kan bli till som ett epistemiskt objekt? Exempelvis Durkheim löste detta problem, mycket förenklat, med att förutsätta att det fanns ett sanktionerande normsystem som överskred individen, som var mät- och beskrivbart. Nu handlar inte min avhandling om Borås (vetenskapliga mätningar säger att Borås är en tråkig stad), men min fråga är hur kan vi tänka Borås, som en del i en helhet (Sverige), som en del av en kultur (ytterligare en totalitet) som följer vissa mönster och upprepningar, som både konstituterar och är konstituerat av ett ‘samhälle’.

Så, i sin förlängning har denna debatt en slags yttersta spets: Leder ett avfärdande av totaliteter till ”metodologisk Thatcherism” eller inte? Att det finns totaliserande processer är det nog ingen som underkänner: De går under en rad beteckningar såsom fascism, kapitalism, byråkratisering, asketism, etc. Frågan är kanske istället, är de entiteter eller processer, sammansättningar eller objekt, relationer eller bifurkationer, cement eller sediment?

För den intresserade finns ett mycket tidigt utkast av min avhandling på ett avsides kryphål i webben. Observera att detta är ett tidigt och ofullständigt utkast, som mycket väl kan förändras mycket innan det blir en så kallad avhandling av det. Detaljer om seminariet finns i pdf-filen.

För att ytterligare beskiffra webben finns den även som AES256-krypterad fil, med namnet insurance.aes256. Avkryptera i Linux medelst openssl enc -d -aes-256-cbc -in insurance.aes256 -out fil.pdf. Lösenord: fraktalpolitik.

4 reaktioner till “Samhället som helhet”

  1. Jag berör frågan i min forskning om hackerspaces (som snart kommer upp till ytan…) fast jag inte riktigt tänkt på det. Den handlar mycket om ifall något bör styra praktiken utifrån eller om den har en egen agens. Och hur man kommer bort från den uppdelningen till något som varken är planlöst irrande eller politisk styrning.

    När någon t.ex. frågar vad som är drivkraften bakom ett hackerpsace så antar de att det är en totalitet som föregår aktiviteten som spejset positioneras inom snarare än att hackerspacet hände och det är genom hackerspacet som laboratorium som det går att skapa drivkrafter och ståndpunkter.

    Den lingvistiska vändingen säger ju att det är romantik att försöka nå materialitet utanför diskursen. Du kan inte bara experimentera förutsättningslöst och det kan man på sätt och vis hålla med om, men frågan är om det är på diskursens nivå som förutsättningslösheten bryts.

    Här kan man gå till de tyska mediearkeologerna som dykt upp efter Kittler. De har tagit foucault och diskursen åt ett annat håll än textism och intresserar sig för maskiner och föremål som färgar hur vi upplever världen på sinnenas nivå. Ett teleskop färgar hur vi upplever världen, men inte diskursivt, och det är först efter vi tittat genom teleskopet som vi kan göra en utsaga om världen.

  2. Jag har ännu inte läst Johan Söderbergs avhandling, bara tittat lite på den. Men jag noterar att hans kritiska teori i avgörande stycken utgår från Lukács snarare än från Adorno, och att den helt bortser från de värdekritiska omläsningarna av Marx som i någon mån utgick från Adornos seminarium på 1960-talet, då texter som Grundrisse blev tillgängliga. Visserligen finns mycket av detta inte översatt till engelska. Men om man ska applicera kritisk teori på frågan om hacking – vilket jag tycker att Johan Söderberg gör rätt i – så tycker jag det är synd att bortse från detta spår. Det skiljer sig nämligen betydligt från Lukács-spåret, särskilt i frågan om totalitet.

    Lukács menade att marxismens uppgift är att formulera en kritik från totalitetens ståndpunkt – ”from the point of view of the social whole”, som Johan Söderberg skriver med explicit hänvisning till Lukács.

    Adorno säger det motsatta: ”Das Ganze ist das Falsche” (det hela är det osanna). Kritisk teori är, om vi följer Adorno och i än högre grad de tyska värdekritikerna, riktad mot totaliteten.

    På kritikens konkreta nivå kan detta få diverse konsekvenser, men lite svepande vill jag säga att de som idkar kritik ut totalitetens synvinkel brukar hamna i en tanke på kommunismen som arbetets befrielse medan de som kritiserar totaliteten tänker sig kommunismen som en befrielse från arbetet. Arbetskritiken som på sistone fått en nytändning har alltså i högsta grad att göra med frågan om totaliteten.
    a

  3. Lite sen här…
    rasmus: även om Adorno är mot totaliteten och ser den som falsk, menar han att kapitalismen ändå är en totalitet? Eller vänder han sig emot beskrivningen av kapitalism som en totalitet?

    Jag har förstått det som det första alternativet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.