Samhället som helhet, del IV

På tåget mellan Värnamo och Göteborg hemsöks mina tankar åter av Totaliteten. Det restaurerade Intercity-tåget rör sig framåt sådär sakta som Ardennerhästarna långsamt drog plogbillarna över de steniga åkrarna i det exotiska landskapet Småland, från vilket typ hälften av invånarna tvingades emigrera till Amerika på grund av plötsligt svälttillstånd.

När de tungindustriella elmotornerna ökar och minskar hastigheten, och för maskintriumfens oxe framåt, skymtar man då och då i de djupa skogarna en glänta. Småländska bönder har medelst kroniskt ryggskott, i generationer och för hand, flyttat tunga objekt, även kända som stenar från underjorden, till kanterna av dungorna och lagt dem på raka högar. Allt för att några magra kreatur skulle kunna gödas under den högländska sommaren, och slaktas lagom till hösten. Fett och ister är viktiga saker, när förbränningen ökar på grund av den eviga kylan som plågar dessa trakter om vintern.

Jag besökte ett torp från sjuttonhundratalet. Det var så lågt i tak att jag fick ducka. Dörrarna var så små att man fick huka sig. Det var viktigt då.. att inte släppa ut värmen. Undrar om folk var kortare då? De var fattiga, och genom historien har de svultit.

Jag växte upp här. De alloplastiska mjukdelarna av verkligheten, speciellt de tvåbenta varelserna omgärdade av proteser som de kallar ”teknik”, talar en dialekt som är zu Hause för mig. De säger visserligen bara att vissa saker är tekniska; framförallt såna där iPhones, elledningar i luften och grävskopor och sånt. De där fibriska sakerna de hänger över sina kroppar kallar de istället ”kläder”, de värmeisolerade kokongerna för ”hus” och stålsarkofagerna på långa järnbitar för ”transportmedel”. Deras kosmologi för mekanosfären är som Mercator på tjack; differentierad och med namn som ter sig som irrationella och vidskepliga.

Vid sjön Rusken åt jag lunch med jordgubbstårta till efterrätt. Då jag är intresserad av alla former av marint och limnologiskt liv förhörde jag mig med den lokala fiskarexpertisen om arterna i sjön. Det finns många gösar i Rusken, rätt många braxar, samt gäddor och aborrar. Dock återfinns även några anomalier, som inte anses vara ”naturliga”. Bland annat har en kinesisk karp observerats. Den hör inte till den lokala faunan, utan ryktet ger att den troligtvis ”kastats i” och klarat sig. Jag funderar mycket på den kinesiska karpen.

Undrar hur det känns att vara kinesisk karp och simma omkring i en småländsk sjö? En annan observation gäller ålen. Det finns ganska mycket ål i Rusken. Men sedan de fördämde ån som förbinder sjön med resten av det vattenbaserade blodomloppet och byggde en kraftstation, så kan inte längre ålen simma till sargassohavet och föröka sig. När jag tänder lampan i taket är jag medskyldig till ålens undergång! Dock finns en lösning. Om man fångar ål kan man ge den till åkerierna vars lastbilar drönar mot havet på E4an. De tar med ålen i lastbilarna och släpper sedan ut dem i havet. Ålarna där ute har blivit logistiska. Volvolastbilen är viagra för ett sexparty i Sargassohavet.

Den avreglerade tågmarknaden leder till ständiga motsättningar, ständiga konflikter. SJ opererar tåget jag sitter på, men järnbalkarna är numera öppna för ”konkurrens”. Det sägs att det var som i Sovjet på åttiotalet. Statens järnvägar, löntagarfonder, Socialdemokratism och etnisk homogenitet. Två tevekanaler. Nätkonnektivitet begränsad till BBS. När jag tänker efter så funderar jag på om ”Sovjet” någonsin fanns. Om jag skrapar med en nyckel på målarfärgen på Intercity-tåget uppenbarar sig den där himmelsblå färgen som tågen var målade med i en tid då ”Sovjetunionen” fanns på den där kartan som min lågstadielärare drog ned på geografilektionen. Jag kan hitta ett materiellt bevis att en kemisk lösning faktiskt existerar under mina fingernaglar, och om jag stoppar den i munnen så äter jag kvällsvard med Gorbatjov.

Muren föll och vi fick massa konstiga nya saker. Gulfkrig, balkanisering, internet, jungle, X2000, fåret Dolly, Ryssland, ecstasy och globalisering. Alla dessa partikulära händelser. Där och då. Detta väcker en mycket viktig frågeställning inom filosofin. Ska vi syssla med historiska händelser och haecceiteter, eller ska vi söka efter generaliteter och abstraktioner. Översatt till ett sådant idiom blir nittiotalet istället, och i ordningsföljd; Imperialism, deterritorialisering, packet-switching, rytm, Newtonsk mekanik, molekylärbiologisk repetition, kartografi, biokemisk eufori och primitiv ackumulering av kapital.

Med undantag för packet-switching skulle man, givet en viss filosofisk skolning, kunna argumentera att det där andra som fick åttiotalet att bryta samman utgörs av universalier i (den mänskliga) historien. Datan jag skriver på, som nyss skickade datapaket till Googles datamaskiner (datum) i det Amerika som smålänningarna en gång migrerade till, tillhör en teknologisk domän, och kan således inte vara universell.

Den kinesiska karpen i sjön Rusken däremot, denna ensamma stackars varelse, tillhör anomalierna. Något onaturligt har fört den till dessa mörka vatten. De ruskiska(!) ålarna förökar sig med hjälp av teknologiska sammansättningar vars komplexitet i det närmsta går att jämföra med fåret Dollys laboratoriekloning. Lastbilsproteser. De alloplastiska köttkropparna i fibriska kläder som pratar småländska argumenterar med konduktören om priset för en enkelbiljett i jämförelse med vad det kostar med ett pendelkort, samt om priset ”på internet”. Under tiden som klassmotsättningarna spelas ut mot bakgrund av kapitalets penningtransaktion har resenären köpt en biljett med sin iPhone. Konversationen tar slut, och det är min tur.

Jag visar upp min SMS-biljett, men när SJ-personalen ska ”fotografera” min skärm på mobilen (egentligen scannar de en unik siffra som kontrolleras och registreras i en databas) så rasar tekniken samman. Min aningen ovanliga och aningen nerdiga Nokia N900 visar SMS med vit text mot svart bakrund (haxxor 31337!) och funkar inte med deras avläsare. Min artiga uppsyn räddar dock alltid situationer som dessa från att utmynna i motsättningar. Det så kallade samhället är en svart låda, och i de flesta fall fungerar det väldigt bra för mig, även om det då och då bryter samman.

7 svar på “Samhället som helhet, del IV”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.