Samhället som helhet, del VII

Förutom att Slavoj Zizek och Julian Assange säljer en middag, så dyker det upp intressanta problem längs den filosofiska horisonten. Ett av dem hade jag tänkt att presentera här, inte för att finna en lösning, men för att åtminstone rita upp de möjliga vägarna på en karta.

Problemet lyder: Hur kan filosofisk aktualism begripa att vissa saker har många egenskaper, och kan förflyttas in i andra sammanhang, utan att man faller in i förbjuden kontrafaktisk eller hypotetisk spekulation?. Eller, vi kan även säga Om in potentia inte finns, hur kan in actu har flera egenskaper?.

Jag ska alldeles strax förklara problemet så att en icke-insnöad filosof begriper det, men först några ord om varför det är relevant (varför bryr han sig?). I den så kallade vardagserfarenheten så är problemet egentligen minimalt. Det går ut på ungefär att ”trots att jag inte har provat, så borde jag kunna smälta plast i ugnen”. Denna utsaga kan sägas vara rätt så sann eftersom jag är mycket övertygad om att ugnen kan producera tillräckligt hög värme, att plasten kommer smälta, och med största sannolikhet kommer till och med brandvarnaren att larma. Men, detta belyser även problemet med potentialitet. In potentia är ugnen kapabel till en handling som den ännu icke har utfört. Detta skiljer sig från alla de gånger jag har värmt färdigpaketerad och högteknologisk ugnspizza i den, och dessa har, sitt låga kulturella kapital till trots, närt min köttkropp. Jag kan veta att pizza funkar i ugn in actu, enär jag genomför exakt denna handling när jag skriver första delen av denna bloggpost (det är nu det blir förrädiskt om jag skulle glömma bort tiden, åtminstone in potentia).

Nu dags att lämna vardagsfilosofin (och den deprimerande diskbänksrealismen). Det filosofiska problemet med aktualism hos Latour belyses mycket tydligt av Harman (som även är kritisk med det relaterade fenomenet relationism, som jag varit inne på tidigare). Dags för citat ur Prince of Networks:

Since every actant is entirely concrete, we do not find its reality in some lonely essence or chaste substrate,
but always in an absolutely specific place in the world, with completely specific alliances at any given moment. Everything is immanent in the world; nothing transcends actuality. In other words, Latour is proudly guilty of what Roy Bhaskar and Manuel DeLanda both call ‘actualism’. For Latour the world is a field of objects or actants locked in trials of strength — some growing stronger through increased associations, others becoming weaker and lonelier as they are cut off from others. (p. 16)

Harman har, i sin sedvanliga klarhet, helt rätt. Vi tar ett till citat på samma tema:

The term sometimes used for this doctrine is ‘actualism’, and some authors find it repellant. The specter of actualism drives Roy Bhaskar from entities to the laws they must observe, and drives Manuel DeLanda from entities to a topological space in which they unfold. By contrast, Latour shows a maximum commitment to actualism. Whitehead’s ontological principle denies that we can pass beyond concrete entities when explaining anything, and this element of the Whiteheadian program is one from which Latour never veers. (p. 127)

Aktualismen har få motsvarigheter, och få anhängare rent filosofihistoriskt. Men Latour är mycket bestämd, och vägrar hänga upp det absolut konkreta på något abstrakt. Bhaskar faller tillbaka på en uppdaterad form av lagbundenhet i världen, DeLanda faller där Deleuze och Guattari faller (abstrakta maskiner, virtualitet, phase space), Spinoza ramlade förr eller senare alltid tillbaka på Gud/Substansen, Freud på det undermedvetna, Marx på kapitalet… /mvh snabbfilosof

Åter tillbaka till fallet med ugnen och plasten. För att förenkla skulle man kunna säga att min tes om att plast smälter i den i Latouransk mening endast är en idé i mitt huvud innan jag har provat. Visserligen kan jag ta denna idé och sprida den, övertyga väldigt många, kanske skriva en debattartikel om farlig plast i hushåll, göra politisk karriär på att reglera plastanvändning i hem med spisar etc. Så länge jag gör allt detta är jag in actu. Men det är varken plastpåsen i skafferiet eller ugnen i köket så länge de inte ingått i förbund med varandra.

Aktualismen godkänner inte att jag hänvisar till naturlagarna värme, kemiska molekylers egenskaper eller den sociologiska definitionen av avvikande beteende under vilken folk som bränner plast i sina ugnar faller när de interagerar med sina grannar.

1995 fyllde jag femton, och i sedvanlig ordning skaffade jag moped. I Latouriansk terminologi kan man säga att det på den småländska landsbygden fanns starka nätverk av köpare och säljare av mopeder, mekaniker som kunde reparera och sälja reservdelar samt roliga grusvägar dit polisens nätverk sällan sträckte sig. Detta gjode att mopedtrimning var en slags folksport (kanske fortfarande är så, jag vet inte). Hursomheltst. När jag köpte min moped gick den i ca. 40. Min fördatoriserade hacktivistiska ådra ville mer. Jag bytte femtiokubikscylindern mot en större på sjuttio kubik och bytte förgasaren mot en större, vars insugningsplatta jag borrade upp så långt aluminiumet höll. Ju större desto fortare. Nu är det förvisso inte så enkelt att man bara byter delarna. De passar inte alltid så bra, så man får tinka med dem, och det är lätt att göra fel. Blandningen mellan bensin, olja och luft måste vara hyfsat exakt för att mopeden överhuvudtaget ska starta. Jag lyckades i allafall till slut, och mopeden gick ruskigt snabbt. Så snabbt att bromsar och fjädring till slut gav vika (don’t try this at home!).

Detta exempel kan belysas av följande figur från Pandora’s Hope:

Om vi följer modellen uppströms börjar vi i punktualiseringen (7) av mopeden. Här befinner vi oss i situationen att man startar mopeden och kör till jobbet (eller, jag gick i skolan då). Steg (6) inträffar när vi tankar och fyller på olja. Vi inser att mopeden består av flera komponenter, och att dessa behöver input för att ge output. I steg (5) hamnar vi när vi lär oss köra den. Handen måste gripa kopplingen innan man växlar, högerfoten bromsar när den trycker på pedalen, etc. Först när motorn inte startar en morgon, inser vi att tändstiftet är en obligatorisk passagepunkt (4) för att mopeden ska fungera, och vi har inget val annat än att byta det. Steg 3 inträffar ungefär när vi börjar trimma den. Genom att komponera cylindrar, förgasare, ljuddämpare etc. på speciella sätt kan vi uppnå nya mål (öka hastigheten, öka bromskraften etc.). I steg 2 börjar vi lämna formen av en fungerande moped, och vi befinner oss i en ofärdig situation: ”Ska det vara skivbroms eller trumbroms på bakhjulet, vi överväger). Steg ett förflyttar oss till en ingenjörs studio i Japan (min moped var en Yamaha), där ett team har designat en ny typ av insugningsplatta till förgasare. Men vad ska vi göra med den? Ska vi bygga en moped, en gräsklippare eller en motorsåg?.

Mopeder i all sin ära. Även om jag då och då får flashbacks i ryggraden när jag känner doften av en förbipasserande tvåtaktsmotor, så är det de filosofiska konsekvenserna som är i förgrunden. Latours så kära svarta lådor tog oss från en tidig morgon när jag satte mig på mopeden på väg till den repressiva högstadieskolan i Småland, till ett team med ingenjörer i Japan, som hade ritat en insugningsplatta till en förgasare som de inte ännu hade bestämt vad de skulle göra med. Men ingenstans finns en ”förklaring” (i ordets starka mening) till varför det blev som det blev. Eller, vi kan uttrycka det som i Irreductions:

1.1.7 What is a force? Who is it? What is it capable of? Is it a subject, text, object, energy or thing? How many forces are there? Who is strong and who is weak? Is this a battle? Is this a game? Is this a market? All these questions are defined and deformed only in further trials.

Dags att gå baklängens: Ingenjörerna i Japan har kommit på ett smart sätt att blanda luft och bensin, vilket i sin tur gör det möjligt att bränna fossilbränslen som översätts till ett snurrande bakhjul. Yamaha har tagit fram en modell som de ska pröva på den svenska marknaden. De tror att femtonåringar tycker den är häftig. Femtonåringar tycker att det är töntigt med den lagstadgade gränsen på 30 km/h och börjar ändra på den komplexa sammansättningen av kugghjul, cylindrar, och bultar. Dock råder skolplikt, och de får försiktigt köra till skolan för att undvika en potentiell poliskontroll.

Kan vi förklara mopeden med en kraft? Var det ”marknaden” som gjorde det, var det ”tekniken”, var det oljans energi eller var det en inbyggd kapacitet i förbränningsmotorns abstrakta maskin? Nej, säger Latour, allt vi kan veta och allt som överhuvudtaget finns är de konkreta händelserna, de konkreta transformationerna (översättningarna) från en aluminiumplatta i Japan till en mopedburen pojke på väg till skolan i Småland 1995. Finns det några objekt här? Nej svarar Latour, varken insugningsplattan, pojken eller oljan är självständiga objekt, de är hybrider som får sin definition endast genom att ingå i relationer med andra hybrider.

Relationism, aktualism! Problem, avsaknad av problem, möjligheter och lösningar mottages varmt i kommentarsfältet!

4 svar på “Samhället som helhet, del VII”

  1. Ah, ja. Bra! Det finns ju i stort inget att anmärka på denna latourska analys, förrän den implicerar att det som får mopeden att göra vad den gör i ett givet ögonblick är allt som behövs för att förklara mopeden, och slår fast att ”allt vi kan veta och allt som överhuvudtaget finns är de konkreta händelserna, de konkreta transformationerna”.

    Svarta lådor kan ju alltid öppnas: Så finns det verkligen inte mer att veta där? Är inte tändstiftet ett heideggerskt trasigt verktyg? Det är inte alls dess allianser -vare sig svaga eller starka- som får det att svika systemet som gjort det obligatoriskt att passera, utan något i djupet av dess existens som inget nätverk har fångat upp…

    Relationismen och betonandet av relationer till trots finns hos Latour egentligen ingen idé om vad en relation är och hur den verkar i världen, på vilket sätt den överhuvudtaget är en kraft som tvingar fram transformationer. Det tas bara för givet. I själva verket är Latours relationistiska teori i huvudsak ett deskriptivt verktyg, med den kan man effektivt berätta att något händer och är, men dess kraft att förklara hur det kan hända och är, är starkt begränsad (vilket bland annat visar sig i att den inte tillåter sig att uttala sig om något kontrafaktiskt; jag tror inte på ett allmänt förbud mot att tala om det kontrafaktiska). Den kan bara öppna en ny svart låda och beskriva ett nytt aktörsnätverk, och så vidare, i all oändlighet. Frågan är då varifrån möjligheten att transformera kommer? Det blir, som Harman säger, en het potatis som bara kastas vidare, stoppas undan i ständigt nya svarta lådor.

    Vi behöver dock på en rent pragmatisk nivå varken öppna alla svarta lådor eller närmare studera faktiska relationer för att säga intressanta och relevanta saker om världen. Studiet av aktörsnätverk ger sannerligen nya och fräscha perspektiv och mer behöver man inte begära eller sträva efter, men det är helt enkelt falskt att påstå att det är allt som finns att veta om världen och kvantitativt ännu ”falskare” att påstå att detta är allt som existerar (ja, vetandets gräns och exisensens omfattning är ju inte samma sak, en stor del av verkligheten kan man ju bara spekulera i, som bekant). Detta andra är dock inte nödvändigtvis AN-Teoretikerns uppgift att säga något om.

  2. Marcus: Ja, Latour har vid något tillfälle sagt att den enda empiriska uppgiften är ”description”. Att förklara anser han vara dödfött. Men följer vi bara svarta lådor, så är det till och med omöjligt.

    Jag måste kolla upp Heideggers trasiga verktyg. Harman’s Tool-Being leder mig säkerligen till rätt passage i Sein und Zeit.

    Transformationen av ett nätverk tänker ju sig Latour att han förkla… förlåt… beskriver med ”trials of strength”. Transformationen av en hybrid (som sedan i den moderna konstitutionens reningsverk kan betraktas som ett objekt) sker genom att en aktant är starkare än den andra. (Sågverkets nätverk transformerade träden till plankor, som blev möbler i en fabrik. (för att ta ytterligare ett exempel från Småländsk möbelindustri)).

    Men, det förklarar ju i strikt mening inget. Latour skulle nog säga att han inte har något problem med det. Det får de andra vetenskaperna göra. Biologen får förklara cellulosans hållfasthet, ekonomen får förklara marknaden för pinnstolar, ingenjören förklarar skogsmaskinerna etc.

  3. Chris: Absolut. Det är ju Latour som hela tiden vimsar mellan att å ena sidan slå fast saker som att ”allt som överhuvudtaget finns är de konkreta händelserna” och att det inte finns självständiga objekt, utan bara ”hybrider som får sin definition endast genom att ingå i relationer med andra hybrider” (visserligen dina ord, men sånt som Latour säger), och att å andra sidan med en axelryckning hänvisa detta till pragmatiskt motiverade antaganden för den egna teorin.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.