Samhället som helhet, del V

I förrförra inlägget gick vi in i en närläsning av Latours Irreductions, och därefter gjorde jag en liten utflykt till de småländska skogarna för att rensa huvudet och tveka lite på die Uneigentlichkeit och få lite utsikt över gläntorna (Lichtung) i de djupa skogarna (Wald). Det är skillnad att köra en Renault genom massif central och att åka intercity från Värnamo.

Latours Irreductions är i sin rena form en rakt igenom processorienterad ontologi. Om man köper den rakt av stiger man ned i en flod, vars flöden aldrig kan stanna, och inte heller kan reduceras till något. Man står, eller snarare flyter med, i ett universum av positiviteter, ett universum helt utan brist (lacks nothing).

Graham Harman är en av de få som verkligen tar Latour på allvar här. I Prince of Networks läser han Latour mycket noga, nästan bokstavligen, för att sedan använda honom som en av flera språngbrädor (en annan som kommer att avhandlas här är Heidegger) mot att utveckla sin objektorienterade ontologi.

Prince of Networks är oerhört pedagogiskt skriven, och ett stort värde utgörs av de rikliga jämförelserna med andra utgångspunkter i den lätt obskyra genren ”metafysik”. Innan vi går in på den objektorienterade ontologin, är det på sin plats att ta ut de viktigaste momenten i Harmans Latourläsning.

For Latour, an object is neither a substance nor an essence, but an actor trying to adjust or inflict its forces, not unlike Nietzsche’s cosmic vision of the will to power. (15)

In other words, Latour is proudly guilty of what Roy Bhaskar and Manuel DeLanda both call ‘actualism’. For Latour the world is a field of objects or actants locked in trials of strength—some growing stronger through increased associations, others becoming weaker and lonelier as they are cut off from others. (16)

På ett aningen mera lättbegripligt sätt börjar Harman med att ta upp den kanske viktigaste delen hos Latour, den helt och hållet relationsbaserade aktualismen. Allt är för Latour in actu, och inget är in situ. Allt är performativt, inget är ostensivt. På detta sätt kan det inte heller finnas något negativt, ingen intethet (nothingness). Inte heller kan aktanterna sakna något eller lida brist. Subjekten lider inte av någon oförlöst brist som måste projiceras på något annat, inga objekt kan vara sublima, och i det moment som något slutar att associera sig med något annat så finns det inte längre. Harman sammanfattar det som ”Nothing exists but actants, and all of them are utterly concrete.” (16) och själva aktualismen som ”For Latour an actant is always an event, and events are always completely specific: ‘everything happens only once, and at once place’.” (17)

Detta leder som tidigare nämnt till att även tiden är relaterad till aktanterna, och dess karaktär av händelser. I kontrast till Kants vulgära tidsuppfattning, alltså att den är ett sekventiellt flöde som passerar, så är tiden alltid partikulärt relaterad till aktanternas tillfälliga relationer. Harman:

For Latour there is no stream of ‘becoming’ compared to which momentary states are a mere abstraction: becoming is produced by actors, not presupposed by them. Nor do I contain my future states in potentia in the manner of Leibniz, since my present existence does not contain or ‘point toward’ anything outside itself. That would be cheating, since in Latour’s philosophy nothing is allowed to contain anything else. This basic principle of Irreductions is never abandoned in his later career—an actor is an instant, since there is no time outside actors for Latour. 144-145

Detta går även i strid inte bara med Kant, utan även med exempelvis Deleuze. För Deleuze finns tid även på en nivå över haecceiteterna. Ett assemblage producerar ”fuzzy aggregates” av haecceiteter och singularitetspunkter, som må ha olika tidsmässiga utgångspunkter, men som ändå produceras av en abstrakt genmensam nämnare. Till exempel skapar (i linje med Paul Virilio) sammansättningen människa-hoplitsköld-spjut speciella hastigheter på slagfältet, som överstiger det slaget där (slaget vid Marathon 490 BC). Hastigheter skapar historiska platåer. Den hellenistiska kartografin, hela imperier, är komponerade av dessa hastigheter. Något sådan kan strikt taget inte förklaras så hos Latour. Istället måste man tänka konstant aktualitet, alltså, när sköldarna, spjuten och de lemlästade köttkropparna har lämnat Marathon, så upphör just den tiden där. Den kan inte lagras i ”potentialitet” eller i det ”virtuella”. Spjutet upphör att vara ett spjut när det läggs tillbaka in i skjulet i Sparta och byts ut mot spadar för att gräva ner liken. Summan av Latours aktualism och hans relationella tid sammanfattar Harman som ontologisk ”relationism”, vilket inte duger för Harman.

Från relationism till objekt

Nu över till en liten brasklapp. När det gäller den objektorienterade ontologin har jag ännu inte läst allt, och innan saker och ting har sjunkit in, så är man (i alla fall jag) en skeptisk läsare. För det första är jag skeptisk till begreppet ”objekt”. Latour avfärdar det, Deleuze avfärdar det (på samma sätt som subjekt är en senkommen entitet i världen), och jag avfärdar det på instinktiv grund. Jag ska dock försöka att tämja mina reaktioner, ungefär på samma sätt som man kan vänja sig vid höjdrädsla genom att klättra på stegar. För det andra är jag en envis empirist, och har för vana att avfärda ”spekulation” antingen som ”armchair philosophy” när jag är lat, eller med empiriska argument. Hellre naiv induktivism á la Francis Bacon, än scientistiska spekulationer á la Karl Popper. Otto Neurath går före Ludwig Wittgenstein.

En av ingångarna till objektorienterad ontologi går via kapitlet Object Oriented Philosophy i Prince of Networks:

Whatever sense of the word ‘object’ we might consider, it always refers to something with a certain unity and autonomy. An object must be one, and it must also have a sort of independence from whatever it is not. An object stands apart—not just from its manifestation to humans, but possibly even from its own accidents, relations, qualities, moments, or pieces. Furthermore, insofar as an object is more than its relations it must stand apart from any supposed monism of the world-as-a-whole, since a homogeneous universe of this kind merely gives us the most radical form of relationism—with everything dissolving into everything else in a vast holistic stew. (152)

Objects exist as autonomous units, but they also exist in conjunction with their qualities, accidents, relations, and moments without being reducible to these. To show how these terms can convert into one another is the alchemical mission of the object-oriented thinker. (156)

Harman bygger alltså vidare på Latours ”relationism” men infogar därefter objekten, som kan undandra sig från relationer och associationer, som inte är en nödvändig del av en monistisk helhet. På ett ytligt plan skulle Deleuze bli sur, eftersom allt måste ligga på ett immanensplan, även den mest heterogena pluralism måste infogas i monismen. Och till en början borde även Latour protestera, ingenting kan undandra sig och finnas till utan relationer.

Men de är bara yta. Harman är egentligen inte i polemik med Latour, utan snarare gör han som han gör med Heidegger (ett tema för en kommande bloggpost), han drar ut konsekvenserna ur Latour och menar att:

Bruno Latour is the closest figure I can think of to the ideal object-oriented hero. For in addition to the marvelous plurality of concrete objects found in his books, he is able to think two things at once in the manner that the polarized approach demands 156

Relationismen upphör att vara en strikt relationism när de undandragande objekten kommer in i bilden. Vad Harman däremot vänder sig starkt emot är vad han kallar för ”korrelationism”:

We have seen that Latour rejects the lump universe, the virtual universe of pre-individuals, and the reduced universe made solely of material particles. The next weaker version of relationism is correlationism, in which human and world are the sole realities and are mutually determined by their permanent rapport. Meillassoux agrees with me that Latour is not a correlationist, though we disagree as to whether this avoidance of the correlate counts as a vice or a virtue. But there is still a final stage of relational philosophy that Latour continues to uphold, and it can be given the generic name ‘relationism’. For Latour an actor is never anything more than what it ‘modifies, transforms, perturbs, or creates’. And it is clear that we must oppose even this weakest form of relationism. (185)

Korrelationismen är en obskyr form av socialkonstruktivism som är nära besläktad med solipsism och antropocentrisk textism. ”Om ingen såg blixten blixtra i skogen så fanns inte blixten kan vi inget veta om blixten”. Typ. Relationismen däremot behöver inget tänkande subjekt. Blixten blixtrar i skogen även om ingen kollar efter, eftersom blixten står i relation med magnetfält, elektroner, jordskorpan etc. Posthumanistisk relationism tillåter atomklyvning i solen trehundra miljoner år före Rutherford bevisade atomklyvning i ett laboratorium. Vad relationismen däremot inte tillåter däremot, är en heliumatom som ett objekt, undandragen från alla de (jävligt heta) relationer som den ingår i inuti solen. Harman förtydligar detta:

In Latour’s metaphysics, even if a candle is nothing but its set of relations with other things it is still a specific individual set of relations different from those that assemble to give us an apricot. For Latour there are no pre-individual or virtual apricots—only actual apricots, defined entirely by their relations with other actants. (161)

Inte heller kan helium, väte och de andra grundämnena i solen besitta några virtuella egenskaper. Deras atomvikt, energiinnehåll, snurrande elektronbanor och molära effekter när miljarder av dem klyvs samtidigt, är blott extensiva egenskaper. Dessa egenskaper kan strikt taget inte finnas utanför den heliumatomen just där. Inte konstigt att analytiska realistfilosofer blir rasande över Latour här :D.

Harmans lösning på allt detta är objektens undandragenhet. Men det begreppet kommer från Heidegger, och innan jag går in mera på det måste jag läsa ut boken Tool-being (Google/skynet-länk).

55 reaktioner till “Samhället som helhet, del V”

  1. Litet PS: Det är roligt att Harman bygger in den där anekdoten om att Latour en gång bjöd in till en soiree hos ”The house of correlationists”. Jag uppskattar sådant.

  2. En kortis om korrelationism bara. En K:are skulle nog inte säga att blixten inte existerar om inte någon ser den, men att filosofin bara kan ägna sig åt relationen mellan subjekt/objekt. K:aren kan alltså inte säga bu eller bä om blixten, men heller inte vara cartesian och tala om tanken skiljt från världen.

    Just den sista biten är viktig för det fångar in t.ex. fenomenologi och andra sätt att tänka tankens ofrånkomliga Throwness/Geworfenheit i världen (är dålig på svenska heidegger-uttryck…).

  3. ”Relationer” är dock ett rätt problematiskt begrepp. Kan bli knepigt att hänga upp hela sitt filosofiska system på det.

    Jag tänker här på min gamle käpphäst D Hume. Han argumenterar ungefär som så (om jag minns rätt) att samband bara är samtidigt inträffande händelser. Han pratar iofs om kausalitet, men det går att överföra rätt bra på många typer av relationer. Vad han säger med andra ord: det krävs ett subjekt för att ”se” sambandet. Utan Teori är tryckandet på knappen på väggen, och lampans tändande bara två separata händelser som råkar sammanfalla. För att ett prat om relation skall vara möjligt måste vi införa betydelseelement som elektroner, kablar, ström etc. Att prata om korrelationer gör bara det hela värre. Jag åt en ostmacka med tomat till frukost; en vulkan fick utbrott på Island. Två korrelerade händelser? Nja, det tror jag väl inte, men det illustrerar problematiken. Vi kräver mer än bara samtidighet, när vi talar relationer.

    Man skulle kunna gå runt det hela med att säga att lampan och knappen ingår i ett slags system, och därför inte skall ses som två separata objekt som kauserar varandra. Men då återstår det knepiga arbetet att definiera det (dvs ”system”) på entydigt sätt, och finna tydliga kriterier som passar i alla sammanhang för när något skall höra till/inte höra till givet system. Då är vi tillbaka på ruta ett, dvs helheter/delar-frågan.

    Därför: det är inte så himla lätt att ”bygga bort” det där fördömda Subjektet.

  4. Kristoffer: Ja, Hume ligger som ett spöke. Hans underdetermineringstes som du hänvisar till är jag dock ett fan av 😀

    Man skulle ev. kunna säga att Latour löser underdetermineringen via ”trials of strength”. Istället för kausalitet, som ju enligt Hume kräver ett vetande subjekt, så kan man jobba med Nietzsche’s Wille zur Macht, i en posthumanistisk tappning.

    Jag tror, mycket preliminärt, att det går att lösa lampan med Latours ”black box”. Lampan, sladden, strömbrytaren och kärnkraftverket i Ringhals formerar en svart låda. Människan som trycker på knappen behöver inte veta något om atomklyvning för att få ljus till boken hen läser. Vi kan inte reducera lampan till uranatomers klyvning, och vi kan inte reducera människan till en art av tvåbenta ryggradsdjur. Istället går kausaliteten åt alla håll i det svartlådade nätverket.

    Känns dock som att jag måste återbesöka även herr Hume. Har hans traktat nånstans i min bunkerlägenhet.

  5. Hume bygger ju egentligen bara vidare på Kant. Utgår från att kausalitet är en kategori, och därför inte ngt ”ute i världen”. Inte säker på att Hume har så mycket mer att tillägga om saken egentligen (fast han säger iofs mycket intressant om alltmöjligt annat).

    Är lite skeptisk, som du kanske redan vet, till att lägga intentionala begrepp på icke intentionala entiteter. ”VILJA till makt” och sånt. Man ska välja sina metaforer med omsorg. Finns väl egentligen inget problem, så länge man är medveten om att det är just metaforer.

    Black-boxing låter intressant. Du har ju helt rätt i att vanligt folk inte behöver veta hur lampan funkar, för att använda den. Men jag tänker att nån måste göra det. Konstruktörerna, ingenjörerna, elbolagen o såna gör nog det. Och deras vetande är förutsättningen för min användning av glödlampan… (”knowing by proxy”,)

    En liten fundering angående blackboxing: innebär inte det egentligen samma luddighet som ”system”? Att säga att nått ingår i samma box, är väl att inte säga särskilt mycket alls? Så fort det finns mer än två variabler så kan man dessutom inte va säker på att grejjerna/objekten finns i samma låda.

    Det filosofiska/vetenskapliga problemet handlar inte så mycket OM lampan skall tändas när vi trycker på knappen. Det ”vet” vi. När den inte gör det så går vi och kollar säkringen istället för att drabbas av ontologisk svindel. Frågan är snarare VARFÖR. Dels varför vi tror på det (vem övertygade oss?) och dels HUR skall vi förstå det. Med en lampa är svaren rätt banala, men när det gäller opinion, ekonomi, (sånt du skriver avhandlingen om) så är det nog inte lika banalt.

    Kan man använda blackboxing för att förklara det?

  6. Kristoffer: Ditt resonemang här är ett utmärkt exempel på korrelationism, som inte behöver användas som skällsord – det betyder helt enkelt att man diskvalificerar allt tänkande bortom korrelationen mellan människa och värld, så att exempelvis tändandet av en lampa eller till och med kollisionen mellan avlägsna himlakroppar inte kan beskrivas utan en kritisk dimension där det mänskliga subjektet förs in.

    Hume influerade Kant (inte så mycket tvärtom, väl?) som så småningom, efter Humes död, genomdrev sin ”kopernikiska revolution” för filosofin, där just kritisk korrelationism är huvudnumret. Alltsedan dess har korrelationismen varit ett dominerande motiv i västerländsk och kanske framför allt kontinental filosofi. Det går inte att komma ur den korrelationistiska cirkeln, hävdar man: Varje tänkande på aldrig så avlägsna händelser involverar ett tänkande subjekt, det går inte att tänka världen bortom tänkandet.

    Hume är på många sätt en ärkekorrelationist i sin analys av kausalitet och av objekt. Jag skulle vilja antyda några vägar runt denne historiens tjockaste filosof (internt skämt 🙂 ):

    1. Hume reducerar en ontologisk fråga om kausalitetens natur till en epistemologisk fråga om vad vi kan veta om den. Detta ”epistemiska felslut”, som Bhaskar uttrycker det, är nästan oundvikligt för en korrelationist. Men en sådan i grunden skeptisk hållning förutsätter i alla fall en implicit ontologi, en outtalad och outvecklad idé om tillvaron. Grundläggande för den samtida spekulativa realismen och dess förlöpare som Bhaskar och i hög grad även Deleuze, är att tillåta sig en nödvändig spekulation i ontologi, innan epistemologiska frågeställningar formuleras.

    Vi ska alltså inte fråga oss vilket ontologiskt kausalitetsbegrepp vi kan sluta oss till utifrån våra erfarenheter av världen, utan hur ett visst ontologiskt kausalitetsbegrepp förmår att förklara eller inte förklara våra sinneserfarenheter. Vi kan alltså spekulera i hur kausalitet måste fungera för att det verkligen ska kunna finnas en kedja av kausaliteter mellan knapptryckningen och att lampan tänds.

    Vad vi sedan med säkerhet kan veta är en fråga av sekundär betydelse. Det är en intellektuell kraftansträngning att inse epistemologins sekundära status inom vår korrelationistiskt drillade paradigm, men icke desto mindre.

    2. Humes dilemma illustrerar behovet av en objekt-orienterad snarare än händelse-orienterad ontologi. Om vi bara studerar händelser som är samtidiga eller följer på varandra och försöker dra slutsatser direkt därifrån kommer vi ingenstans. Det har han alltså rätt i, den gode Hume. Men det finns ingen anledning att stanna vid att notera att två händelser alltid tycks följa på varandra och sedan ropa ”kausalitet!”

    Vad vi gör när vi blir tillräckligt intresserade av ett sådant här fenomen till vardags, och vad vetenskapen gör i sina mer metodiska undersökningar, är att titta på de inblandade objekten, bryta ner dem i beståndsdelar, undersöka hur dessa delar sam-verkar men också hur det objekt som verkas på omvandlar utifrån kommande stimuli till den effekt vi erfar som en händelse. (Det är för övrigt inte konstigt att Hume missar denna objektorienterade analys av kausaliteten, eftersom han ju händar att det inte finns objekt, bara vanemässigt sammanbundna knippen av kvaliteter…*)

    Poängen är att om man grundar sin observation av ett samband i en vidare undersökning av det som är sammanbundet, så hittar vi ”sufficient reason” bortom erfarenheten av samtidiga eller påföljande händelser. Med en adekvat ontologisk förståelse av objekt och kausalitet objekt emellan hamnar vi aldrig i Humes problem. Spekulation slår korrelationism! 🙂

    3. Ett sådant objektorienterat kausalitetsbegrepp har också en särskild styrka: Med det får vi plötsligt ett kausalitetsbegrepp som även omfattar en mycket, mycket vidare kategori av orsakssamband än de linjära som Hume begränsar sin förförståelse till. Samma kausala verkan kan ju ge upphov till olika effekter vid olika tillfällen – kausalitet är inte simpel upprepning av ett händelsemönster annat än i mycket begränsade fall. Denna diskussion hänvisar jag nu till Manuel DeLandas utmärkta kausalitetstext i The Speculative Turn, sidan 381 ff, för det blev alldeles för långt det här…

    *Det förtjänar en egen diskussion varför denna ”överminerande” idé om objektens ickevara är fel. Harman återkommer ständigt till en kritik av Hume på denna punkt. I korthet kan man ställa två motfrågor: 1. Vad skulle dessa frifräsande kvaliteter vara då – finns ”grön” utan ”äpple”? Hur-sjutton-då? 2. Vad är själva knippets ontologiska status? Det finns alltid en bakomliggande, undandragen kvalitet, nämligen kvaliteten att vara ett, att kunna förena alla dessa kvaliteter i ett knippe = ett objekt.

  7. En sak vill jag lägga till: Hume ska ha stor heder av att insehur djupt problematiskt relationsbegreppet är. Det har han uppenbart gemensamt med den objektorienterade filosofin. Det är bara det mänskliga subjektet/vanan som ”lösning” på relationernas problem som är problematisk från en SR/OOO-horisont.

  8. Håller med om att Hume är full av antropocentrism som inte leder någon annan stans än till korrelationism. Hume är dock en god proto-kritiker av det som ibland kallas nykantianism, och det som ibland kallas logisk positivism (som just tänker sig att allt börjar i logik/teori som sedan prövas mot ”verkligheten). Popper är kanske den som pop(p)ulariserade detta till en bredare publik.

    Korrelationismen graviterar mot en trehundraårig filosofisk återvändsgränd, som kanske beror på vad Latour skulle kalla för den moderna konstitutionen (natur-kultur, ontologi-epistemologi som ”separata” domäner).

    Men, om vi lägger K helt åt sidan (ibland måste man glömma skit för att komma vidare) så ser jag preliminärt några problem med undandragenheten (vilket kan bero på att jag inte har förstått den än).

    1. Undandragenhet vs. monism. Det är väldigt lätt att se hur objekten kan förhålla sig autonomt till människor. Vi är ju trots allt en försvinnande liten del kött i universum. Men jag kan fortfarande inte greppa ett objekts fullständiga om än temporära autonomitet. Jordklotet upphör aldrig från att ständigt förhandla omloppsbanor med solen, elektronen och kärnan i en heliumatom associerar sig med varandra konstant, tills dess att en annan elektrons vilja puttar undan den. Mina emotioner befinner sig i konstant Brownsk rörelse, och kan aldrig stilla sig (kanske kan buddhistiska munkar detta iofs.).

    2. I ett undandraget tillstånd, i det att det inte finns några relationer, så kan andra objekt inte veta något om det första objektet. I den mån som Harman här jämför med Latours ”plasma”, den oformaterade massan (som inte ens är en massa. massa=formatering), så måste vi som filosofer spekulera om vad objekten är. (om jag nu har fattat den spekulativa approachen rätt).

    Denna fundering handlar alltså om huruvida metafysik mår bra av att vara spekulativ eller inte. Latour (säger i alla fall) att han inte spekulerar utan framför en ”empirisk” eller åtminstone ”aktualistisk” ontologi.

    Relationismen är lätt att köpa, eftersom den funkar lika bra när jag går en promenad till mitt kontor, som när jag skriver avhandling. När jag gör avsteg från den kräver det energi, och jag vet inte vad jag ska göra. 😀

    Ungefär så… en inledande skepsis helt enkelt. Dock är Harman och Marcus så förföriskt övertygande att denna skepsis riskerar att tvättas bort 😀

  9. En liten sak till. Jag är aningen skadad av Heidegger även (inte Harmans Heidegger; utan den ”humanistiska”). Detta medför att jag ibland tänker ”Verborgenheit” när jag tänker undandragenhet.

    Tanken om verborgenheit, att det finns dolda saker under ytan, är ett modernistiskt mantra som i sin tur alltid leder till korrelationism eller hermeneutik. ”Leta på djupet, kritiskt tänkande” osv. Allt sådant är reaktionärt tjafs, och leder alltid till att världens isärskruvande kräver en viss form av bildning. När Heidegger talar om vattenkrafverket på Rhenfloden och att relationen är ”beslöjad och fördold”, så är han krasst sett bara en kass ingenjör.

  10. Chris of little faith: Undandragenheten innebär två saker: 1. att varje relation måste vara indirekt och alltså emdierad av något och 2. att en relation mellan två objekt aldrig kan omfatta dessa objekts fulla existenser (så effektiva sinnen har inget objekt) utan bara begränsade aspekter av dem.

    Det handlar för Harman om att sätta problemet med relationer på sin spets. ”Relationer” är uppenbarligen möjliga på något sätt – men hur? Denna fråga är naturligtvis aldrig så akut som om man hävdar att objekt är fundamentalt och fullständigt undandragna från alla relationer. Att tala om autonoma objekt är häpnadsväckande nog att undersöka relationer på allvar… Jag ska försöka ge en relativt kortfattad introduktion till Harmans ”vicarious causation”, som jag kallar ”medierad verkan”:

    Ett objekt är för Harman en enhet som förenar en mångfald av kvaliteter. Enheten är släkt med totaliteten, kan man anmärka i det här sammanhanget, men har det särskiljande draget från totaliteten att den inte uppslukar sina delars existenser. Det medför att man per definition inte kan relatera till en del av objektet, till 10 eller 73 procent av det – för då är det inte enheten du relaterar till utan någon del. Denna del existerar alltså i sig inte bara som del i helheten, som inte kan reduceras till 10 eller 73 procent av denna.

    Det finns två olika typer av enheter som förenar två olika typer av kvaliteter: Reella objekt och sinnliga objekt. Detta är nyckeln till hur en kontakt/relation kan uppstå utan att vara direkt. Latour är en bra ingång till att förstå detta, alltsom Latour hävdar att varje relation, varje förflyttning etc, med nödvändighet också innebär en översättning eller förvrängning.

    Harman ser det som att varje objekt har i vid mening sinnen med vilka de uppfattar OCH översätter vissa aspekter av världen omkring, men som också misslyckas att uppfatta andra aspekter (också viktigt att komma ihåg). Karikatyren av omvärlden framstår som ett sinnligt objekt, ett objekt som bara finns för det upplevande objektet.

    Denna värld av sinnliga objekt som vi med nödvändighet möter kan ofta vara falsk, en illusion etc. Det vi tror är ett objekt kan visa sig vara två eller tusen eller bara ytliga effekter av ett annat, och så vidare. Men tillräckligt ofta har dessa sinnliga objekt vad Harman kallar verkliga ögonblick: när karikatyren matchar någon verklig kvalitet hos objektet och den vägen tar sig det upplevad verkliga objektet in och verkar inuti det upplevande verkliga objektet. Ett sinnligt objekt – en översättning – fungerad som mediator av verkan mellan verkliga objekt.

    Harman ser alltså ett djupt samband mellan estetik och kausalitet, som är intressant i sig. Det låter flummigt, men funkar faktiskt på väldigt konkreta fysiska fenomen också.

    Jorden relaterar inte direkt med Solen som sådan – det är mänsklig shorthand -, utan påverkas i sitt utövande av sin egen existens av en mycket begränsad aspekt av Solens sätt att utöva sin existens som Jorden (som massiv kropp) har förmågan att uppfatta.

    Man ska notera två intressanta saker av samma mynt här: 1. Relationer är aldrig ömsesidiga, utan assymetriska (sedan verkar jorden själv tillbaka men det är en egen relation). 2. Solen utövar sin autonoma existens helt blind för jorden och alla andra ting den påverkar.

    Jag är inte så säker på att jag förstår din 2:a… Kan du utveckla frågan?

  11. Marcus:

    Undandragenheten innebär två saker: 1. att varje relation måste vara indirekt och alltså emdierad av något och 2. att en relation mellan två objekt aldrig kan omfatta dessa objekts fulla existenser (så effektiva sinnen har inget objekt) utan bara begränsade aspekter av dem.

    Detta är jag med på, och kan lätt acceptera. 1 kallar ju Latour för ”översättningar”, även om L och H skiljer sig i vissa detaljer kring mediering. 2. Köper jag fullt ut. Att jag kan spika spik med en hammare är långt ifrån hammarens fulla existens. Hammaren kan ingå i tusen andra relationer.

    Min fråga två är kanske något så tråkigt som pragmatisk (ej en bra inställning till metafysik). Men, vi kan spika med hammaren, hota medpassagerare på spårvagnen och sätta upp den på en piedestal och kalla den för konst. Men vad kan vi göra när hammaren är undandragna från oss? (usch vilken antropocentrism jag far med här)

  12. Harman säger inte bara att _en_ relation aldrig uttömmer vad hammaren är utan alla relationer den ingår i alltid lämnar en rest som undandrar sig (även helhetens relation till sina delar). Hammaren är alltid mer än sammanslagningen av alla de relationer den ingår i.

    Man skulle kunna säga att hammaren när den ligger där på bordet har den hamrande-potentialen inne i sig, men det duger inte riktigt för det som hamrar är ett nytt objekt (snickaren+hammaren+tusentals andra små objekt).

    Är undandragandet helt enkelt ett objekt förmåga att ingå i nya relationer, snarare än en potential inuti den?

  13. Alltså, jag är sympatisk till idén om undandragenheten just på grund av att objekten då är mer än sina relationer (speciellt de med människor). Och, att relationer alltid är fler än vad någon annan enskild aktör någonsin kan se. (Vi kan aldrig vara alla relationer med hammaren, solen eller president Obama).

    Jag vet bara inte vad jag ska göra med allt det där andra som inte är tillgängligt för mig. Human, all too human!

  14. Ja, alltså, potentialitet är jag skeptisk till. Om vi bortser från aristotelisk teleologi, så är det ändå mycket bättre med undandragenhet än att tala om potentialiteter. Att hammaren (denna förbannade hammare, mitt fel) ”har” potential att spika en spik säger ingenting. Att jag och tusen snickare spikar spikar med hammare säger desto mera.

    Antar att DeLanda är ute in the cold nu.

  15. Oj, i min upphetsning tänkte jag att Magnus var Marcus (alltför lika handles). Om jag tänkte på Marcus när jag skrev kommentaren, fast det egentligen var Magnus, innebär det då, att Magnus är ett objekt som givet vissa omständigheter (min förvirring, mina affekter) kan fungera som Marcus?

  16. DeLanda må vara out in the cold om man följer Harmans slogan om ‘Properties without capacities! The actual without the relational!’

    Samtidigt får man ju ge DeLanda lite cred för att få begreppsapparaten kring ”det virtuella”, ”kapaciteter”, ”relations of exteriority/interiority” att bli både tilltalande och användbar, genom att koppla upp till diverse fenomen som utforskats av komplexitetsteori. Jag har ännu inte sett någon göra samma sak med frågan om undandragandet.

    Känns lite tråkigt att peka på detta – känns som att man alltid hamnar här – men ändå: Vad gör verktyget OOOnt? Vilken skillnad gör det? (Ser scenen framför mig, på Expressen Fredag-redaktionen: ”Teori som verktyg…. känns inte det lite…. deleuzianskt? Är inte det… typ av? För Deleuze är ju inte på längre? Eller?”)

  17. Kalle P: #OOO kanske vänder på det: ”Verktyg som teori”.

    ”Teori som verktyg” börjar bli lite tjatigt, och repeteras in i det oändliga av samhällsvetare numera. Det ska vi inte skylla Deleuze för, han menade ju även att begrepp var händelser, multipliciteter och haecceiteter. (Don’t revise concepts, make new ones).

    Så fort sådana ytligheter går på repeat, teorier-som-användbara-verktyg, är det dags att röra om i grytan. Teoretisk instrumentalism är en nihilism!

  18. Magnus: Det går säkert att uttrycka undandragenhet/relation-spänningen på flera sätt. Här skiljer sig nog Bryant och Harman åt exempelvis.

    Men jag skulle vilja säga att objekt utövar sin existens helt oberoende av alla relationer. Objektet bara är. När två objekt är på ett ”kompatibelt” sätt och möts i ett medium, när ett verkligt ögonblick kan uppstå dem emellan – då först uppstår en relation.

    Det går inte att på något sätt koppla objektets undandragna essens till relationer, varken potentiella, virtuella, aktuala, historiska eller whatever. Relationen är radikalt exterior i förhållande till det den relaterar. Den finns inte på något sätt förrän den andra relaterade termen kommer in på scenen.

    I nästa steg av förståelsen av ooo och medierad verkan bör vi snarare tala om den substansteori som relationer är centrala för. En relation är substans för ett nytt objekt; ett nytt objekt är själva mediet där relationer sker. Beroende på från vilket håll man betraktar det hela. Det är därför Harman menar att kollisionen mellan två bilar är ett objekt i sig, på insidan av vilket ett stort och myllrande relationsdrama utspelar sig.

  19. (Den ene Expressen Fredag-medarbetaren till den andre: ”Visst är det tjatigt när alla samhällsvetare börjat lyssna på trip hop?”)

    Nej, teorier-som-verktyg är ju främst en pragmatist-grej. Hur som helst, jag är med dig apropå önskan om att få vara spekulativ. (Jag gillar Whitehead när han säger att filosofi börjar och slutar i ”wonder”. För så är det ju; ju vackrare och galnare tankar, desto roligare att tänka dem.)

    Framförallt är jag all for uppfinning då saker och ting hamnat på repeat. Men, om vi då skall prata om att röra om i en värld präglad av ytlighet och repetition, återigen: Vilken skillnad gör OOOnt?

  20. Skall bara tillägga – tror nog att ooo gör en skillnad, men tror också att det skulle vara intressant att artikulera denna. Dessa poster, och diskussionen om dem, har dock närmat sig en sådan artikulation.

  21. Dessutom – sorry för att jag trilskas något – vill inte crampa någons stajl – men jag tänker att viss meningsskiljaktighet är klädsam – så att det inte blir slemmigt, menar jag… *hrm*

  22. Marcus: Jag är en varm anhängare av det epistemologiska ”felslutet”. Som jag tidigare argumenterat så är den ontologiska frågan aldrig aktuell när man väl kommit till ett stadie då man talar epistemologi. Nu kan man tycka att jag är lite väl pragmatisk, men jag anser det rätt praktiskt. Ontologi kan på sin höjd bli aktuellt när man talar om curry-linjer och sjöodjur. Man slipper sålunda en massa ”onödig” metafysik. Visst, man utgår från vissa ogrundade antaganden som att det finns NÅGOT, men motsatsen är absurdism (tror jag). Om alternativet är att man måste införa saker som ”virtuell realitet”, känner jag att jag kommer undan rätt lätt.

    Angående punkt(3) vill jag bestämt hävda att existens inte är ett eget predikat. Satsen: ”det finns ett X och det är grönt och ”äppligt””, tillförs inte ngt av att dessutom ge det predikatet ”existens”. Existens är en empirisk fråga (alltså: reducerat till epistemologi igen).

    Tror man kan undvika trubbel kring (2) om man förhåller sig kognitivistiskt (von Wrights term). Då tillåter man vilken sorts definition som helst av causalitet, så länge det är användbart för prediktion och förståelse. Men man passar sig för att tillskriva naturlagar realitet.

    Om något är en del eller ett ”eget” objekt, är bara en fråga om analytisk nivå. Om en händelse tillräckligt ofta råkar vara samma knippe av egenskaper, så får man väl kalla det för ”objekt”. Inget fel i det.

    Min lösning innebär naturligtvis en viss ontologisk osäkerhet á la kant, men jag tror det är bra att börja dagen med en smula existensiell ångest 🙂

  23. Kristoffer: Ja, vad ska jag säga. Du är en stilstudie av en korrelationist. 😀 Det skulle vara spännande att ta del av hur du uppfattar till exempel Meillasoux’s ”inifirånkritik” av korrelationismen. Har du läst ”After finitude”?

    Jag vet inte om detta är rätt plats och tillfälle att ta hela den diskussionen. Men i en korthet som tyvärr premierar det offensiva angreppet:

    Kant och korrelationismen leder som jag ser det till en ändlös metakritik av satser, idéer och filosofiska system och en hycklande självexil till det mänskliga subjektets domäner. Allt detta är dock helt onödigt. Det bygger på den förutfattade meningen att tänkandet på världen och kunskapen om den måste vara omedelbar för att kunna räknas, för att kunna vara filosofiskt giltig och/eller användbar.

    Hyckleriet ligger i att tänkandet och kunskapen inte är ett dugg mer omedelbart bara för att de begränsar sig till det mänskliga subjektet. De kan aldrig vara något annat än indirekta, poetiskt antydande och hänsyftande, metaforiska. Om detta är ett problem för tänkandet på ting i världen bortom människan (i-sig-själva), så är det ett problem också för tänkandet på människan och hennes möten med dessa ting. Lösningen är inte att begränsa filosofins horisont, utan att helt göra sig av med idén om tänkandet och kunskapen som något annat än indirekt.

    Det är detta som öppnar för spekulationen som metod, och inte den blinda tron på exempelvis en av vetenskapens tillfälliga världsbilder eller något sådant. (I själva verket är det just tillbakadragandet till det mänskliga subjektets domäner som kapitulerar för scientism, trots alla överlägsna hånleenden åt scientistisk naivitet från den positionen.)

    Det finns alltså ingen onödig metafysik att göra sig av med, metafysik är i själva verket vårt enda hopp. Allt annat är von oben-kritiska gester med mycket lite värde för utvecklingen av tänkandet.

  24. Chris+Kalle: Vad ska man ha det till? Vilken skillnad gör det?

    1. Ontologi måste såklart prövas genom tillämpning. Jag har inga andra möjligheter än att sitta i fåtöljen och tänka – och jag ser inte det som ett problem för filosofin heller, till skillnad från många andra – men ni arbetar ju alla inom andra fält. Det finns för få tillämpningar av ooo än så länge för att peka på särskilt mycket konkret, vilket dock samtidigt betyder att nyttan med ooo ligger öppen att utforska. Mången nytta kan vi nog inte ens föreställa oss på det här stadiet. Det ska man komma ihåg. Lite framåtsyftande kan man dock vara:

    2. Jag tror nog att vi alla ser det som en god utveckling att antropocentrismen viker undan för perspektiv på människa och samhälle som inkluderar ting av alla sorter. Detta är ju vad exempelvis DeLanda och Latour i hög grad har bidragit till redan. Båda är i hög grad objektorienterade. Objektorienterad teori är helt enkelt en kur mot den antropocentriska sjukan, oavsett i vilken form den uppträder.

    I det avseendet spelar det ingen roll för just oss om man väljer relationism eller undandragna objekt i grunden av sin metafysik. Men i mötet med någon som vänder sig mot detta projekt kan den ontologiska stringensen vara avgörande. Till exempel får Latour ofta problem på grund av vissa absurda konsekvenser av hans ontologi, som att det inte var tb-bacillen som dödade Ramses II (även om man kan rädda L från socialkonstruktivism)… Vad jag säger är att oavsett vilken som i slutändan är ”bäst” så gör ontologiska skillnader skillnad i sådana diskussioner.

    3. På en mer konkret nivå vill jag säga att ooo öppnar upp helt nya saker att studera. Från vilken annan position skulle man komma på tanken att undersöka elektronens, orkanens eller pingisbordets sinnesförmågor? Den objektorienterade kausalitetsteorin erbjuder mängder av nya sätt att studera utveckling och förändring – det är den verkliga styrkan, som man inser när man kommit över förförståelsen av objekt=stasis, och börjar ta till sig de estetiska aspekterna av kausalitet, och den kausala relationen som ett objekt i sig.

    4. Inte minst politiskt tror jag att ooo är relevant och gör skillnad, definitivt gentemot alla de totalistiska eller kvasitotalistiska teorier om samhället som finns, där varje punkt låses in och definieras av sitt relationella sammanhang så att ingen punkt kan vara starten på en förändring. Relationism riskerar hela tiden att peka någon annanstans – ”det här och det här och det här måste också inkluderas i analysen… och det här… och detta…”. Ooo tillåter att vi bryter loss och byter kontexter för att förstå.

    Men ni är tillämparna – om ni spinner loss, vad ser ni då?

  25. Mycket intressant diskussion här!

    Chris! du som är inläst på Heidegger.

    Hur ser du på hans tankar kring människan som kan sägas vara en ”world-former” kontra exempelvis en fästing ”poverty in world” och slutligen Stenen som är ”Wordless”. Skillnaden mellan en fästing och en människa (om jag förstått H. rätt) är att människan _kan_ ‘uppfatta’ relationerna mellan tingen, medan fästingen ‘ser’ tingen i relation till varandra, men inte hur de står i relaterade till varandra. Jag antar att det i sin enkelhet handlar om graden av minne och flexibilitet. Antroposfären (eller noo-sfären) tillåter ju memer att spridas horizontellt i tid och rum, vilka i sin tur affekterar (skriver in i) organismen. Men samtidigt, tänker kring ‘lamp-exemplet’ ovan, finns det fler memer än någonsin i omlopp, samtidigt som allt mer av världen svartådifieras. Så nu till det kontroversiella: när saker och ting svartlådifieras (två hål i väggen – dolda kausalkedjor pga omfattande spatio-temporala avstånd eller komplexitet) i allt högre grad, kan man då säga att människan blir alltmer ”poor in world” -> ”minskad flexibilitet och potentialitet till handling”?

    Samtidigt som vi ”vet mer än någonsin” i någon mening utifrån alla memer.

  26. Kristoffer:

    Angående ”intentionala entiteter” och viljan till makt. N. maktbegrepp är neutral (har jag fått för mig) och behöver inget subjekt (som vi är vana att se det – subjektbegreppet är ju också under all kritik). Sen är det intressant att definiera ”intentional”. Stenen kan sägas utöva en ”makt” genom att den ‘äger rum’ och tillåter således ingen annan substans att äga rum på samma plats och samtidigt. Sen existerar det en relation mellan stenen och planeten, precis på samma sätt som att det uppstår kraftparet aktion-reaktion ifall jag hoppar på marken (planeten rubbas och gör motstånd mot min kropp). Det låter determninistiskt och allt det där, men jag tror att en posthumanistisk förståelse på intentionalitet (där också ting inräknas, som aktanter) öppar upp en spännande värld…

  27. Macster: Bra och klargörande, utmärkt! Och till viss del håller vi på med hårklyverier här – OOOnt är en del av samma rörelse bort från antropocentrism – det är därför jag tycker att det hela är intressant.

    Jag håller med – vi vet inte, och kan kanske ännu inte veta, vilken skillnad OOOnt gör. Och man skall komma ihåg – jag är nog den av oss som är mest ”förstörd” av
    1. den etnografiska/antropologiska traditionen, och
    2. den Tardeanska/Garfinkelska/Latourianska/ANTiga hållning som gör en viss teoretisk modesthet till en dygd. (Teoretikerns/sociologins teorier kan aldrig vara mer intressanta som ”medlemmarnas” teorier.) Dessutom sitter jag just med att skriva ihop etnografi nu, vilket gör att man hamnar i en annan state of mind… man måste i någon mån kasta undan sina teorier, för att materialet skall få säga sitt.

    Hur som helst – jag håller även med dig när du säger att för våra ändamål så kan det nog vara svårt att se vilken skillnad relationism eller undandragenhet spelar. Det är just det som jag ännu ställer mig frågande till. Om man nu studerar statens sammanhållning, eller biopolitik, eller matfrågan – vilka nya frågor kan man ställa om man switchar från de ena till det andra? Men det kommer nog.

    Håller dock inte med om att frågan om ”pingisbordets sinnesförmågor” är någonting som endast lyfts av OOOnt. Hela den panpsykiska grejen är ju gammal, och har ju redan diskuterats av gobbar som Tarde och Whitehead.

    Visst – i relationismen finns ju den grej som Harman kritiserar Whitehead för – man skickar hela tiden vidare den varma potatisen. Det blir svårt och oöverskådligt. Men kanske är det så – kanske är världen svår och oöverskådlig? Jag ser inte varför det skulle göra det svårare att prata politik.

    Däremot ser jag en risk om vi graviterar mot tanken att det är OK att vi nu håller på med metafysiska spekulationer som aldrig griper in i någonting annat material än huvudet på några akademiker och bloggare. Det hade ju varit den ultimata antropocentriska synden! 🙂 Men, som sagt, jag är inte så orolig. Det kommer nog.

  28. PS. Apropå vägen bort från antropocentrism: Nu verkar det ju som att till och med kulturjournalister börjar fatta grejen. Såg igår på Kobra, om plast, där man gjorde en grej av att det nu är svårt att separera mänsklig teknik/artificialitet från icke-mänsklig ”Natur”.

    God morgon.

  29. Heiti: Jag är ingen kännare av Heidegger. Men i den konventionella läsningen av Heidegger som humanist, så är människans omgivning den enda meningsfulla, och fästingen är endast meningsfull om jag får en fästing (mina reaktioner, mina tolkningar, fästingen som symbol osv.).

    Men i Harmans Heidegger, samt hos Latour, så kan fästingen leva sitt egna liv, ingå i olika sammanhang, och vi kan tala om fästingens värld ungefär som Ûexküll.

    Problemet är alltså inte primärt Heidegger, utan hundra år av linguistic turn och hermeneutik.

  30. Frågan om nyttan med #ooo börjar likna vår ”hur kommer det kommunistiska samhället se ut?” 🙂

    För egen del ser jag det på kort sikt som en slags buggfix för teori jag redan använder och som är lite mer ontologiskt slapp. OOO är som Mr Myagi som byrskt men rättvist rättar felaktig hållning vid karateträningen.

    För att ooo ska anävndas tror jag att man behöver tweaka det till filosofi-in-action. Även om ooo innehållsmässigt talar om en återvändning till objekten så gör den inte det formmässigt. Som du själv Markus, så sitter du i fåtöljen. Och det är en helt ok arbetsdelning tycker jag. Filosofer filosoferar, hackaren hackar. Ingen behöver motivera sin verksamhet med en nyttoprincip. Sen finns det märkliga nomadiska typer som likt Hermes rör sig mellan de här fälten, som översätter, kopierar, imiterar, reser omkring, sätter ihop till nytt, sätter samman det som var åtskiljt och så vidare. Vi behöver hitta en metod som varken är en metafysik eller en praktik, som varken börjar i fåtöljen eller hos lödkolven.

  31. Alltså nyttan eller mervärdet.

    Min fråga var kanske onödigt provokativ. Harman fortsätter den goda ”posthumanistiska” vägen och gör att vi inte längre behöver låsa in oss i våra patetiska disciplingränser. En humanist behöver inte begränsa sig till ”fästingdiskursen” eller gräva i de gamla grekerna för att ta reda på ”fästingens roll i kulturen”. En statsvetare behöver inte längre begränsa sig till ett policydokument om fästingbekämpningsmedels regleringar. En fältbiolog behöver inte längre begränsa sig till att mäta populationer av fästingar och variationer inom arter.

    Tvärtom kan vi genom #OOOs tanke om undandragenheten se den verkliga multipliciteten (Deleuze). Fästing-grässtrå-människa är bara en av flera möjliga sammansättningar, även om det är just denna som ger upphov till människors fästingskräck. Men genom att fästingen kan undandra sig, genom att den kan skilja sig från både människan och grässtrået, så kan den gå in i flera andra relationer (rådjur, husdjur, träd, buskar, borreliavirus, etc.). Problemet med humaniora är att de slutar prata fästingar så fort människan försvinner, och biologen tycker att det är onödig ”politik” i policydokumenten. Ändå vet alla att det hänger samman, men rädslan att överträda nåns lilla territorium gör att det råder stillhet i elfenbenstornen.

    Undandragenheten ger här något mer än bara tanken om multiplicitet, vilket Harman ska ha credd för.

  32. Kalle: Ja, redan i ordet ”etnografi” ligger den rent deskriptiva ambitionen inbakad och förseglad. Etnografin har ingen ambition att tala om det kontrafaktiska, om hur det skulle kunna eller borde vara istället. Såklart. Ska så vara.
    Men just det leder oss mot en skillnad som ooo gör, jämfört med relationismen. Den sistnämnda kan strängt taget inte tillåta något annat än beskrivningar av relationer som är och i viss mån har varit. Istället för experiment för att lära sig mer om enskilda ting, gör man interventioner i sammanhang – och ser vad som händer. Det är faktiskt inte samma sak.

    Det är intressant att DeLanda har börjat lämna det där relationistiska (under Bhaskars inflytande), såtillvida att han numera ändå erkänner properties utöver/vid sidan av/under capacities (men av någon anledning hänvisar han ändå envist att capacities är allt som betyder något – märkvärdigt!).

    ”kanske är världen svår och oöverskådlig?” Det är den definitivt! Oavsett objo eller relo. Dock bör man kanske se 1900-talets dominerat relationistiska teoriutveckling i ljuset av en tilltagande politisk passivisering, som bryts först av enskilda aktivister (i vid bemärkelse). Politisk förändring åstadkoms i slutänden av trasiga verktyg, som vägrar låta sammanhanget definiera dem, snarare än aldrig så omfattande analyser av alltmer intrikata nätverk av relationer, i sökande efter den punkt där revolutionen borde inledas. (Jag enactar Magnus förslag om “hur kommer det kommunistiska samhället se ut?” här… 😉 )

    (Med pingisbordets sinnesförmågor menade jag egentligen dess fundamentala koppling till kausalitet. Du har naturligtvis rätt i att andra har haft tanken på att studera inanimata sinnen tidigare (dock vet jag inte hur ofta det faktiskt har gjorts? Finns det bra exempel?))

  33. blott en sak:

    ‘“Teori som verktyg” börjar bli lite tjatigt, och repeteras in i det oändliga av samhällsvetare numera’, säger christopher kullenberg.

    men det handlar inte om nyttoprincipen, eller nån sorts samhällsgodo som måste tillses. det är inte den sortens nytta. den fördömda delen; har samhället tillräckligt med överflöd för att alstra energi som helt riktas ifrån tillseendet samhällets egen direkta överlevnad kommer densamma med viss sannolikhet ändå att föras tillbaka till dess kretsar. den kan göra bättre ‘nytta’ på det viset, en nytta som inte i sig är strukturbevarande och -upprätthållande.

    nytta betyder, som jag ser saken, bara: hur kan jag själv använda ooo, i vad det nu är som intresserar mig (min egen, eventuellt samhälls-onyttiga verksamhet)? hur göra philosophy in action av det? inte för att gnälla på ooo, utan för att få vara med i det om man tycker att det verkar kul.

  34. Magnus: Det introduceras väl i Intensive science (som iofs börjar få några år på nacken nu… 🙂 Börjar är kanske fel ord, det markerar dock en skillnad gentemot D&G och kommer in först under 2000-talet) och är bärande för assemblageteorin i A New Philosophy.

  35. Gällande DeLanda->Bhaskar är jag skeptisk. Bhaskars profetiska egenskaper/kapaciteter landar lätt i gammal materialism. Och DeLanda landar lätt i en essentialism. Här ser jag mycket mera potential i Harmans undandragenhet.

  36. En krankt blek eftertankes senkomna anmärkning till Kristoffer: Min hätskhet är alltså riktad mot korrelationismens tankebojor, och sannerligen inte mot dig. Du har uppenbarligen givit upphov till två ytterst produktiva kommentarfält med dina givande och konstruktiva instick. ‘key?

  37. Marcus: Var ett tag sen nu jag läste Bhaskar. Men han har invaderat Göteborsk sociologi, så det var det man fick läsa på metodkurserna som ”lösningen på postmodernismen”. Därav det profetiska. En slags realism som inte var ontologisk direkt, utan snarare skulle garantera epistemologisk objektivitet, och ”riktiga utsagor” att basera politisk affekt på.

    Men, det kanske bara är ett A-kurstrauma. Borde, nån gång, ge honom en andra chans.

  38. Chris: Låter som ett ganska ångestdrivet sätt att tolka Bhaskar på… A Realist Theory of Science går ju utmärkt att läsa som ett långt transcendentalt argument för diskreta objekt och ontologi som ”first philosophy”.

  39. Marcus (och alla andra): ingen fara med lite tuff kritik. Inom filosofin är vi hårda mot varandras åsikter, men snälla mot varann…

    Har inte läst boken du syftade till, men beställt den på fjärrlån. Får väl återkomma när den är läst… 🙂 Känner mig dock inte speciellt träffad av din kritik. Kan nog hålla med om att all kunskap är indirekt. Fast jag vet inte om vilt spekulerande är vägen ut ur problemet. Att acceptera att allt är osäkert, innebär inte att tro att allt plötsligt är möjligt.

    Alla typer av ontologiska diskussioner är belamrade med det implicita antagandet att världen verkar bry sig om vi kan enas om den finns. Inom ooo så gör man sig förvisso av med subjektet som upprätthållaren av objekten (yttre verklighet), men tycks ersätta det med olika typer av relationer som håller dem samman. I ”värsta” fall så använder vi oss av psykologiska termer för att beskriva hur denna värld skall hållas samman. Att säga att användandet av intentionala termer inte kräver intentionalitet, innebär antingen att man talar nonsens, eller att man använder ett medvetet förvirrande språkbruk. Termer med ett ”psykologiskt arv”, antyder bara att världen är besjälad (vilket jag tror att man inte vill ha sagt).

    Varför skulle objekten behöva något som ”bekräftar” dem?

    När det gäller ontologi måste vi göra ett ”leap of faith”. Vi får helt enkelt postulera: nånting finnes! Sen kan man bygga därifrån. Ontologi, som jag föredrar den, bör handla om vilka sorters entiteter vi skall släppa in i vår verklighetsbeskrivning. Jag föreslår att den övervägningen skall baseras på pragmatiska överväganden.

    Kan även tillägga att filosofiskt dödgräveri/hårklyveri är bland det trevligaste som finns. Sysslar med det nu, och jag stortrivs! 🙂

    Sophiste for life.

  40. Kristoffer: Ontologi har varit hopplöst ute under Kants stränga inflytande, och under detta inflytande har ontologisk realism dömts ut som naiv och meningslös. All ontologi har hållit sig till korrelationismens domäner, och därför säkerligen ofta ”belamrats med det implicita antagandet att världen verkar bry sig om vi kan enas om den finns”. Men det är inte realism, och det är inte spekulativ realism – som naturligtvis inte spekulerar ”vilt”…

    Termer med ett psykologiskt arv antyder bara att världen är besjälad om man antar att människan är det. Att uppleva något genom sinnesförmågor, att ha intentionalitet och allt det där behöver inte ens kopplas till medvetande. Det räcker med att titta på människans omedvetna upplevelse av världen – så som vi till största delen upplever den – för att inse det. När man väl har gjort det är det mycket svårt att se någon kvalitativ skillnad mellan hur atomer och stenar möter världen, och hur människan gör det: Det är alltid indirekt, alltid ett urval av aspekter som alltid orienteras kring objekt.

    Att det inte finns ord för inanimata sinnesupplevelser är måhända beklagligt för att i vissa fall undvika förvirring hos stackars korrelationister, å andra sida är det passande, eftersom det just inte finns någon kvalitativ skillnad mellan vare sig inanimata och animata eller omedvetna och medvetna sinnesupplevelser. Problemet är inte besjälning (även om panpsykismer som argumenterar för sådant också finns – ingen blir skyldig via association allena) utan den position, full av falska förutfattningar om människans eller medvetandets särställning, som implicit antar att panspykism antyder besjälning.

    Dessutom kan språket bara vändas mot sig själv i ett satslogiskt navelskådande eller vara metaforiskt, arbeta med antydningar och hänsyftningar mot en onåbar värld bortom (som av en händelse skrev Levi Bryant en kort post om The poetics of philosophy inatt!): Det är endast i den mån vi kan överföra förståelsen från vårt eget möte med världen till atomers och stenars som vi kan säga något om dem alls. Kunskap är indirekt. Språk är indirekt. Upplevelsen av världen är indirekt – och det är inte bara människans särskilt tilldelade börda.

    Till sist: Att ontologi skulle handla om att kunna bekräfta något som helst är ju bara ytterligare en fördom, tycker jag. Ontologier driver tänkandet framåt, genom att verka i den undervärld som allt som oftast lämnas outforskad utan att någonsin bli mindre avgörande för epistemologiska eller etiska eller politiska etc frågeställningar. Ett leap of faith kan aldrig företas upp från denna märkliga undervärld, utan ner i den. Dive in!

  41. Kristoffer och Marcus: Har förståelse för båda era positioner. Som gammal empirist är jag instinktivt skeptisk till saker som inte är positiviteter i världen, och det finns mycket jidder där ute om det ”ovetbara”, ”osynliga” etc.

    Men, denna skepsis gäller inte OOO. Som jag har förstått det är inte undandragenheten hos objekten en ”analytisk” fördoldhet (som ju ex. Wittgenstein ogillade). Snarare ser jag det som en appell att utforska dem på nya sätt, få dem att bli nya saker.

    Sen finns det även en historisk poäng att tillåta spekulation. Utan spekulation skulle vi knappast ha nittonhundratalsfysik.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.