Samhället som helhet, del III

Jag inser att temat Samhället som helhet börjar utveckla sig till en så kallad ”bloggserie”. Denna genre brukar kännetecknas av baklänkar, och enär jag är en slav under format så följer här länkar till del 1 och del 2. Bloggserier brukar vara resultatet av att jag läser massa böcker, som jag sedan ska återgå till i andra sammanhang. Därav har de karaktären av ”anteckningar” snarare än sammanhållna bloggposter som är genomtänkta.

För att summera upp: Det finns ett spår via vetenskapssociologin (Mannheim, Merton, Zilsel) som förutsätter samhället som en helhet för att förstå hur vetenskaplig kunskap och teknik blir till, formas och sedimenteras. Detta spår finns även inom grenar av kritisk teori, där det inte med nödvändighet måste grundas i sociologism, utan själva ”totaliteten” kan ha andra orsaker (ekonomiska, klassmotsättningar, dialektiska).

Kan vi då hitta en helt motsatt ansats i samtida filosofi? Utan tvekan är Bruno Latour en sådan figur, en figur som utan tvekan har fått ett varmt mottagande inom vetenskaps- och teknikstudier. Johan Söderberg avfärdar dock Latours ansats i sin avhandling genom sin fallstudie om Ronja-projektet:

Crucially, these entitites are not just ‘scaled-up networks’ as Bruno Latour would have us believe (Latour 1983). My counter argument is that it is insufficient to follow material connections alone in this fasion. These empirically observable traces must be seen as folded into historically developed forms which constitute reality on multiple levels of abstraction. (51)

Kritiken är befogad när det kommer till Latour, och hänger samman med det som Graham Harman kallar för ‘relationism’, som finns inbyggd i Latours begreppsapparat. Men innan vi går in i den diskussionen finns det anledning att i detalj kolla upp vad Latour egentligen har för utgångspunkter. Det är dags att ta tag i texten ”Irreductions”, som är den andra delen av boken The Pasteurization of France. Texten är skriven i traktatformen, som vi känner igen från bland annat Spinoza, Wittgenstein och Deleuze & Guattari (i kapitlet ”Treatise on Nomadogy”).

Inledande axiom

1.1.1 Nothing is, byt itself, either reducible or irreducible to anything else.

1.1.2 There are only trials of strength, of weakness. Or more simply, there are only trials. This is my point of departure: a verb, ”to try.”

1.14 Everything may be made to be the measure of everything else.

1.1.5. Whatever resists trials is real.

Dessa inledande axiom utgör grunden i det som senare har kommit kallas för Aktör-nätverksteori. Här finns uppenbarligen ingen plats för varken totaliteter eller helheter. Strikt taget kan inget reduceras till något annat, någonsin. Det finns inga ostensiva eller givna entiteter, utan Latour presenterar här en fullfjädrad processontologi, där allting ”testas” fram (översättningen av ”to try” är egentligen irrelevant, eftersom Latour menar det kan ersättas med alla andra verb likaväl). Det enda sättet som något kan existera på ett reellt plan är genom att det gör motstånd, och detta gäller för allt, vare sig det är mänskligt, materiellt, immateriellt eller fiktivt.

Detta leder ju till att man egentligen inte kan tala om ”entiteter”. Detta begrepp är ju redan alldeles för belastat med tillvaro. Latour fortsätter:

1.1.7 What is a force? Who is it? What is it capable of? Is it a subject, text, object, energy or thing? How many forces are there? Who is strong and who is weak? Is this a battle? Is this a game? Is this a market? All these questions are defined and deformed only in further trials.

– In place of ”force” we may talk of ”weaknesses” ”entelechies”, ”monads”, or more simply ”actants.”

Huruvida något kan bli ett objekt, en text, en energi eller ett subjekt är alltså alltid beroende av processerna (trials). Det finns inga givna egenskaper hos något förrän någon annan/annat kolliderar och gör motstånd mot ‘aktanterna’. Form uppstår, det är inget som är givet på förhand.

1.1.14 Nothing is by itself ordered or disordered, unique or multiple, homogenous or heterogenous, fluid or inert, human or inhuman, useful or useless. Never by itself, but always by others.

1.1.14.1 Order is extracted not from disorder but from orders.

Något kan alltså bara får egenskaper genom andra (aktanter). Datorn jag skriver på har inga egenskaper förrän jag skriver på den, eller ett program använder den till något oberoende av mig, eller förrän den kopplar ihop sig med andra datorer. Detta händer ju som tur är hela tiden, vilket gör att det finns miljoner datorer i världen, men de finns bara så länge de definieras av andra. Den tillfälliga stabiliteten som uppstår när jag skriver på tangentbordet, när datorn blir en persondator och jag blir en användare, är inte ordning ur kaos, utan ordning ur tidigare ordningar. Jag lärde mig data när jag var typ tio år, och när jag sitter och skriver nu, fortsätter jag en rörelse som pågått sedan jag skrev LOAD första gången på min C64. (inte helt sann historia, jag hade en sån där cartridge till min C64 som gjorde att man kunde klicka med joysticken(!)).

Dessa processer som hela tiden skruvar ihop och isär världen leder dock inte till slutsatsen att de föregås av kaos och oordning, inte heller ställer de till med rörigheter i en tidigare harmonisk ordning:

1.2.3.1 There are neither wholes nor parts. Neither is there harmony, composition, integration, or system. How something holds together is determined on the field of battle, for no one agrees who should obey and who command, who should be a part and who the whole.

– There is no preestablished harmony, Leibniz notwithstanding, harmony is postestablished locally through tinkering.

Det finns varken delar eller helheter. Dessa postetableras endast av tidigare processer. Om något framträder som en helhet för oss, så är det blott resultatet av aktanters ”kommenderande” i vissa riktningslinjer. Datorn framträder för mig som en helhet. En hel turingmaskin. Den ”harmoni” som uppstår när datorn översätter mina knapptryckningar till binärkod som körs genom ett chip med miljoner transistorer, och som utan att jag riktigt tänker på det skickar data till en skärm, ut över världen via nätverksporten (ja, jag skriver ofta i Etherpad, detta dokument skrevs här), är blott en harmoni som uppstår i det kontingenta mötet mellan mig och datorn och datorerna på internet.

Detta leder till att harmonier och helheter aldrig kan vara entydiga ur ett transcendent perspektiv:

1.2.8. Every entelechy makes a whole world for itself. It locates itself and all the others; it decides which forces it is composed of; it generates its own time; it designates those who will be its principle of reality. It translates all the other forces on its own behalf, and it seeks to make them accept the version of itself that it would like them to translate. Nietzsche called this ”evaluation,” and Leibniz ”expression.”

Varje aktant, eller ”entelechy”, skapar sin egna värld. Processorn i min dator tar emot signaler och skickar signaler, dess territorium och dess tidsuppfattning skiljer sig radikalt från mig som köttmänniska. Den opererar på en atomär nivå, med ljusets hastighet, och behöver inte bry sig om datorn i Kina, eftersom det tar nätverkskortet ändå hand om. Jag behöver inte bry mig om binärkod, inte heller behöver jag bry mig om datorn i Kina, eftersom min webbläsare inte gör någon skillnad på geografisk position. Allt som behövs är att datorn i Kina delar protokollet ipv4 med mitt operativsystem (samt med en massa andra datorer och sladdar som leder till andra sidan jorden).

Utvikning om totaliteten ”kapitalism”

Latours inledande axiom, som presenterades ovan, får radikala konsekvenser för totaliteterna. För att belysa Söderbergs kritik ovan så finns det en poäng att se precis hur Latour resonerar kring nittonhundratalets ”stora totalitet”. I ett långt citat avfärdar han implicit både Deleuze & Guattari (”deterritorialization”) och Derrida (Difference), till förmån för Fernand Braudel:

1.4.6.2 It has often been said that ”capitalism” was a radical novelty, an unheard-of rupture, a ”deterritorialization” pushed to the ultimate extreme. As always, the Difference is mystification. Like God, capitalism does not exist. There are no equivalents; these have to be made, and they are expensive, no not lead far, and do not last for very long. We can, at best, make extended networks. Capitalism is still marginal even today. Soon people will realize that it is universal only in the imagination of its enemies and advocates. Just as Roman Catholics believe in the universality of their religion even though it only flows in Roman channels, the enemies and supporters of capitalism believe in what is perhaps the purest of mystical dreams: that an absolute equivalence has been achieved. Even the United States, the country of true capitalism, cannot fully live up to its ideal. Despite the efforts of the trade unions and the employers’ associations, forces swarm that cannot be made equivalent without work. My homage to Fenand Braudel, who does not hide this fact and shows how long-distance control may be achieved through tenous networks.

Det kan inte finnas ”ekvivalens” i universum. Det kan inte finnas några abstrakta logiker alls, och i synnerhet inte sådana marginella fenomen som ”kapitalismer”. Precis som in de inledande axiomen måste även ekonomiska aktanterna hållas samman enbarat av trials of strength, vilka möjliggör ”action on a distance”. Det kan strikt taget inte finnas några kompositionsplan, förutom i den mening att aktanter kan göra sig så starka att de tillåts dirigera andra aktanter (Seven-eleven koloniserar stadsrummet och konkurrerar ut lokala caféer genom antimarknader).

Om det inte finns några ”logiker”, inga abstrakta maskiner, inga naturlagar, inget undermedvetet, vad återstår då? I det andra kapitlet av Irreductions, ”Sociologics”, blir detta tydligare:

2.1.7.3 Daily practice needs no theorist to reveal its ”underlying structure”. ”Consciousness” does not underlie practice but is something else sowhere else in another network. Practice lacks nothing.

2.1.10 Since nothing is inherent in anything else, the dialectic is a fairy tale. Contradictions are negotiated like the rest. They are built, not given.

Latour är inte bara anti-sociologisk, han är anti-teori. Det finns ingenting ”bakom”, ingenting ”underliggande”. Det finns bara praktiker, och dessa praktiker har alltid karaktären av förhandlingar. Det finns alltså ingen grundläggande motsättning, ingen dialektik. För att det ska finnas motsättningar måste dessa först byggas och förhandlas som allt annat. Motsättningen mellan kapitalägare och proletär finns inte som ett tillstånd före det moment en aktör ansamlar pengar, köper en fabrik och anställer människor att arbeta där. Varje steg (sånt som ekonomer kallar för ”innovationer och entreprenörskap”) måste föregås genom att varje litet steg förhandlas in i minsta detalj, även om det går fort och smidigt.

Men då kommer vi till den kritiska frågan. Hur kommer det sig då, att under en trehundraårig epok i vår historia, att fabrikerna ser ungefär likadana ut, först i Europa och USA, idag lika väl i Indien, Kina, Zimbabwe? Hur kommer det sig att en viss motsättning ser likadan ut, i generella drag, över hela världen? Hur kommer det sig att lokala förhandlingar tycks följa ett globalt (totaliserande) mönster?

Detta går inte att besvara utifrån Irreductions. Men det går att hitta vägar framåt genom att läsa den kritiska läsningen av denna text som Grahamn Harman gör i Prince of Networks.

Men, det blir temat för del 4 i denna serie.

22 reaktioner till “Samhället som helhet, del III”

  1. Kan man verkligen inte svara på sista frågan utifrån irreductions? Det har ju att göra med standardiseringar som uppkommit i aktörs-nätverk. En fabrik skapas inte från tomma intet utan måste byggas av någon. Material måste arbetas fram ur jorden, komponenter formas, maskiner sättas samman, elektricitet dras in och allt måste passa samman. Detta har lett fram till standarder, men de har skapats underifrån genom förhandlingar (även mellan material och verktyg), inte genom att de bestämts av någon övergripande logik.

    För Harman t.ex. har detta en ontologisk förklaring (kanske dit du är på väg) eftersom objekt inte uttöms av sina relationer och därför skulle världen kunna sättas samman (och kunna ha satts samman) på andra sätt än vad som råkade bli nu.

    ”Strikt taget kan inget reduceras till något annat, någonsin.”, skriver du, men det kan det (nothing is irreducible to anything else) fast det är en aktiv handling att reducera som kräver energi. Alltså kan allt reduceras till utvecklandet av en logik, men frågan är om det hjälper oss att hantera det som kommer härnäst eller om det gör att vi snarare missar viktiga händelser.

  2. Angående Latour…

    Om jag förstår Latour rätt så är hans ontologiska antagande att (a) varande (existens) är att vara något som gör motstånd vid en prövning (trial).
    Vidare så (b) avfärdar han abstrakta överordnade (teoretiska) entiteter, såsom t.ex. kapitalet.

    Princip (a) är ett för mig ett ganska rimligt antagande. Det är en pragmatism draget till sin spets, vilket är helt ok.
    Dock så har jag problem med (b). För vad innebär det att göra ”motstånd”? Vilka entiteter gör motstånd och vilka gör det inte

    Varför skulle kapitalet (eller för den delen överjaget, för att ta ett ex från freud) inte göra motstånd? Visst, de verkar kanske inte uppenbart vid varje instans (prövning), men vad gör det? I konstruktionen av vår verklighet så behöver vi väl en hel hierarki av entiteter (alltså: teoritiska begrepp med olika former av kausalsamband på olika nivåer) för att göra helheten begriplig. Alltså: delen finns inte förrän helheten blir uppenbar för oss.

    I fallen med ”kriminalitet”, ”folkhälsa”, ”förtroende” etc, så blir det först uppenbarat när man har de statistiska verktygen som gör det möjligt att se dem och diskutera det. Och det är verktyg som implicerar (och förutsätter) helheter, såsom exempelvis samhället.

    Fast: Latour kanske inte bryr sig om banaliteter som perception och kognition…

  3. Magnus: Ja, alltså, det finns lösningar på det hela. Dels genom black-boxes, som blir stapelbara ”standardiserade” aktanter, samt genom Latours begrepp om ”plasma”, dvs. den ”oformaterade” bakgrunden som ännu inte har ingått i relationer. Dock har Harman själv en fiffigare lösning, vilken jag återkommer till.

  4. Kristoffer: Vet inte hur Latour skulle svara på det, men jag tror att det skulle vara något i stil med att ”kapitalet”, ”kriminalitet”, ”folkhälsa” etc. är saker som vi ”tror på” inom ramen för uppfattningen av vad som är det ”moderna samhället”. Därför finns inte ”kapitalism” på samma sätt som Gud inte finns, annat än som tro. Kapitalismen kan inte göra motstånd enligt L, endast aktanter kan det. Seven-eleven nere på hörnet kan mobilisera logistiska kedjor, enrollera konsumenter, dominera kaffeförsäljningen i sitt lokalområde. På så sätt gör det motstånd, men inte som en del i en helhet.

    Det hela leder till en form av ”accidentalism”, som blir problematisk med jämna mellarum.

    Perception och kognition är mänskliga egenskaper. De skulle nog tillhöra aktantens ”egna värld”. Dock kan jag, om jag är en god retoriker, få andra kognitiva aktanter att tro på att kapitalismen, Gud eller Sverige finns. Retorik och folks förmåga att tro på saker gör motstånd. Typ.

  5. En grej man bör nämna med Latour (och Harman) är att även begrepp, idéer etc är aktörer (objekt). ”Kapitalismen” är ju ett teoretiskt begrepp, som också har en verkan på världen, som bjuder motstånd för Latour. Det betyder inte nödvändigtvis att det begreppet refererar till i sig är verkligt. Samma med ”folkhälsa”, ”kriminalitet” etc. Vi kan med statistiska verktyg etc sätta samman aktörer av mätdata och tolkning av densamma, och dessa aktörer kan få stor inverkan på politik och allt möjligt, det kan till och med vara gott och väl att det är så – men det betyder inte att det som dessa statistiska begrepp refererar till existerar ”där ute”.

    Man ska alltså komma ihåg att bara för att varje instans av ett kapitalistiskt produktionsförhållande – eller en antimarknad, om man följer Braudel -, eller varje sjukdom eller krämpa, fullt ut existerar vare sig vi känner igen dem eller ej, så betyder det inte att de aggregerat bildar en entitet vi kan kalla ”kapitalism” respektive ”folhälsa”, eller att de blir till genom en logik som på något sätt existerar före instanserna.

    Frågan är dock om inte Latour skulle hävda att varje gång någon ser X, genom vilka mätapparater som helst, teoretiserar X, bygger upp institutioner kring X (Folkhälsoinstitutet, rättsväsende etc) och så vidare, så blir X lite mer verkligt? Vad säger ni, Chris och monki, är det en rimlig Latourtolkning?

    Det är i så fall också en skiljelinje gentemot Harmans objektorienterade filosofi: Existens definieras aldrig av sina relationer. Inget får en gradvis existens bara för att någon allierar sig med det (sådan relationism hotar alltid att kollapsa i korrelationism som i sig gärna imploderar i idealism).

  6. Marcus: latour skulle nog inte mena att X blev mer verklig ”där ute”, en fråga som han aldrig intresserar sig för. Däremot blir X en aktant i ett aktörsnätverk om talet om det börjar cirkulera eller folk börjar agera som om det fanns. Eller ”som om det fanns” är fel uttryck, X existerar som utsagor, dokument, mätdata, matter-of-concern, som får inverkan. Så han kan nog bara gå så långt att säga att X har en existens inom aktörs-nätverket.

    Latour är nog korrelationist i sin metod snarare än sin ontologi. En metafysisl diskussion skulle han se som ett agerande inom ett aktörsnätverk och ställa frågan om vad begreppskonstruktionerna gör snarare om de har en intern rimlighet eller representerar en verklighet på korrekt sätt. Inte ens filosofens utsagor kan komma utanför aktörsnätverket, ingen har mer auktoritet över någons existens än någon annan, och på så sätt går det inte att göta latour till metafysiker.

  7. Jag är för dåligt inläst på Latour, men i så fall så måste väl Latour implicera en skillnad mellan ”kapitalism” och ”mikrob” – där det senare äger en på förhand given verklighet som det förra saknar? För visst hävdar han ändå att X blir mer verkligt ju starkare allianser det har (dock kanske ej i Irreductions?)?

  8. Roligt detta!

    Well, som jag ser det kan man tryggt vara kvar i Latours värld, och ändå förklara varför ”fabrikerna ser ungefär likadana ut”, i Bochum, Beijing och Brazzaville.

    Om vi tänker oss att Kapitalismus först och främst existerar i ”the imagination of its enemies and advocates”, så är det väl inte omöjligt att tänka sig att tron på denna transcendens kan verka på flera ställen? Abrahamitiska religioner har ju lyckats någorlunda OK med att överkoda de svärmande monaderna på flera ställen på jorden.

    För det är ju det här som Latour fortfarande återkommer till, om och om igen, inte minst i relation till Tardes ekonomiska antropologi: Att vi måste skapa en förståelse av samhälle och ekonomi som är ”ateistisk”. Alltså:

    ”What Tarde demands of economists is a bit of honesty: if you really want your optimum, your harmonies, your natural laws, your inflexible iron laws, to be religious and providential, then, for the love of God say so! But do not act as though, behind this ’secular religion’, to use Polanyi’s phrase, you had really secularized economics. In other words, economics is still searching for an approach that would be able to make it finally materialistic and atheistic. For Tarde everything in modern economics is marked by the seal of transcendence and of the sacred.” (Latour & Lépinay 2010: 40)

    En parentes: Var inne och kollade på FB-gruppen för motdemonstrationen kring Kville-moskén. Någon var emot intoleransen hos extremhögern, men kände sig kluven inför att stödja mer religion. En fantastisk kommentarstråd följde – en lång diskussion där folk kom ut som kristna syndikalister/socialister/kommunister/whatever, såväl som ateistiska dito. Efter många och långa kommentarer hamnade man i en träta, där man skulle avgöra saken genom den rätta tolkningen av Skriften. Det handlade aldrig om att läsa Profeten ifråga – ni vet vem – at face value; Skriften var inte ”bara en text”, utan framförallt det där säkra fundamentet, så fast och så tungt att det lämpar sig utmärkt för att slå i huvudet på ens meningsmotståndare. Allt detta i en tråd där hälften av de inblandade sade sig företräda ateism.

    Marcus: Detta är intressant, minns du våra Kapitalismus/Marx-diskussioner för typ fem år sedan (på Holism-tiden)?

  9. Kalle: Jadå! 🙂 Jag har gått Holism->Substansmonism->Substanspluralism / Interioritetsrelationer->Exterioritetsrelationer->Undandragenhet. Det är åt rätt håll…

  10. Av mystisk anledning kraschar denna sida på min jobbdator. Får därför hålla mig kort: Marx analys har växt oerhört i styrka sedan jag kom över på den här sidan – via DeLanda/Braudels okus på enskildheter. Det är så vi borde ha förstått Marx från början.

  11. Frågan är dock om inte Latour skulle hävda att varje gång någon ser X, genom vilka mätapparater som helst, teoretiserar X, bygger upp institutioner kring X (Folkhälsoinstitutet, rättsväsende etc) och så vidare, så blir X lite mer verkligt? Vad säger ni, Chris och monki, är det en rimlig Latourtolkning?

    Japp, detta är en rimlig tolkning, och är en av flera kontraster mot Harman (som jag bara börjat läsa än).

    Exakt denna fråga skall jag återkomma till av flera anledningar, en av dem att den blir ett problem i min avhandling. Tror Harman kan lösa det 🙂

  12. Kallep: Ja, ateism/tro-grejen är central hos Latour. Denne fromme katolik är en av de mest stringenta filosofiska ateister. Samtidigt kan Gud och Kapitalet vara starka och i det närmsta obligatoriska aktanter, vars förkunnanden väger som tegelstenar i huvudet på så kallade ”modernistiska ateister”. Christer Sturmark är kanske den individ som bär flest biblar på sina axlar av oss alla!

    Gravitas Divinæ!

  13. Det är i så fall också en skiljelinje gentemot Harmans objektorienterade filosofi: Existens definieras aldrig av sina relationer. Inget får en gradvis existens bara för att någon allierar sig med det (sådan relationism hotar alltid att kollapsa i korrelationism som i sig gärna imploderar i idealism)

    Yes, I näst sista kapitlet av ”Prince of networks” blir ju detta Harmanskt kristallklart. Latour är inte ontologisk korrelationist utan relationist, men epistemiskt sätt går det att beskylla honom för det förra.

    Tycker även Harmans diskussion om Latours ”plasma” är intressant här. Den kan ju vara en eventuell ”lösning” på problemet.

  14. Vi ska akta oss för att se begrepp som kapitalism, folkhälsa, kriminalitet som totaliteter som själva kan agera, som är entiteter i egen rätt och liksom har en egen kausal förmåga.

    Det är dock en annan sak att analysera hur en viss uppsättning institutioner och lagar, tekniker, idéer och attityder med mera, samverkar för att bygga upp och stärka en viss typ av aktörer snarare än andra – hjälper dem att överleva prövningar (trials) – och hur en sådan axiomatik (Deleuze/Guattari) kännetecknar eller rentav markerar olika historiska perioder.

    Latour vänder sig såvitt jag kan bedöma mot den kapitalism som nämns i första stycket, en ”sociology of the social”, som alls inte är ovanlig inom den oerhört månghövdade marxismen.

    Men om vi ska ta oss därifrån till huvudfrågan här, samhället som totalitet, så kan vi gå över Marx klassbegrepp. Klass (till skillnad från liberalernas banala inkomstgrupp) är inte nödvändigtvis ett statistiskt begrepp. Jag tycker att Levi Bryants tolkning av klass som hyperobjekt är särdeles intressant. Ett hyperobjekt är ”massivt distribuerat i tid och rum”, det vill säga att det utövar sin existens på en mycket större spatiotemporal skala. Klass är ett objekt där vi ingår som delar, men som till den största delen av vår existens är helt oberoende av. Klass verkar över generationer, mellan människor och ickemänniskor, och är ett gigantiskt objekt som sätts samman genom den rådande axiomatikens delning av arbete och kapital.

    Klass är dock ingen totalitet, inget allomfattande och allsmäktigt. Objekt-orienterad ontologi tillåter oss att se det. Eftersom delarna inte på något sätt uttöms i sitt del-skap, så kan sammanhanget brytas – den enskilda människan eller företaget eller what have you kan närsomhelst bli ett heideggerskt trasigt verktyg som slutar referera till det större sammanhanget.

    I slutänden: Det finns nog inget övergripande samhällshyperobjekt, men det kan säkert – sannolikt – finnas flera andra verksamma objekt på högre nivåer som fungerar precis som klass, som utvecklas parallellt, som kan dela delar med varandra och så vidare.

  15. Mac: ”Det är dock en annan sak att analysera hur en viss uppsättning institutioner och lagar, tekniker, idéer och attityder med mera, samverkar för att bygga upp och stärka en viss typ av aktörer snarare än andra – hjälper dem att överleva prövningar (trials)”

    Exakt – och det är det som gör att Latour/Callon och JK. Gibson-Graham är så kritiska mot de överdeterminerande (men ack så förhärskande) läsningarna av Marx. Få komponenter har varit så effektiv i att _göra_ capitalism-as-we-know-it som just dessa läsningar.

    (För övrigt intressant detta: Medan du rört dig under de senaste åren, så har jag stått helt still.)

  16. Kalle: Jag tror att jag framför allt har blivit mindre politiskt intresserad och mer ontologiskt intresserad. I takt med detta har jag blivit mindre intresserad av att beskriva samhället med dess orättvisor och diskutera olika policies, och mer intresserad av frågan hur förändring alls är möjlig. Det är varför jag såg ett behov av virtualitet och skillnad i sig, tillblivelselogiker, molekylär vs molär, flyktlinjer etc. Och det är varför jag nu objekt-orienterar mig själv. Dock har jag aldrig under den här tiden direkt fastnat för Latour, vilket också kan vara intressant.

    Dock har jag upplevt det som att du har återkommit till Latour, genom dennes ”återupptäckt” av Tarde, och tonat ner Deleuze-influensen något… Stått helt still?

  17. Marcus, Kallep: Latour är lite av en ”sjuka” om man jobbar för länge inom akademin. Han genomsyrar till och med sociologikurserna numera 😀 Därför detta ständiga återvändande! Det är lite som Kuhn’s normal science faktiskt. Farligt! Reifiering!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.