Samhället som helhet, del VI

Hur kommer det sig att det gick ett Intercitytåg mellan Värnamo och Göteborg för en vecka sedan? Om vi konsulterar expertis inom olika områden får vi olika svar. En ekonom skulle kanske säga att givet vissa investeringar, statliga understöd, konsumtionsmönster, arbetsförhållanden och marknadsföringsstrategier så blev det ekonomiskt lönsamt för ett samhälle att satsa på en tågförbindelse just här. En ingenjör skulle kanske svara att vi för ett halvt sekel sedan hade bra elmotorer, god elförsörjning och bra kullager, och genom att sätta samman dessa kunde vi bygga bra tåg. En fysiker skulle kunna svara att effekten i motorerna var tillräcklig för att överstiga de kiloNewton som krävs för att flytta några hundra ton framåt, givet att friktionen och luftmotståndet var tillräckligt lågt. Och så vidare… (en litteraturvetare skulle kanske tala om tågets roll i fiktionen, som symbol för modernism och framsteg).

Dessa traditionella förklaringsmodeller har som gemensam nämnare att de ofta faller tillbaka på en kraft utanför det partikulära fenomenet. Det kan röra sig om ”ekonomin”, ”teknologin”, ”fysikens lagar” eller ”den symboliska världen” i fallen ovan. Detta medför att själva objektet decentreras och måste ge vika för en reducerande totalitet.

Finns det då ett annat sätt att tänka alla de artefakter som ständigt omger oss. Vi klarar inte att gå utanför lägenheten eller huset utan att foga proteser till våra kroppar (kläder), proteser som gjorde det möjligt att vandra ut ur savannernas tempererade klimat och gjorde det möjligt att uthärda den bistra småländska kylan. Idag talar vi ofta om H&Ms börskurs, klädfabriker i Kina och intellektuell egendom på Gucci-väskor. Men för stenåldersmänniskan var kanske Mufflonfår på modet, utan att varken förutsätta pengar, börser eller marknadsanalyser.

Latour har en lösning, som sedan plockas upp och modifieras av Harman (som diskuterades utförligt i förra bloggposten och dess tillhörande kommentarsfält. Big ups till alla som kommenterar på denna bloggserie!).

”Lösningen”, eller kanske snarare utgångspunkten, för Latour är den ”svarta lådan”. Dock leder i viss mån ”låda” till att man lätt tänker sig något statiskt. Begreppet introduceras i Science in Action från 1987, där det rånas från cybernetiken där det myntades en gång för länge sen. Men svarta lådor fortsätter att vara en essentiell byggkomponent för Latour även långt fram i tiden. I den fin-du-millennariska (undrar om jag stavar rätt där) essäsamlingen Pandora’s Hope (1999) har den svarta lådan modifierats en aning och dyker upp som ett verb istället; blackboxing.

Men för att vara konservativ börjar vi 1987. Här definieras den svarta lådan som något som reducerar komplexitet och smälter in i våra liv till den grad att vi endast behöver bry oss om input och output. Vi behöver inte veta hur varje detalj i en mobilmast fungerar för att ringa, vi behöver inte veta något om väteatomer för att dricka ett glas vatten och en orkidé behöver inte veta något om en getings fortplantningsmekanismer för att ingå i en symbiotisk relation med den.

Latours paradexempel är dock Eagle-mikrodatorn (bild ovan), som måste tinkas och fixas med för att möjliggöra upptäckten av dubbelhelixstrukturen för DNA.

But it was not a good machine before it worked. Thus while it is being made it cannot convince anyonebecause of its good working order. It is only after endless little bugs have been taken out, each bug being revealed by a new trial imposed by a new interested group, that the machine will eventually and progressively be made to work. (Latour 1987: 11, italics in original)

En fungerande svart låda märker vi sällan av förrän den bryter samman, eller i ett tidigt skede när den fortfarande inte är färdigbyggd. För det mesta leder en svart låda till en annan. En gång när jag gjorde en yttre resa med ett x2000-tåg stannade det. Lokföraren sade att de behövde ”starta om en vagn”. För ett kort ögonblick blev jag varse om att hela tåget bestod av vagnar (mindre komponenter) och att dessa (troligtvis) hade en dator i sig som hade hängt sig. Men, om datorn fick jag inte lära mig något mer än att den behövde ”startas om”. Kanske visste inte lokföraren mer än så heller, men kanske skrevs en incidentrapport och en ingenjör fick i uppgift att mödosamt söka i loggfilerna efter ett fel. Kanske skulle det visa sig att det var fel på en strömbrytare. Då skulle denna nya svarta låda behöva öppnas. Kanske visar det sig då att den frusit sönder. I en tänkbar framtid skulle då en ingenjör på Siemens kanske sitta och rita nästa generations strömbrytare för tågset i ett mera temperaturbeständigt material. Och så vidare… lådor på lådor på lådor. Så länge de funkar kan de vara stängda och vi ”tror” på dem.

Harman går ett steg längre i sin läsning av Latour, i Prince of Networks. När Latour skrev Science in Action syftade han till att skriva en ”lärobok” för STS-studenter. Harman läser den dock som metafysik (helt rätt gjort!):

For Latour, the black box replaces traditional substance. The world is not made of natural units or integers that endure through all surface fluctuation. Instead, each actant is the result of numerous prior forces that were lovingly or violently assembled. While traditional substances are one, black boxes are many—we simply treat them as one, as long as they remain solid in our midst. Like Heidegger’s tools, a black box allows us to forget the massive network of alliances of which it is composed, as long as it functions smoothly. Actants are born amidst strife and controversy, yet they eventually congeal into a stable configuration. But simply reawaken the controversy, reopen the black box, and you will see once more that the actant has no sleek unified essence. Call it legion, for it is many. (p. 34)

Å ena sidan är svarta lådor mycket enkla när man tänker exempelvis människans geologiska framfart, som gör det rätt svårt att i sin tur ens tänka artonhundratalets identitära begrepp ”natur”, ”jord” eller ”jordklot”. När vi stoppar en skiva bröd i munnen äter vi en ”legion” av svarta lådor, från det att den första stenåldersmänniskan började domesticera gräsarter som sedan maldes med stenar till mjöl och bakades över den Prometheuska elden, till det intrikata nätverka av lastbilar som fraktar Hönökaka från en datoriserad fabrik till Konsum. Brödets transsubstantiation är inte en inre egenskap, utan flera relationer. Och dessa relationer måste hela tiden göras, annars försvinner de. Harman igen:

Third, Latour’s black boxes do not automatically endure through time, unlike most traditional versions of substance. Since they are events, they include all of their relations as parts of themselves. But since these relations shift from moment to moment, the black boxes do not endure for more than an instant, unless we consider them as ‘trajectories’ crossing time across a series of minute transformations. They must also be constantly maintained. This makes Latour an ally of the doctrine of continuous creation, which is also a frequent feature of occasionalist philosophy. (p. 46)

Detta leder åter till en processontologi, eller relationism som Harman kallar det. En svart låda som undandrar sig från alla relationer finns inte, i Latours tappning. Innan man avfärdar detta med spontan externrealism, så måste man tänka på att relationerna kan vara vad som helst. En trasig bilstereo på en soptipp är förvisso inte längre en ”bilstereo”. Men den är fortfarande tusen saker: 700 gram metall i ett helt nätverk av återvinningsprocesser, ett konstverk för en diskbänksrealistisk soptippsfotograf, en miljöfara enligt lagen om farligt avfall, ett bo för bakterier som trivs i syrehaltiga miljöer, en potentiell livsfara för en fiskmås som letar föda. Att vara en bilstereo, tågvagn, dator eller stol, att vara det som vi ”menade” med den svarta lådan, är bara en händelse. Kosmiskt sätt är hela jordklotet en megastor svart låda, vars inre komponenter vi för det mesta tar för givna, även om vi då och då är upptagna med att fixa ”buggarna” (global uppvärmning, kärnavfall i Fukushima, utfiskade hav, diktaturer med galna ledare).

Den svarta lådan korsar tvärt igenom det som Latour sedan kom att kalla den ”moderna konstitutionen”, alltså tron på, och tanken om, att natur och samhälle är två separata poler, som har gett upphov till de två stora filosofiska misstagen; A) Att samhället orsakas av naturen (naiv realism, reduktionism), eller B) att våra sociala konstruktioner styr hur och vad vi uppfattar som natur (humanism, korrelationism, kritik). Svartlådning gör ingen skillnad mellan när vi upptäckte ljusets krökning vid stora gravitationsfält 1919 eller när vi tillverkade en bronsyxa i Thailand 3000 f. Kr.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.